Är det synd om mig?

Nej, det är det definitivt inte. Jag har det så bra som jag någonsin kan ha trots viss stress i vardagen i att hinna med allt. Igår kom vi från föreläsning, lunch och vidare till seminarie. En kurskompis undrade hur vår lunch hade varit och jag svarade som det var: panerad flundra (med bortskrapad panering) och potatismos (som slängdes) och till det åt jag remouladsåsen och sallad. Helt ok men aningens bortkastade pengar. En annan kursdeltagare åt sin lasagne och hon själv som frågade hade ätit en sallad som hon inte gillade. Hon plockar fram en Snickers och äter för att få lite "mat" eftersom hon fortfarande var hungrig. Ja, om Snickers är mat går ju att diskutera. Eftersom jag smällde i mig en kaffe lite lägligt till seminariet fick jag springa på toa innan allt drog igång. Några kurskompisar följde med. Vi kom in på godis och jag säger att jag undviker godis. Jag nämner att jag äter lågkolhydratkost.

"Men vad tråkigt, hur länge ska du äta så här?"

Jag har ätit så här i två år (med vissa avsteg) och har ingen anledning att äta på något annat sätt. Min kurskompis såg medlidsamt på mig och tyckte synd om mig. För att jag inte får äta godis? Jag får äta precis vad jag vill men jag har inget behov av att äta precis vad jag vill. Varför ska det vara synd om mig för att jag äter på ett sätt som gör att jag mår bra? Medans andra kurskompisar knaprar morötter och frukter för att "hålla igen" om de ska äta gott med vänner eller sambo/make på kvällen äter jag gott och håller mig mätt. Här ransoneras inget. Jag hör hur det knorras i olika magar och hur vissa tyst visar att de är hungriga och äter ännu en frukt. Jag är så glad att jag slipper det numera. Jag kommer ihåg när vi hade en heldag i skolan, jag åt mot GI-håller och knaprade morötter för glatta livet. På eftermiddagen var jag vrålhungrig och knaprade lite mer morötter och någon frukt. Döhungrig. Varför finns det inte grädde som alternativ till mjölken på universitetet? Jag ska fanken fråga nästa gång.