Ok, så här är det. Jag har tränat fyra gånger och har sedan slutet av januari gått upp tre kilo. Det känns great. Riktigt great! Eller inte. Jag är sur, arg, less, omotiverad, trött, förbannad, ännu mer omotiverad och så vidare. Ingenting lockar och det känns bara piss alltihopa. Visst, för två helger sen föll jag dumt nog ner i en bullpåse och smällde i mig. I lördags föll jag ner i godispåsen. Däremellan har jag skött mig mer än bra och i vanliga fall brukar jag gå ner fuskkilon inom en vecka. Kilona efter bullarna är kvar och vägrar släppa. Svullnaden har infunnit sig så jag har väl kvinnobekymren ägglossning också. Då går jag också upp runt två kilo förvisso. Det är kul nästan jämt ...
Tyvärr kommer tankarna i samma veva, att ge upp. Käka vad fanken jag vill. Med andra ord svulla skit typ pommes, fikabröd och godis. Jag vet ju att jag mår as efteråt och egentligen lockar det inte. Det är den här "det-är-orättvist"-känslan som kryper på. Varför kan alla andra fika och äta vad de vill men inte jag? För det första är alla andra inte jag och för det andra har jag ingen aning om vad alla andra gör resten av sin vakna tid? Kvinnan som äter god fika kanske har bra ämnesomsättning och inte har ett lika stort sockerberoende som jag? Dessutom kanske hon tränar ofta och rör sig på ett helt annat sätt än vad jag gör. Eller så lever hon på fettsnål mat och svälter sig. Det vet ju inte jag. Jag ser många kompisar på Facebook som skriver "För att kunna äta kvällsmat måste jag promenera en timme och få ihop kalorierna." Usch vad tråkigt. Innerst inne tröttnar jag att det ständigt är fokus på vikt och mat. Varför kan jag inte ha den här avslappnade känslan som jag haft innan?
Vågen idag visade strax över 69 kilo. Skitkul med tanke på att jag (efter en utekväll och fest) var nere på 65,3 kilo. Dumma jag trodde att det hade vänt och nu skulle saker hända. Inte då. Det var vägen i motsatt körriktning som tog vid. Jag är på väg norrut och inte söderut tydligen. Min käre make menar att det är för att jag börjat träna och musklerna har dragit åt sig vätska med träningsvärken. Ja, jo det kan jag köpa. En dag, men sen tycker jag faktiskt inte att min kropp behöver hålla på mer vätska. Har jag ingen träningsvärk så borde ju vätskan släppa. Men inte på den här kroppen inte. Här ska det sparas och behållas utifall att.
Jag ska försöka undvika vågen, jag ska undvika dumheter och den där saken i huvudet som anser mig kunna klara lite fusk. Jag äter ju för att må bra och det gör jag. Så länge jag undviker fusk. Ni kan inte ana hur pissigt jag mådde efter godiset i lördags. Det som skrämmer mig en aning är att jag inte klarar så stora mängder numera. Innan lchf käkade jag godis var och varannan dag (tre påsar Kina-snacks i veckan var typ standard) och på helgerna var det ostbågar och läsk (att dricka vatten förekom inte) . När jag tänker efter: fy fan vad äckligt! Till det käkade vi pizza eller kebab/kycklingtallrik, potatisgratäng eller annat gott. Ibland även mitt i veckan. Nä fy, nu börjar jag må illa bara jag tänker på allt skit som vi åt innan. Vi äter förvisso köpemat typ en gång i veckan men pizzan och kebabtallriken är utbytt mot kebabsallad. Ostbågarna är inte längre en favorit och Kina-snacksen kan handlas hem typ tre gånger/år. Min last är istället Lys melk. Men vet ni vad, den ger en kufisk stark känsla i munnen. Det typ svider lite. Undrar om jag kände det innan? Å andra sidan hann jag väl inte känna efter eftersom en ny näve godis var på väg in i munnen innan jag hunnit svälja den första näven.
Ja, vad ska jag göra åt tankarna då, de där orättvis-tankarna? Och vad ska jag göra åt extrakilona som min dumma kropp anser sig behöva? Tips och råd mottages tacksamt!
Jag önskar att jag kunde hitta en balans på hur jag ska äta. Innan jag gick upp höll jag vikten och stod still. Det är ju inte meningen heller. Jag vill ner till 60 kilo, för att se hur jag ser ut på den vikten. Att det ska vara så svårt att nå dit.
Känner precis igen mig. Jag är oxå en av dem som inte kan avvika lite utan att balla ur. För mig är det allt eller inget. Men jag säger till dig som du sa till mig en gång. Se framåt, inte bakåt. Gjort ät gjort det är vad du gör annorlunda nästa gång som räknas.
SvaraRaderaSen undrar jag över det här med att du "skall ner till 60 för att se hur du ser ut då".
När jag hade pulvrat mig ner 30 kg var jag inte nöjd och visst det fanns lite handtag. Men hade jag nöjt mig där hade jag inte gått upp allt igen. En kompis sa till mig att "kan du inte stanna här nu, du har ju ändå gått ner så mycket", och innerst inne var jag hyfsat nöjd då, jag kunde ha de kläder jag ville utan att skämmas osv. Men jag var besatt av 10 kilo till och 2 storlekar mindre.
Vad jag menar att din kropp kanske är nöjd runt 65 kilo, även om ditt huvud inte är det. Och jag tror att ska man forcera kroppen måste det till extremer och så vill man inte leva.
Oj, det blev långt.... Ta en dag i taget.
Kram.
Du har rätt Kicki, 60 är bara en siffra och kanske är min kropp nöjd där jag är nu? Jag tycker dock att min kropp är för sladdrig, därför har jag börjat träna och på det kommer det väl förhoppningsvis lite muskler? :-) Jag vet att jag inte var nöjd med kroppen när jag vägde 62-64 kg och tränade 3-4 ggr/vecka men jag är ändå nyfiken. Nu hänger det fläsk över byxlinning och en del kläder kommer jag inte ens i längre. Kläder som jag älskar. De kläderna kommer jag i om jag går ner, eller tajtar till kroppen.
SvaraRaderaJag är en otålig människa. Resultat ska helst ses innan jag börjar ;-) Jag vet att det kommer hända saker med träningen och jag måste ge det just tid. Jag är inte ute efter stans mest vältränade kropp, inte heller vill jag bli smal som en pinne men jag vill se vad det kan göra och hur jag kan se ut.
Men nu är jag inte nere på 65 kilo, och har endast varit det 2 gånger sen 2010 (för att snabbt rassla upp igen). Det första jag bör göra är att undvika vågen, det är den som skapar en del ilska. Jag måste nog börja där om jag tänker efter. Resten kanske löser sig ändå?
Jag har likadant just nu, äter bra (perfekt hela januari) men går upp i vikt i alla fall :( Inga enorma mängder men 1½ kg sedan nyår och totalt 4 kg sedan juli. Tröstlöst när man gör allting rätt!
SvaraRaderaEn sak till sen ska jag vara tyst ;)
SvaraRaderaDu har fött barn, två gången har iallafalla magen varit uttänjd till bristningsgränsen. Det är extremt få förunnat att se likadan ut efter som innan. Man har inte riktigt samma förutättningar som förr.
(Gud vad jag låter bra, ska nog bookmarka detta inlägg så jag kan läsa när jag själv dippar...)
Din man har jätterätt med att musklerna samlar vätska när man börjat träna, men det kan ta ganska lång tid innan det släpper! Räkna med veckor. Håll ut!!:)
SvaraRaderaMen vad goa ni är!
SvaraRaderaMagdalena: Visst är det tröstlöst? *suck*
Kicki: Du har rätt ännu en gång. Jag sorterade i bilderna här i datorn i helgen (evighetsarbete, jag är långt ifrån klar) och då fick jag se sista kortet på magen med dottern. Jag säger till magen att det är ganska faschinerande att min mage inte ser värre ut med tanke på hur mycket den varit uttänjd. Min kropp har gjort vad den ska och det är jag tacksam för, nu får det bli att tajta till sladdret bara :-)
Åsa: Tack för de orden! Jag vet att maken har rätt men det är lättare att fräsa emot och tjura på honom än någon annan som säger samma sak :-) Ok, jag ska ge det tid (hur jag nu ska lyckas med det?? ;-))
Kram till er för era ord! Jag är inte lika tjurig nu som när jag skrev inlägget och det är tack vare er!
Men mäh ... säger till magen?? Säger till maken ska det självklart vara! :-D
SvaraRaderaDet är bara att ta nya tag vettu:)) du och jag är väldigt lika. När vi faller så gör vi det rejält:)) jag var ju också nere på 64 kg i juli ifjol och nu efter semestern vägde jag 72,5 kg. Inte kul alls. Mitt förfall tillbaka till icke-lchf började på semestern i juli och jag återhämtade mig aldrig riktigt.
SvaraRaderaNu är jag dock tillbaka igen med en annan taktik och jag hoppas ju att den i slutändan ska leda till att jag kommer ner till 60 kg även om det just nu verkar hopplöst.
Och nu blev jag nyfiken på din taktik :-)
SvaraRaderaJa, vi är väldigt lika du och jag och igår ställde jag mig på vågen efter träning (det ska man absolut inte göra!) och fick halvpanik. Jag måste släppa min mani för vågen men det är så jäkla svårt att inte kliva upp på den, nyfiken som jag är :-)