Spartanpass och ett mål

Igår blev det ett Spartanpass på gymmet. Instruktören Linda la upp olika stationer med övningar. Två och två skulle vi utöva vardera övning i en minut, snabbt skiftbyte till andra övningen och köra igen under en minut. Så höll vi på sammanlagt 10 minuter/station. Vila två minuter innan stationsbyte. Min första övning blev burpee. Tjohooo! Alltså, satan vad jobbig den övningen är! Någonstans inom mig bor fanskapet som anser mig vilja orka detta hela tiden. Musklerna vill tyvärr inte detsamma så efter fem burpee sög det järnet i lårmusklerna och jag fick hämta andan innan jag gav mig på några fler. Detta moment, att kroppen, musklerna inte orkar så mycket som min vilja och önskan gör är ett stort irritationsmoment för mig. Det hjälper inte heller att plocka fram jävlaranammat och mata på, kroppen vill inte. Det blir att köra på så mycket som det går även om jag vill ge mer! Någon vacker dag samarbetar kroppen förhoppningsvis bättre och jag har tillbaka den energin som jag hade för några månader sen.

Passets upplägg såg ut som ovan. Hirts innebär att springa i sidled med ett gummiband fäst vid kroppen. Inget vanligt tunt gummiband som man kan styrketräna med, det här var typ ett bungy jump-band (ja jag överdriver en aning) fäst i en sele. Med sele runt midjan skulle vi kuta ut i gymmet och studsa tillbaka. Man fick verkligen hålla emot på vägen tillbaka! Första vändan fick mig förvånad att det var sånt spänn i bandet. Det gällde att stå emot annars hade jag studsat in i räcket bandet satt fast i eller än värre, haft närkontakt med golvet. Vi klarade oss allihop och denna övning blev en favorit. Flåset jobbades upp rejält och benen stod pall hela vägen. Efter det övningen grashopper. Det tänkte jag att det blir lite vila men hoppsan vad jobbig den var att utföra ändå.

Andra stationen, rep innebar att vi skulle klättra upp i rep så långt vi kunde eller ligga på mattan och "klättra" oss upp till stående. Här väcktes en kämpaglöd. Jag vill klara av att ta mig upp i repen! Jag gled bara ner, jag fick inte ordning på fötterna så jag fick arbeta mig upp från golvet. Knäböj med dubbel kettlebell. Här styrde inte benen som jag ville så istället för att ha två kettlebell i clean-position hivade jag upp en 16 kilos på ryggen och körde knäböj på det sättet.

Slå innebar att slå på säck hur vi ville. Jag tyckte bara jag fjuttade omkring och smackade inte till i slagen som jag hade önskat. Det förvånade mig en aning. Jag trodde jag hade mer kraft i armarna. Ibland bara touchades säcken. Kändes jättelarvigt men ja. Burpees blev min startposition. Den här stationen var den jobbigaste så det var skönt att ha den avklarad först.

Balslam innebar att kasta en medicinboll sida till sida, fyra eller sex kilo, i golvet så hårt man kan och fånga den i studsen igen innan den når golvet. Det här tog på armarna. Efter det vandrande planka: från stående position med så raka ben som möjligt ta sig ner i plankan och så upp igen till stående position. Det går fort när man har roligt så de sista två stationerna fick kortas ner till fem minuter för att hinna med innan passet skulle vara slut. Så, sista övningen med balslam använde jag sex kilosbollen och slängde med. Här ska det kännas!

En suddig bild från passet under en vilopaus. Säcken till vänster, hirts på golvet, kettlebell i hörnet till höger, repen, på mattan grashopper och vandrande plankan och medicinbollen ligger närmast till vänster utanför bilden. Alla kämpade väl och det är så härligt att se hur alla försöker sitt yttersta. En blick från någon annan under passet kan ge lite extra energi för att orka de sista sekunderna och så Linda som pushar på och peppar precis när man behöver det där lilla extra! Efteråt var jag skönt utpumpad i kroppen. Under stretchingen infinner sig den där härliga känslan. Jag bara mår så bra och tycker allt är härligt! Det var nästan så jag ville ge mig på lite till.

Repen blev en smärre frustration. Jag har aldrig någonsin klarat mig i att ta mig uppför något rep. Inte ens i ungdomens dagar när man anses klara av det. Jag har aldrig lyckats få till fötterna om repet så jag låser det och jag har aldrig någonsin orkat dra mig uppför och koordinera det med fötterna. Varken teknik eller styrkan har funnits. Jag försökte några gånger när jag var på den stationen men jag åkte bara ner. Helskotta då. Tjejen jag körde med kom upp och tog sig upp en bit. Vad fanken?! Hon kan men inte jag! Efter stretching gav jag onda ögat till repet och ville ge det ett försök igen. Det svarta repet gav visst bättre grepp men jag tyckte det var svårare och det kändes grövre. Med svaga händer kanske det är dumt. Jag kom upp några gånger och hängde där men sen kom jag inte mer. Jag testade det andra repet och tro det eller ej men jag kom upp, fötterna låste och jag utbrast "Jamen titta, titta!" Precis som ett barn som ska hoppa från bassängkanten. Tjejen jag körde med blev också till sig och peppade "Ta dig upp nu då, kom igen!". Men, jag orkade inte. Och gled ner för att hoppa upp igen.

Där och då väcktes något, kanske ska det bli mitt mål? Att ta mig upp i repen? Och innan jag visste ordet av sa jag det högt: "Kanske ska detta bli ett mål, att ta mig upp innan året är slut?" Undrar om någon hörde det? Tanken lurar i mitt huvud och varför inte? Linda sa att vi tjejer är svaga i överkroppen men denna övning är otroligt effektiv. Repen hänger alltid på plats så jag jag har ju ingen ursäkt till att inte attackera den när jag väl är på plats för pass. Så får det bli. Jag har satt ett mål: att ta mig upp i repen med åtminstone ett nytt handtag för att komma upp. Helst två. Mina försök igår har resulterat i att jag har ont på insida lår. Det är lite ömt om jag säger så ;-)