Förra veckan sparkade jag igång maken som min pt. Jag måste se vad han går för och jag la till min önskelista fina armar och bort med sladdret på magen. Dagen efter ordinerade han ut mig på en löprunda. Jag skulle springa minst 20 minuter. 20 minuter!! Hallå ... jag orkar springa typ tre minuter sen håller jag på att dö. Ordern var att springa lugnt och sakta så lugnt att jag orkar i 20 minuter. Ok ... jag gav mig iväg. Det lullade på ofantligt bra och det var en så härlig och häftig känsla i kroppen när jag småleendes sprang där och verkligen orkade springa! Jag tog rundan jag brukar springa då jag sprang intervall (typ tre eller fem gånger på sin höjd) men valde att springa åt "rätt" håll för att slippa uppför hela vägen. Någon måtta får det vara i hur jag ger mig ut.
Rundan klarades av och sista biten uppförsbacke klarade jag mig igenom. Sen gick jag den resterande backen hem. Benen kändes stumma men det släppte efter några steg. Väl hemma plockades gummiband och skivstång fram. Armar, rygg och ben fick sig en genomkörare och det var så otroligt skönt i kroppen efteråt. Hur långt orkade jag springa då? Nja, inte blev det de ordinerade 20 minuterna i alla fall men efter genomräkning av spellistan så kom jag upp i 18 minuter. Det blev jag imponerad på då jag sist orkade som mest i tre minuter.
I måndags blev det ett ordinerat pt-pass igen. Pt:n ordinerade även denna gång löpning på minst 20-25 minuter. Nemas problemas med uttökad spellista (första rundan tog spellistan slut). Rundan avklarades och jag hade mer ork så jag bestämde mig för att springa vidare till en korsning en bit bort. När jag närmade mig korsningen insåg jag att det blir jobbig uppförsbacke att gå hem så jag lullade vidare till barnens förskola och där kunde jag med gott samvete gå resterande bit hem (ca 5 minuters gångväg). Men vad det kändes segt i benen den sista biten! Jag skulle åtminstone springa till en grind. Den kändes långt borta ett tag men jag tog mig dit. Träningsvärk i benen sen första löpningen gjorde sitt men jag kom i mål! Hemma väntade lite träning med skivstång, gummiband och plankan. Nu är han inte så mild min käre pt längre men han skonade i alla fall att göra benövningar.
Jag laddade ner ett program då jag vill se hur långt jag orkar springa. Självklart missar jag att dra igång GPS:en så det blev ingen runda registrerad. Jag var borta i 35 minuter och efter genomräkning av spellistan visade det sig att jag sprungit hela 25 minuter! Rekord! Nästa löp-pass måste GPS:en på och rundan kanske till och med utökas?
Härligt Helene! Kör så det ryker nu. Ska bli så roligt att följa din resa. Älskar att se andra taggade och följa utvecklingen. Du är superduktig och att du utvecklas så fort betyder ju att du får din belöning för ditt slit. Dessutom ett stort grattis till din utveckling som kostrådgivare. Vi är olika, men det är ändå så roligt att se när någon annan får framgång och är ett mål närmare sina drömmar!=)) kramar från Mariah
SvaraRaderaTack Mariah! :-)
RaderaDu är en stor inspiration också, det är lite kan-du-kan-jag sen har jag återupptäckt glädjen i att träna och det trodde jag helt ärligt aldrig att jag skulle göra igen. Känslan i kroppen efteråt och hur kul det är att få utmana sig själv! Helt fantastiskt! Bäst av allt är att jag funnit en träningsform som tilltalar mig. Jag tränar inte för att jag "måste" som jag gjort innan, jag tränar för att det är kul. På köpet mår jag bra och kroppen ändras om. Det är spännande :-)
Kram tillbaka!
Helt underbart Helene!=) Jag var av samma åsikt som dig en gång i tiden. Äh, man blir äldre. Man behöver inte träna. Träningsmänniskor suck...osv...idag förstår jag inte hur jag kunnat leva utan det.
SvaraRaderaSom sagt, det ska bli superkul att följa din resa. Det är roligt att man får vara med nästan ifrån början och se din utveckling. Bilden där du såg riktigt muskel bitig ut som du la ut på fb för ett tag sen har etsat sig fast i mitt minne. Kör så det ryker nu. Märks att du är taggad! Härligt:) Kramar
Åh du fina! <3
RaderaSå den bilden fastnade? Då var jag ändå inte så muskulös och jag vägde mer. Kläder kan ge synvillor ;-) Snart hoppas jag att det kan tas nya bilder med framsteg. Det är i såna här lägen jag ångrar att jag inte varit bättre på att ta kort, just för att kunna jämföra och se skillnader. Det är inget kul alla gånger att ställa sig framför kameran och tvingas inse fakta men det är ett nödvändigt ont ibland.
Dags att hoppa i säng nu tror jag, PT:n har ordinerat ett pass i morgon :-D
Kram!