Den jobbiga sanningen

Igår hamnade jag i en diskussion i en grupp jag är med i på Facebook gällande avsteg och att äta på ett sätt som gör att kroppen inte mår bra. Vi är alla olika och klarar olika mängd avvikelser men att leta ursäkter till än det ena, än det andra för att rättfärdiga att äta kolhydrater och sedan inte må bra i kroppen. Det köper jag inte. Jag har sen start med lchf 2009 levt i förnekelse. Det inser jag nu. Jag har trott mig klara godis på lördagarna, en skiva (eller tre) bröd någon kväll, lite pommes och fikabröd lite nu och då. Huvudsaken är ju att jag sköter mig resten av tiden. Att kroppen protesterat på olika sätt låtsades jag inte om sen satt jag där på min kammare, läste om andras framsteg och resultat och undrade varför det aldrig händer något för mig? Varför har jag ingen karaktär? Inners inne visste jag att mina ständiga snedsteg bidrog men jag klarade det ju. Eller? Jag levde i min egna personliga lögn och var inte på långa vägar ärlig mot mig själv.

Jag menade igår i diskussionen att göra avsteg och må dåligt är att inte vara ärlig mot sig själv. Jag svarade så här i en kommentar:

"Alla resonerar vi olika men att äta mat som man mår dåligt av är bara fel. Jag har ätit så sen 2009, ville inte göra avkall eller missa livets goda. Så jag åt och har istället tampats med olika kroppsliga problem både fysiskt och psykiskt. Det är först nu jag är i balans och det är så det ska vara. Ni får ursäkta men att resonera så att man behöver mat som får en att må dåligt, det är att ljuga för sig själv och inte vara ärlig mot sig själv. Problematiken ligger någon annan stans än i kosten. Visst kan jag käka mat/godis som jag inte ska men att lura mig själv med att tro att jag "behöver" mat jag inte tål är bara att sabba för mig själv. Jag vägrade inse att jag är sockerberoende. Trodde mig kunna fixa det. När jag efter mycket om och men erkände för mig själv, slutade hänga upp mig att andra åt ditt eller datt och fattade att jag inte kan underhålla mitt beroende DÅ som först började min resa på riktigt! Så nej, att leta ursäkter till att få äta sånt man inte mår bra av, det köper jag inte. Mår du inte bra psykiskt och måste ha viss mat ibland då behöver man se över sitt liv och sätta fingret på VAD som utlöser att man faktiskt behöver utsätta sig själv för att må dåligt. Då är man i obalans."

Någon kommentar senare svarar jag så här:

"Det är känsligt detta, många blir förbannade och menar att "det gäller inte mig!" Vad fan vet hon liksom? Det är så OFANTLIGT många saker som påverkar! Men, reagerar man med ilska, ger bortförklaringar och har ursäkter till att jag kan få äta si eller så och att det minsann inte gäller mig. Ja, då är man inte ärlig och lever i en outtalad förnekelse. Det sitter jävligt långt inne att erkänna detta och att erkänna för sig själv är fanken inte lätt."


Här tog det skruv. Tjejen blev ilsken och gillade inte att bli analyserad eller generaliserad av en amatörpsykolog och sa tack och hej. Jag trampade onekligen på en öm tå. Lite kommentarer senare kom en annan tjej in och undrade om detta inte är en stöd/peppgrupp och inte en piskande moraltantgrupp? Jag kommenterade det så här:

"Och i en sådan här grupp får man inte säga sanningen? Kalla mig moraltant om ni så vill men jag vill väcka tankar och de tankarna jag lagt fram är tankar de flesta inte klarar av att höra. Då känner man sig med en gång påhoppad, attackerad och trängd och man blir arg. Att väcka tanken i att identifiera sitt sätt att äta, vad som triggar, lockar eller gör att man sätter en ursäkt på sitt sätt att äta, hur kan det bli fel? Var och en hittar sitt sätt, vi är alla olika men det kan ligga många orsaker bakom sitt sätt också. Orsaker som man inte alltid ser själv."


Det är onekligen otroligt känsligt detta. Jag vill väcka tankar och öppna ögonen på folk till att se helheten och inte enbart stirra sig blind på kosten. Det är uppenbarligen otroligt svårt för flertalet människor. Jag har varit där också, trott mig kunna äta si eller så och fortsatt ljuga för mig själv. När jag erkände för mig själv att jag först och främst är sockerberoende lossnade en sten. Den andra stenen lossnade när jag finjusterade kosten och den tredje när jag började med magnesium som kosttillskott. Varje människa borde få känna hur det är att ha en kropp i balans. Att sortera sitt liv, se över sin livssituation och ta bort eller lägga till vissa saker för att uppnå det välmående: det är vad du och din kropp är värd! Jobbar man bara med en del (kosten) men inte jobbar med sitt liv för övrigt, då blir det inte rätt någonstans och i slutänden funkar det inte. Gör dina avsteg om du vill men mår kroppen dåligt av det på olika sätt: vem försöker du lura?