Här försvinner Flora

Efter mitt senaste inlägg och efter hämtning på förskola, gjorde jag slag i saken att låta Flora-paketet bli fågelmat. Paketet grävdes ut och smältes i en kastrull, fågelfrön och jordnötter hälldes i muggar och sen på med fettet. Ut i kylan. Fåglarna har varit uppe på trappan och pickat i muggarna. Idag hängde jag ut samtliga. Snörena håller inte lika bra i detta fett som kokosfett. Idag rev en koltrast ner en klump och såg mäkta fundersam ut. Sen på nästa klump, skit i den på backen liksom ...

Jodå, de äter

Notera hackspetten på talgbollen

Den bästa träningen är den som inte märks

Snö är underbart på många sätt men även förädisk och jobbig. Underbar på så sätt att den skapar ljus och glädje för både liten och stor, förädiskt för olyckor och jobbig när det måste skottas. Tänk ett rejält lager, typ 10 meter (ja, jag överdriver), blötsnö. Då skyller man gärna på lite ryggont så den andre halvan får ge sig ut och ta hand om allt. Nja, så är det oftast inte. Jag tycker det är rätt skönt att skotta. Det ger träning fast man inte tränar. Det var dock inte värst skönt i ryggen att skotta med en stor gravidmage i vägen. Men det gick. Nu är magen borta och ryggen pallar mer. Orken också.

Igår var det premiär med snowracern ner till förskolan. David hoppade gladeligen på och vi yrde ner. Det gick ju hur lätt som helst. Så, samma visa på vägen hem. David hoppade på och Ouf! Det blev lite tyngre, lite jobbigare, lite kanigare och lite kämpigare. Vi har ju svagt sluttande uppför hela vägen hem. Lägg på det till oplogade gångvägar och snödrivor. Hem kom vi och jag kämpade på rätt ordentligt emellanåt. David på snowracern i ena handen och Alva i vagnen roddandes med andra handen. Vi hamnade lite ur spår ibland men vad gör det? Rätta till och iväg igen. De som såg mig måste undrat vad jag höll på med? På ett ställe kom jag mer bakåt än framåt. Träning, träning! Armarna fick jobba! Tänk vilka schyssta armmuskler jag kommer få. Ja, drömma kan man ju. Idag hade jag träningsvärk.

När vi slirat färdigt kom vi till pulkabacken vid Södergården. Där blev vi kvar ett tag. När jag gungade vagnen för att få Alva att sova skötte sig David själv i backen. Sen joinade jag. Men tror ni jag fick åka med? Näe då. Han skulle minsann åka själv! "Du är för stor mamma!" Schysst. Här kånkar man upp racern och så är det han som kiknar av skratt på nervägen. Fast det är klart. Sist vi brassade ihop gjorde vi stans vurpa och jag manglade David under mig innan jag sopade huvudet i backen. Det var snö överallt och David klagade på ont i foten, den som hamnade under racern. Man ska inte åka det sista åket. Bara så ni vet.

Och ha hjälm. Fånigt kanske men bra. Förra året brakade David in i ett träd. Han kunde inte bromsa då en kille kom i vägen. Det slutade på akuten med kräkningar, sluddrigt tal och en kropp som inte styrde. Kraftig hjärnskakning. Det vill jag inte uppleva igen. Så, på med hjälm om ni vet att det går tufft till!

Kokosfett till alla

Ni glömmer väl inte våra små befjädrade vänner så här i kylan? Kokosfett är gott även till dom. Idag ska David och jag göra fler. De försvann fort.

Fågelgodis 3 st

200 g kokosfett

2 dl vildfågelfrö

1 dl jordnötter

Smält kokosfettet. Lägg i frö/jordnötter i vita engångsbägare. Stoppa i ett snöre. Fördela kokosfettet i de 3 bägarna. Ställ i frys tills det stelnat.

Ett minne blott ...

Sista magbilden

v 39+4

Så här såg jag ut på morgonen, runt 6.30 i torsdags, 100408. Kl 11.04 tittade en Alva ut, 4240 gram tung och mätandes 52 cm lång. Nu kan Dolly Parton slänga sig i väggen och magen kan liknas en hängbukssvin men det får det vara värt! Nu börjar den nya resan: som 2-barnsmor och kampen mot graviditetskilona.

Dagens (halvnakna) sanning

Ja, så här ser jag ut i v 37 (36+5). + 18 kilo sen plus och + 14 kilo sen inskrivningen hos barnmorskan. Jag har mått väldigt bra hela tiden fram tills i söndags. Då hoppade varenda krämpa på mig med en gång. Magen började mola och göra ont så jag låg med varm riskudde och knaprade Panodil så gott jag kunde. Förvärkar antar jag? Igår lugnade det ner sig men istället kom foglossningen med besked!

Nätterna är en pina eftersom höfterna spränger och det gör ont när jag vänder mig i sängen. Jag vill så gärna sova på rygg igen, för att inte tala om hur mycket jag saknar att sova på mage! Nu är det en pärs att lyfta benen några centimeter över golvet för att få på mig trosor och byxor. Dessutom linkar jag iväg som en halvskruttig 98-åring när jag suttit still ett tag. Lägg därtill på en mysig ischias som nyper till och gör satans ont i både vänster skinka och baksida lår rätt vad det är. Nu förstår jag hur kära syster har det med sin ischias, det är verkligen ett ont helvete och mer!

Pigmentsömmen på magen börjar synas mer och mer

Nåja, snart är det över och jag ska koncentrera mig på att få tillbaka den kropp jag var på väg mot sommaren 2009. Jag bara hoppas hängbuken vill samarbeta :-) Och numera ligger ringarna på hyllan.

Ringarna på hyllan

Jag har börjat samla på mig vätska. Det har kommit smygande innan och jag har svullnat som mest om jag fuskat och vräkt i mig onödigt mycket kolhydrater. Det kan jag inte påstå att jag gjort överdrivet mycket denna vecka men svullnaden blev påtaglig redan i torsdags. Igår fick jag knappt av ringarna när jag skulle laga mat och sen valde jag att inte ta på dom igen. Jag får inse att de får ligga i badrumsskåpet ett tag framöver nu. Fast, jag ska ändå testa om det går sen, jag vill gärna ha dom på ett tag till. Å andra sidan är jag precis lika gift utan ringarna som med men jag älskar mina ringar!

Vecka 8 åkte vi till Sälen. Skidstället kom jag i utan problem men självklart blir man genomsvett av att knöla sig ner i allt. Det blir jag även som ogravid också. Inte blir det mindre svettigt av att det skedde ett x antal toabesök också sen både son behövde gå och liten i magen roade sig med att knöla på som bara den på kisseblåsan. Upp och ner, ner och upp, upp och ner med underställ, tröja och ytterplagg. David och jag körde vår egna ramsa på toa och till slut var den standard och vi båda skrattade och log där vi höll på. Man måste se det positiva i saker och ting, eller hur?

För egen del höll jag mig i barnbacken med David. Första dagen i backen var jag helt nöjd med att bara serva och titta på när David åkte. När han bröt ihop och vrålade hysteriskt så hela Lindvallen skakade en eftermiddag beslutade vi att ta vår hysteriskt ilskna unge och åka till stugan. Vad som utlöste hans utbrott?? Rullbandet han åkte upp på i backen var lappad på ett ställe med en svart bandsnutt och han skulle promt åka på den. Han missade och världen gick under. Bokstavligen. Då är det dags att packa ihop och åka hem. På parkeringen kom nästa utbrott. Han hade ont i fötterna och vrålade i högan sky. Mamman utan tålamod (jag) vrålade stundvis lika högt jag och irritationen var hög. För första gången blev David tyst när jag vrålade i ordentligt och sa åt honom att lugna ner sig. Kors i biltaket, men han tystnade. Det har aldrig hänt, han brukar slänga huvudet bakåt och skrika ännu mer för full hals. Nåja, lite lugnande ord, kramar och närhet och han lugnade ner sig, jag lugnade ner sig och vi åkte till stugan. Sen var det fullt ös med leksakerna och utbrotten i backen och på parkeringen var som bortblåst.

Dag 2 i backen gav jag mig iväg utför. Först fick jag knappt ner högerfoten i pjäxan och är man inte svettig innan så är man det sen. PJUHH! Det blev att greppa svärfars arm och försöka hoppa och stampa ner foten. I kom jag men det tog sin tid. Jag tog mig 2 singelåk i en barnbacke och fötterna sprängde och värkte. Så länge jag åkte var det helt ok men upp i liften var det smärta som hette duga. Jag åkte väl 4 åk med David bredvid mig med stavarna men sen gav jag upp. Det gjorde så ont. Jag har alltid haft lite ont i fötterna av dessa pjäxor men det beror garanterat mer på att fötterna är ovana vid pjäxan och att utsättas för sån press när man åker nerför. Klart att det känns men nu var nog fötterna mer svullna än vad jag tyckte att de var. Nästa gång vi ska åka skidor blir det att hyra pjäxor. Maken ville köpa nya i Stadium outletbutiken men jag sa ifrån. Är jag svullen om fötterna är det dumt och onödigt att köpa nya. Det får vi ta sen.

Borta bra men hemma bäst sägs det ju. Och det stämmer. Sängarna i stugan tog knäcken på mina höfter och de sista 2 nätterna var jag vaken 3 timmar varje natt av att jag hade så ont i höfterna. Kosten blir ju inte den bästa heller när man är iväg då det ska unnas både det ena och det andra "vi är ju på semester". Det har ni aldrig hört förut va? Första dagen blev det ostbågar, andra dagen blev det en gigantisk godispåse och tredje dagen blev det rester ur godispåsen och fjärde dagen blev det något annat skräp. I bilen blev det annat gottigott. Jag trodde jag hade gått upp massor när vi kom hem men kors i badrumstaket + 0,5 kilo. Öhhhh .... Jag kan säga så här: nu när jag samlar på mig vätska är detta + 0,5 kilo istället + 1,5 kilo och det lär trilla på mer vätskekilon. Jaja, snart är det slut och jag får acceptera att jag svullnar. Förhoppningsvis kissar jag ur mig allt lika fort som jag gjorde efter David. Förhoppningsvis :-)

Badbollen finns att beskåda här:

Fotograf Sara Mårtensson, Älvkarleby

Sifferskillnad

Jag var hos min barnmorska idag för lite koll. Hon tycker allt ser så bra och fint ut. Hon är så snäll :-) Vi pratade lite lchf och hon erkände att hon tänker på mig varje gång lchf kommer på tal. Dessutom hade hennes make reagerat på att lightprodukterna blivit ersatta av riktiga varor i kylen. Det är lite kul att kunna påverka även om jag inte propagerat för detta. Hon är nyfiken och undrade hur jag åt, vad jag åt till frukost och lunch och så vidare. Handen på hjärtat, jag fuskar rätt mycket nu. Det slinker ner både godis, kakor, bullar, smörgåsar, pasta och annat skit men det har jag tänkt ändra på sen. Nu har jag inhandlat mycket nya kläder som jag ska ha sen och de ska jag banne mig i! Där finns piskan och motivationen! Vi pratade om det också idag, känslan jag hade när jag åt ordentlig lchf: att jag mådde så bra, hade sån ork och var så pigg. Den känslan vill jag tillbaka till!

Nästa vecka ska vi åka till Sälen och jag fick med mig min mvc-journal. Bara för skojs skull jämförde jag mina siffror mot när jag väntade David 2005. Magen följer samma kurva (sf-måttet) och vikten nosar (tyvärr) strax efter. Glukoset låg på samma och hb skiljde sig en aning. Med David åt jag extra järn genom hela graviditeten, det gör jag inte på samma sätt nu. Varannan dag tar jag en multivitamin, annars enbart Folsyratabletten. Skillnaden som visade sig mest var mitt blodtryck. Inte jättemarkant kanske men en skillnad. När jag väntade David låg blodtrycket hela tiden runt 120/70. Nu ligger blodtrycket istället ständigt på 110/60. Jag kan inte se någon annan orsak till skillnaden än lchf.

Jag växer på alla håll, dock inte på längden

Ja, så här ser jag ut. Bilderna är från förra veckan när jag var i vecka 31 men skillnaden är troligen inte så värst markant. Magen exploderade kändes det som förra veckan och blev ännu större. Vågen stegrade i taket också. Stor ska bli större för att bli störst.

Och med stor mage i vägen mest hela tiden infinner sig de fina fläckarna på tröjan också. Förstår inte att det ska bli fläckar eller blött där jämt. Jag doppar magen i det mesta ;-)

V 27

Ja, så här ser jag ut +14 kilo sen start, 10 kilo sen inskrivningen. Det känns sådär eftersom jag hade önskat att inte gå upp så mycket som jag gjorde när jag väntade sonen. Med honom hade jag gått upp 15 kilo i v 30 (sen ökade jag typ 1 kg/vecka) och jag har med andra ord 1 kilo att fördela på 3 veckor ;-) Jag hoppas det lugnar ner sig då jag väldigt gärna skulle vilja åka slalom när vi ska till Sälen v 8. Om vi kommer iväg återstår visserligen att se, allt beror på hur jag mår och vad jag orkar med. Det är lite tungt och flåsigt numera.

Jag har i alla fall märkt att ju mer kolhydrater jag får i mig dessto mer svullen blir jag. De gånger det blivit för mycket av kolhydraterna får jag med nöd och näppe på mig ringarna morgonen efter. Jag är inte beredd att lägga dom i en ask riktigt än så det blir att få in mer fett och mindre kolhydrater. Dessutom, minskas kolhydraterna står ju vågen still.

2010

Ett nytt år med nya möjligheter!

För mig kommer 2010 innebära:

Ett år till på nacken

Bebis

Nya tag med LCHF

Plugga klart till lärare? (förhoppningsvis!)

Början av året kommer säkert innebära en hel del gnäll eftersom jag garanterat kommer svullna och mer eller mindre likna en flodhäst, få foglossning och ha det allmänt pustigt och frustigt tills bebis tittar ut i april.

Efter det börjar livet och klivet mot att på allvar ta tag i LCHF:andet, gå härliga LÅNGPROMENADER i MIN takt och försöka återfå den kropp jag var på väg att få. Under tiden njuter jag av min underbara familj!

Hur ser ditt 2010 ut?

Gott Nytt År!!