Igår avgick bussen 6.20 för avresa mot Stockholm, Gärdet och Tjejmilen. Den 30:e i ordningen. En 80-årig dam hade sprungit 20 av Tjejmilens lopp. Strongt!
Solen sken och gassade på området och stämningen var på topp. Det uppmanades ständigt att dricka vätska. Mycket köande blev det. Först för att hämta ut nummerlapparna. På Gärdet för att köa till toaletterna. Hem kom jag med en aningens solbränna, snyggt efter linnet.
Hur var loppet då? Välarrangerat och problemfritt överlag tycker jag med så mycket folk i omlopp. 33564 var anmälda, 27091 genomförde loppet. Banan var fin, långa backar emellanåt som kändes men med väldigt trevliga omgivningar och mot slutet kom den hejande publiken som gav extra ork och leenden.
Jag tänkte att det garanterat inte finns så mycket vettigt till mat så jag tog med mig eget. Fyra kokta ägg (två till frukost, två till middag), en laxsallad med majonnässås, macadamianötter, 0,5 liter vatten preparerad med havssalt, Himalayasalt och örtsalt, vatten påfylldes längs vägen, keso med lite grädde (det åt jag inte), Skyr yoghurt utan musli (ficks vid nummerlappshämtningen) och en korv, Bamse med senap och ketchup samt choklad Lys melk och gräddkola intogs under dagen.
Jag insåg redan efter start att det var tvärkört att slå tiden från Blodomloppet (1.03). Det var så mycket tjejer överallt, det var trångt och folk sicksackade sig mellan varandra. Många armar slogs i, många trängde sig emellan de små gluggar som fanns och det var fram och tillbaka mellan gående och springande hela banan igenom. Jag tänkte flera gånger att det är lustigt att inte fler olyckor sker med tanke på alla fötter som kan slås i när en del försöker ta sig fram. I första backen blev det tvärnit och min plan att springa hela loppet körde ihop sig totalt. Jag stampade på stället, gav upp och gick med strömmen. Så här blev det flera gånger längs banan, i var uppförsbacke eller när banan smalnades av emellanåt. Vi sprang fint på ett gångstråk längs vatten och där var det stundvis tajt om saligheten. Så ofantligt mycket tjejer!
Innan sjunde kilometern stod några tjejer och delade ut tabletter, Dextro energy och efter vätskekontrollen fick mina ben en riktigt spurt och tempot blev så gött! Det kändes som jag flög och flöt fram, helt underbart och jag ville hålla tempot in i mål. Vid åtta kilometer tjorvade klungorna ihop sig och den tanken var körd. Vid nio kilometer tänkte jag igen springa hela vägen men så kom en satans lång backe och åter igen knölade det ihop sig. Jag sprang halva backen, gick en bit och sprang resten i mål. Tiden blev 1.11.57.
För min del gick det både tungt och lätt. När jag fick se skylten 1 km tänkte jag bara "Helvete, 9 km kvar!" Då var det tungt, de negativa tankarna infann sig (satans vad långt det är kvar, jävla förkylningsskit, min kondis är i botten, pust, stånk, flås) och förkylningen, som jag ansåg mig bra ifrån, kändes i kroppen. Till viss del gjorde även lite vätskebrist sitt och redan efter den första kilometern var min mun torr som ett läskpapper. Jag stannade till för vätska i alla fyra depåer, knökat med tjejer! Kilometrarna plockades en och en längs banan och efter sjukilometersskylten kändes målet nära. Nu går det bara utför liksom :-)
Jag kom hem efter 21, duschade, packade upp svettiga, najsigt luktande kläder och skor, placerade mig raklång under en pläd bredvid maken i soffan och skulle titta på film. 30 min in i filmen somnade jag och sov som en gris. Maken väckte mig med att säga att filmen var
så bra. Jag tittade yrvaket upp, vek ihop pläden och gick raka vägen upp i säng för att fortsätta sova som en gris.
Hur känns kroppen idag då? I morse kändes knäna lite stela. Nu har jag inga känningar alls :-)
Här kommer Tjejmilen i några bilder.
Frukost i Nyköpingsbro vid 9.
Kokta ägg, macadamianötter och en kopp kaffe med mjölk.
Galet mycket folk på Gärdet!
Stolta tjejer efter målgång!
Vi gjorde det!
Är ni med eller?
Tjejmilens goodiebag.
Goodiebagens innehåll.
Lite behåller jag, resten släng.
Värstingen innehåller 20 g socker.
Gissa vilken?
