"Nä, nu jädrar får det vara nog!"

Japp, typ så lät det i mitt huvud förra söndagen där jag låg och ammade vår envisa morrhoppa till sömns. Jag hade fastnat i något negativt tänkande, jag undrade varför det aldrig hände något på vågen, jag tröttnade på att jag alltid fuskade med något dagligen och underhöll mitt sug, jag tröttnade på alla småursäkter jag kör med. Rent ut sagt. Jag ledsnade på mig själv och mina dumheter. Så jag bestämde mig i tanken att jag ska ge det två dagar. Det är vad som krävs för att bli av med sug. Sen skulle jag hålla i. Inte så svårt eller hur?

För nyfikenhetens skull vägde jag mig. Vågen visade 69,3 kg (nykissad och näck). Sen var det bara att köra igång. Nu var det ju detta med att ge f-n i vågen. Tror ni jag fixat det? Nä, ni gissar rätt. Jag är så förbenat nyfiken så självklart ställde jag mig på vågen på kvällen för att se om något hänt, samma sak på tisdagsmorgonen och kvällen. Inte hade något hänt inte. Jädra skit. Sen, på onsdagen hände något. Vågen gjorde ett skutt ner. Jag fick nästan plocka upp hakan på golvet. Jag vägde samma som jag gjorde innan jul, alltså 68,3. Om jag hade kunna hjula skulle jag gjort det (med risk att riva halva hemmet och slå mig halvt fördärvad). Jag har vägt mig varje morgon och kväll denna vecka. Bara för att jag är så nyfiken.

Så kom fredagen och min vana trogen klev jag upp på vågen. Vad ska den visa nu? Döm om min förvåning när den visade 67,5 kg! Alltså, jag har gått ner 1,8 kg på fem dagar. Lite fort va? Men jägarns vad skönt! Nu har det hänt grejer och visst var det mina dumheter som gjort att vågen varit fastlimmad. Nu har den i alla fall rört sig ner. Väldigt skönt. I morse visade den ner 0,3 kg till. Idag är det lördag och gissa vem som köpt sig en påse? Hela familjens påse vägde 345 hekto. Jag har smällt i mig min choklad och grabbarna grus har sitt kvar. Tänk om jag kunde haft karaktär och sparat mitt till häckandet framför dumburken ikväll? Men jag har ju ingen karaktär. Än.

I morgon är det åter till ordningen