torsdag 12 juli 2018

Att rädda upp en förlorad bearnaise


Häromdagen skulle jag filma hur jag gör bearnaise för att visa vänner som frågat. Det börjar perfekt och såsen sätter sig fint, den kommer bli så tjock och härlig! Sen började höger hand bli trött av att hålla in knappen till vispen och smöret hälldes på lite för snabbt. Den så fint tjocka såsen blir en fin soppa på 2 sekunder! Skrutt också. 

Så, vad finns det att göra? 

1. Släng skiten och börja om.
2. Chansa och börja om igen. 

Jag väljer moment 2. I med en äggula i en ny shaker, börja vispa och häll ner den blaskiga bearnaisen i en tunn stråle. Resultatet ser ni nedan: en ny bearnaise 😊






Till 2-3 portioner

75-100 g smält smör
1 äggula
½-1 msk dragon
salt efter smak


  • Lägg ner äggulan i en smal mixerskål/shaker.
  • Häll ner dragon.
  • Börja vispa och häll ner smöret i en tunn stråle. 
  • Smaka eventuellt av med salt. 


lördag 23 juni 2018

Sommarlov


Som lärare arbetar du in din lediga tid som sommarlov, höstlov, jullov, sportlov och påsklov. Det här förstår inte många och jag får ofta höra när jag går på lov: "Vissa har det bra minsann, man skulle bli lärare." Ja, varför inte? Lärare är en bristvara 😊 En heltidsarbetande lärare gör 45 timmar/vecka mot normala 40 timmar. Den här 45-timmarsveckan tenderar allt för ofta att bli mer så när sommarlov och andra lov står inför dörren är det välbehövlig ledighet. Det är dock svårt att stänga av och varva ner, elevena följer en i tankarna hela tiden och upplägg och arbetssätt för att få det så bra som möjligt vänds och vrids hela tiden. 





I onsdags var jag egentligen ledig men jag åkte till jobbet och rensade lite i klassrummet, det var tyst och lugnt på skolan klockan 06:50 och det känns skönt att ha styrt upp lite inför kommande termin. Självklart finns det än mer som att göra elevgrupper och sortera upp både här och var men efter tre timmars arbete gav jag mig hem och tog lov 👌

Midsommar inleddes med en midsommarwod i boxen följt av både sol och regn, god sill och färskpotatis med dillsmör samt jordgubbar med vispad grädde. Kvällen spenderades med en bra bok i soffan varvad med film med dottern. Precis som jag vill ha det 😊



måndag 18 juni 2018

Vätternrundan 2018

Min pappa var först och imponerade på mig i slutet av 80-talet med att cykla sin första Vätternrunda och han gjorde fyra rundor till. Fem rundor var hans mål. Pappa är och blev min inspiration. Sen dess har jag varit sugen på att cykla Vätternrundan och speciellt sen maken cyklade sina rundor. Vätternrundan är liksom något man bör göra om man bor i Motala men, jag har varit för feg, osäker och tvivlande. Hur 17 klarar man av att cykla 30 mil? Jag ser ju att många klarar av det men om jag klarar det är en annan fråga. Jag har inte vågat helt enkelt.

Efter Tjejvättern och 10 lätta mil fick jag nån form av hybris, hur svårt kan det vara liksom? På måndagen den 11/6 fick jag ett spontaninfall, chattade med Veronica och slängde ut frågan: "Ska vi anmäla oss?"
Svaret blev snarlikt: "Jag är för otränad så nej till i år men kanske till 2019?" Det kändes ganska skönt med ett nej, då behöver jag inte fundera mer eller ska jag köra själv? Chattade med en annan tjej som ska köra med Maif, hon tyckte jag skulle hänga på men 27-28 tempo i 30 mil? Det vet jag inte om jag klarar. På tisdagmorgonen kom ett meddelande från Veronica: "Eller ska vi?" Vi chattade tankar till och från, skulle suga på saken, sova på saken. På onsdagen eftermiddag blev det bestämt. Hon bokade sin plats som hennes jobb bokat, jag hittade en till salu och inom några timmar var allt klart. Vi hade var sin plats. På torsdagen bytte vi starttid till 22:00. Nu är det på riktigt! 😃 I Stadiumtältet shoppade vi reflexer, undertröja, Vätternrundapaketet med bars och gels. Hem och montera reflexer och lyse på cykeln och testa packning och cykel, lägga fram kläder.

På fredagen jobbade vi, jag slutade 15 och var nervös. Varför vet jag inte och till slut blev jag irriterad på mig själv för att jag var så nervös. Vid 17:00 la jag mig för att försöka vila men det var omöjligt. Jag vände och vred på mig, kissade var 10:e minut, tänkte på allt och ingenting, oroade mig för saker och kunde inte stänga av. Klockan 19:00 gav jag upp efter allt snurr och gick upp, klädde på mig cykelkläderna, började småplocka och förbereda.




Strax efter 21:00 anlände Veronica och hennes make, foto och inlägg på sociala medier om vår spontanrunda runt sjön sen ner mot starten där vi mötte upp två till som skulle starta 22:00. En nervöskiss och lite snack senare begav vi oss till startfållan. 



Check så att glasögon och windfree sitter som de ska i startfållan. Lustigt nog är jag inte nervös, det kändes bra. 


När motorcykeln släpper oss trampar vi på, Anna och Joakim hamnar lite bakom men vi hämtar upp dem innan Vadstena. I Vadstena drar jag igång lampan och vilket ljus, jag lös upp hela vägbanan. Perfekt 😊 Vi trampar på och mellan Vadstena och Ödeshög hojtar Joakim att vi får ta det lugnt. En stund senare åker han ifatt Veronic och säger att vi kan åka, han har ont i knät och han och Anna kör själva så vi släpper dom och åker. Allt flyter på bra. Väldigt många hejar och småfestar längs vägen, riktigt kul att få tjoa med folk! När vi rullar in mot depån i Ödeshög kommer Maifklungan om oss, de startade 22:04 så vi blev förvånade över att de, i en klunga om ca 10-12 personer, inte kört om oss tidigare. Vi körde förbi Ödeshög och vårt första stopp var Ölmstad. Mellan Ödeshög och Ölmstad får jag se att lampan blinkar rött och jag hojtar till Veronica som snabbt svarar med ett "Nej! Kan du inte sänka styrkan?" Jamen just! Visst kunde jag det ... här hade jag blåst på med full styrka, 2000 lumens, då håller batteriet i 2,3 timmar. Innan Ölmstad slocknade lampan och det blev rätt svart men visst gick det att cykla och ha span på markeringarna i väggrenen. Veronica hade tack och lov sitt lyse. 

I Ölmstad och servicetältet fick jag veta att lysena var slut. Jaja, vad finns det att göra? Vi fyllde på vattenflaskan, petade i oss blåbärssoppa, banan, saltgurka, bar och tablett. När vi skulle åka såg vi Anna och väntade in henne. När vi ger oss ut ur depån hamnar Anna bakom tre cyklister i bredd och kommer inte om. Vi saktar in och skriker efter henne men inget svar så efter lite velande hur vi skulle göra (skitsvårt att hitta varandra i mörkret) så körde vi på. 

Cyklingen gick fint och lätt, nån backe som kom lite plötsligt och oväntat här och där. I Gränna kommer ett parti där man kör på gatsten, jösses vad man vibrerar! Inte skönt nånstans. Backarna i Jönköping upplevde jag lite läskiga nerför utan lyse så jag bromsade en del, ett hål och det är kört. Bankerydsbacken (tror jag det var) tornade upp sig som en slalombacke med gatlysen vid högersidan. Jobbig men helt klart trampbar. En kille stod i mitten av backen och jag klämmer ur mig. "Tar det aldrig slut?" varpå han hojtar tillbaka: "Där du ser krönet är det slut sen går det fint nerför!" Härligt. Efter Bankeryd tuffade cyklingen på relativt lätt och fint. Vi kunde trycka på rätt bra och allt flöt finfint. På väg mot Fagerhult mötte vi soluppgången, så vackert och magiskt. En speciell känsla att komma trampandes och se solen. Vi stannade till i Fagerhult, vi gick aldrig in i depån utan stannade vid utfarten, tog bar, gels, tablett och flyttade vattenflaskor innan vi körde vidare. Många säger att andra sidan av Vättern är tuffast och att cyklingen börjar på riktigt efter Jönköping, så upplevde inte jag det.  

Vid 13 mil började rumpa och rygg göra rätt ont. Vad f-n liksom. Det är 17 mil kvar! Vi stannade i Hjo och på toa funderade jag, ska jag ens våga känna efter? Jag kände, en slät svullen bula. Torrnötning men inget hål. Skit också. Jag klarar inte att köra 13 mil till med det här. I toakön träffade jag min min kusin och sambon till andra kusinen som cyklade. Vi snackade lite, onda rumpor och axlar, sa hej då och lycka till, gick vidare mot mattältet och fyllde på med soppa, banan och kaffeslurk. In i Första hjälpen-tältet och fråga efter smörj. Jag fick en rejäl klick vaselin, ner med brallan och smörj. Kladdigt värre men ack så ljuvligt när rumpan slogs ner på sadeln igen. När vi ska ut ur depån öppnar himlen sig och värsta regnskuren kommer. Många stannade under träd och buskar för att vänta ut regnet, vi cyklade på och blev sjöblöta inom några minuter. Tårna plaskade runt i skorna och det rann vatten överallt. Men som Veronica sa: "Cykling är inte alltid underbart!" Sant. Hur länge det regnade vet jag inte men det slutade i alla fall.  

Några killar hängde på oss några mil in mot Karlsborg, jag hojtar till dem att vi ska in och jag hör dem prata och säga att vi hade kört på fint och att det var guld med vår välbehövliga draghjälp för att samla kraft. Killarna försvann i depån. Ett snabbt kissestopp, mer vaselin, bar, tablett och gels sen vidare. Vi körde förbi Boviken och nästa stopp var Hammarsundet. 3 mil innan Hammarsundet kände jag att jag var hungrig och kissnödig men, jag klarar mig till depån. 2 mil kvar var jag så kissnödig så det blev ett pitstopp och ut i skogen. Här skulle jag tagit mina kvarvarande bars med facit i hand ... När vi vände ner mot Hammarsundet kom motvinden. 

I Hammarsundet tiggde jag till mig en korv, vi drack soppa, käkade banan och fyllde på med gel och tablett. En sista vaselinsmörj. Hur ska det gå i motvinden? Vi gav oss iväg och nog skulle det komma att kännas. Brattebrobacken är ökänd och här går många. Det går banne mig inte fort men det går. Mellan Hammarsundet och Medevi kör man på rv 50, en väldigt kuperad väg och här kände jag av energidipp och hann tänka: "Hur f-n kan man utsätta sig för detta igen?" Backarna avlöste varandra och det kändes som att det aldrig skulle ta slut! Rv 50 var värsta sträckan på hela rundan tyckte jag. Medevi bjuder på en backe också, den var kännbar i benen men sen rullade det på. 




I mål!

De sista 3 milen kändes sega och när vi vände in på Lemundavägen från rv 50 kändes målet nära. Lemundavägen är lurig, den går svagt uppåt hela tiden förutom sista snutten mot rv 50 och är rätt kännbar i benen men när det släpper kan man trampa på rätt bra. En kollega stod hos sina svärföräldrar och hejade på oss. Vi trampade på rätt rejält när stigningen på Lemundavägen var avklarad. Sista backen in mot Motala trodde jag skulle vara jobbig men den gick över förväntan och fler vänner hejade in oss. På Vintergatan stod nästa gäng vänner med sina barn och hejade på oss. Nu är det riktigt nära! Vi cyklade in i mål jämsides och kom in på 13:28. 

Min första känsla var att det var skönt, vi klarade det utan problem men samtidigt lite besviken över att jag inte kunde mer, att inte kroppen svarade som jag ville och få bättre tid. Veronica sa att det hade hon definitivt inte räknat med. Vårt mål var 12-14 timmar och komma runt, det klarade vi. Nu har jag en tid och ja, jag är nöjd 😊

Att cykla 30 mil gick bättre än vad jag trodde trots dipp vid Hammarsundet. Jag var orolig att nå väggen tidigt och på riktigt få kämpa in i mål. Det hände aldrig men en sträcka, ca 2 mil, blev smått kämpig. Mörkerkörningen som jag var nervös över var definitivt inga problem trots att lampan dog. Att möta soluppgången på cykel var magiskt, helt fantastiskt! Alla backar runt rundan som det pratas om upplevde jag inte alls som de väggar jag hade föreställt mig. En lång och seg backe på ca 2 km var jag lite orolig för men väl där måste jag erkänna att jag upplevde den rätt mysig. Man gick liksom in i ett mentalt tramptempo. Rätt härligt faktiskt, lugnt och fint. Visst är det jobbigt att cykla i backar och det går inte fort men man tar dom. Jag upplevde ett par gånger att jag hade för lite växlar på min cykel och fick lite panik, hur ska det här gå? 😆 Under promenaden hem erkände jag för Veronica att jag hade räknat med att gå i Bankeryd, Brattebro och Medevi-backen. Det gjorde jag aldrig.

Vi frös inte under färd men vid stopp blev vi lite kalla. Tårna blev kalla i plaskblöta skor så de fick vi vifta lite på emellanåt så de hölls igång. Jag blev stel/öm i axlar/skuldror under natten av vinddraget men det släppte när solen och värmen kom. Utsidan av handflatan ömmade lite på slutet. Höger hälsena kände jag av de sista 2 milen men det är bara att trampa på. Jag har under mina tidigare cykelturer fått kramp/domningar i vänster mittå så jag fått spänna upp skon och krama runt med tårna så och det var jag lite orolig över, ha den känningen i 30 mil vill jag inte men inte en enda känning i vänster tå under alla 30 mil. Helt fantastiskt! I mål kände jag ett lätt sendrag i tån men det gick över lika fort. Rumpan och framför allt ryggen var värst för min del. Rumpan räddades med vaselin. Ryggen kändes i 17 mil så det blev många resningar för att sträcka ut men det gick.

Efter målgång kände vi att kroppen stelnade till rätt fort, framför allt benen. Vi satte oss och åt mat och pratade med folk och njöt av folkfesten. Vi promenerade hem, det var riktigt skönt. Väl hemma blev det dusch, start av tvättmaskin och lite annat fix. Maken åkte och köpte godis som jag önskade mig, det smakade inte ens. Knäna kändes helt demolerade, huvudet började bli lite mosigt men det är ju inte så konstigt när man varit vaken närmare 34 timmar och cyklat på det. Jag parkerade mig i soffan och somnade fort. Vaknade till en tid senare, var hungrig, styltade upp och tryckte i mig en tekaka. Jag började titta på en film minns jag men den stängde jag av efter 10 minuter sen flummade jag bort igen och hörde slutligen dottern sitta och äta och maken sa att hon ska i säng, klockan var 21:50. Stylta upp igen, tryckte i mig 2 ostmackor, borsta tänderna och jag rullade i säng och somnade som en gris. Knäna ömmade. Några gånger under natten vaknade jag av ont i ryggen, då låg jag på mage så det var ett litet projekt att vända runt. På morgonen vaknade jag utvilad och pigg, knäna kändes bra, lite ömma i gång nerför trappan, hälsenorna kändes luriga men detta försvann under dagen. Jag kände mig riktigt bra i kroppen och jag blev positivt överraskad, det hade jag inte förväntat mig. 





Jag är så galet nöjd med min Cresent! Jag som fick en fix idé att cykla Halvvättern 2013 och sen skulle det vara bra, jag är ju ingen cyklist. Tänk vad det kan ändra sig och med åren, främst från 2017 och i år, har jag verkligen kommit att uppskatta cykling och njutit på rundorna. I år har jag inte ens upplevt motvind och backar jobbiga vilket jag gjort tidgare. Sedan köp sommaren 2015 har vi cyklat ca 260 mil tillsammans. Många träningsmil, fem Halvvättern, en Tjejvättern och en Vätternrunda. Jag har aldrig haft problem med punka under träning eller rundor däremot hade jag punka när jag skulle ut på tur en gång. En sylvass liten sten hade letat sig in i däcket. Vi hade cyklat ut mot Näs och Kavlebäck dagen innan, Lemundavägen var lagad med olja och grus så det var en hel del grus på vägen. Typiskt. Bakväxeln betedde sig lustigt på två turer men efter check av maken där han såg att kedjan kuggade fel så åtgärdade han enkelt problemet. En service är nog inte fel 😊

När jag gick i mål kände jag att det här är en engångsgrej men efter vila gick tankegångarna annorlunda och lärdom till (nästa?) Vätternrunda: sänk styrkan på lyset om det blir mörkerkörning, smörj och ha med smörj till rumpan, snabbare och effektivare depåstopp och fyll på med energi under färd för att slippa energidipp och hunger. 




söndag 10 juni 2018

Tjejvättern 2018

Med en uppladdning av två stekta ägg, en kaffe med grädde och saltvatten preppade jag mina vattenflaskor med salt, honung (i ena flaskan), pressad citron och MCT-olja. Maken checkade av cykeln och pumpade däcken innan jag fick en lyckospark och rullade ner mot start.

Vi startade 10.10 och som alltid är jag nervös, för det ska tjorva ihop sig på något sätt. Jag är mest nervös för andra cyklister längs vägen men igår blev jag positivt överraskad i att ganska många signalerade med tecken. Sen finns det så klart många undantag, de allra flesta cyklar i bredd och cyklar BRETT i bredd. Många cyklar långt ut från högerkanten. Motorcykeln som ledde ut oss körde så långsamt så de som låg framför mig panikbromsade ett par gånger, panikbromsa är bland det sämsta man kan göra när man cyklar i grupp. När motorcykeln släppte oss var det bara att åka på och vi har 100 km framför oss.

Mitt mål var att cykla under 4 timmar och att cykla hela sträckan utan något stopp men det hängde på hur mycket vätska jag hade kvar och om/eller jag blir kissnödig. Min andra plan var ett stopp i Rök efter 55 km. Jag släppte kompisarna jag startade med direkt efter att motorcykeln släppt oss och jag körde på i mitt tempo. Ombergsbacken togs i sakta mak och det var beräknat, den backen spurtar jag inte i. Gänget som stod med koskälla och hejade i mitten av backen är guld och ger både leenden och energi!








Det var en perfekt cykeldag med strålande sol, 24 grader och knappt någon vind. Hela rundan kändes så härlig rätt igenom! Jag började leka med tanken att hålla mig till planen att cykla utan stopp men funderade på vätskan. Jag svängde in i depån i Rök men när jag såg längden på toakön bestämde jag mig för att köra vidare och snirklade mig ut igen.  

Tjejvättern är en riktigt fin runda, lugn och stämningen är på topp. Halvvättern är aningens hetsigare måste jag säga. Tjejvätterns enda backe att tala om är Omberg, lite småbackar förekommer så klart men inga jobbiga backar. Jag cyklade själv hela sträckan, det fanns ingen att haka på (självklart hade jag frågat om jag hade hittat någon, några hakade på mig men utan att fråga) så jag cyklade på i mitt tempo och det visade sig sen att jag fick ett snitt på 27,1 km/h. Dels har jag aldrig cyklat 10 mil på raken och jag har aldrig snittat över 27 någonsin. Mitt personbästa är 26,6 km/h på en 6-milatur så att få över 27 kändes riktigt bra!

Summan summarum: jag nådde mitt mål under 4 timmar med tiden 3:45 och även att cykla utan stopp. På det fick jag pb i snitthastighet. Det hade jag inte riktigt räknat med men det allra bästa var ändå att cyklingen kändes så lätt, oförskämt lätt faktiskt och det gick så ofantligt bra hela tiden. Jag kände mig stark och hade bra med ork hela vägen. Jag gick i mål med en bra känsla i kroppen och jag är riktigt nöjd 😃


Idag har jag vinkat av maken som cyklar Halvvättern, 150 km. Vi har cyklat 5 Halvvättern tillsammans innan och jag måste säga att jag gärna hade följt honom på färden idag. Ett annat år 😊

torsdag 7 juni 2018

You and me

På lördag 10.10 beger vi oss ut på en 10 milatripp tillsammans. Vi har fått ihop en hög mil i år så det kommer gå finfint så länge min fasa p u n k t e r i n g inte slår in! Kära nån, då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Målet är under fyra timmar och inget stopp men det ska bli varmt så går vattnet åt blir det ett depåstopp i Rök innan färd mot mål. 


Jag måste erkänna att jag i år tycker att cyklingen är riktigt rolig och härlig. Avkopplande och behaglig. Inte ens backarna eller motvind har varit ett problem som jag annars ogillat skarpt. Förra året gick Halvvättern bra och kändes "lätt" och jag hade både kraft och energi kvar i kroppen. Jag tror att det beror på att jag veckorna innan endast fokuserade på cykling och la crossfit lite på hyllan samt investeringen av nya cykelbyxor med tunnare padd. Sittknölarna var mycket tacksamma! Tänk att jag cyklat i fyra år innan med ont i rumpan redan efter nån mil. Förra året blev de 15 milen riktigt behagliga. Lätt ömt men inte alls i närheten av rundorna innan. 




I år har jag också lagt störst fokus på cyklingen och kommit på mig själv med att verkligen njuta på rundorna. Innan har det ganska ofta varit ett måste för att få milen och sadelvanan. Landsvägscykling är härlig men vissa bilister skulle behöva sig en rejäl avhyvling i hur de beter sig mot cyklister i trafiken 😖 Skrämmande vilka beteenden det finns! 


Är det några fler här som ska cykla något av loppen? 

MTB-Vättern
Tjejvättern
Halvvättern
Vätternrundan 100 km
Vätternrundan


Välkommen till Motala! 😃

måndag 7 maj 2018

Det här med löpning ...

Jag är ingen löpare och kommer aldrig bli. Den 19 maj ska jag och teamie tävla i Norrort Scaled Throwdown och vad tror ni event 2 är? Självklart löpning eftersom Väsby stadslopp går av stapeln så 5 km ska avverkas. Är det tävling får man göra det som serveras men jag och teamie måste ju trots allt öva upp lite löpning inför tävlingen. Den löpning vi utför är oftast kortare sträckor på 200, 400, 800 och kanske upp till 1000 och 1200 m men 5 km är sällan förekommande i en wod.

Vi kan säga så här. Jag är definitivt inte snabb någonstans men jag tar mig framåt. På lopp blir det oftast per automatik att man blir snabbare och tempot ökar så hoppet finns 😊 Event 1 vet vi är 21-15-9. Frågan är bara av vad men spännande ska det bli!

Och nej, jag är ingen löpare och jag har alla ursäkter som finns för att slippa löpning men vet ni vad? Jag gör det och det är himla skönt! Underbart skönt faktiskt när benen pinnar på och andningen funkar. Då är det ren och skär lycka och idag gav jag mig ut utan att inhalera Bricanyl. Våren är underbar men som pollenallergiker är det jobbigt och träning på det gör andningen tung.





Som ni ser springer jag i barfotaskor och Vibram Fivefingers. Löpning i barfotaskor kan diskuteras i oändlighet och det finns lika mycket åsikter som det finns människor och synpunkterna går både isär och ihop. Barfotalöpning är för mig en personlig vinning sedan 2012 då jag först kom i kontakt med det. Och ja. Jag var skeptisk. Det kan väl aldrig vara bra?

Jag har skrivit om det tidigare här i bloggen och min första erfarenhet av barfotalöpning var inomhus på stället (för att jobba med fotisättningen) och den tänkta minuten blev sex. De blytunga benen/vaderna som sen lullade in i duschen var en smärre chock och den efterföljande träningsvärken ska vi inte prata om. Drake! Man lär sig av sina erfarenheter och efter inskaffning av Fivefingers tog jag en tur runt kvarteret och det kändes så skönt!

Mina tidigare erfarenheter av löpning var tunga ben, jobbig löpning och problem med hemsk träningsvärk i vaderna. Allra värst var smärtan fram på smalbenen, benhinneinflammation. Jag fick rådet att stretcha och löpa på, det skulle ge med sig. Det gav aldrig med sig och löpningen var aldrig rolig. Tills jag läste boken Born to run, införskaffade Fivefingers och gav mig ut. Sen dess har jag inte haft smärta i smalben, ingen problem med träningsvärk i vaderna och benhinneinflammationen var borta.

Idag löper jag inte regelbundet så jag får så klart känningar i höftböjaren och i vristerna och ja, viss lätt träningsvärk i vaderna kan förekomma. Detta är ovana och övergående. I övrigt är jag besvärsfri från tidigare problem med traditionella löparskor. Är då barfotaskor och barfotalöpning något för mig? Det kan du bara avgöra själv och de som frågar mig kan jag bara delge mina erfarenheter. Jag hör många med problem, allt från knä - till hälproblem vid löpning och kan barfotalöpning avhjälpa detta? Både ja och nej men har du provat allt utan att det fungerar så varför inte ge barfotalöpning en chans? Vill man inte införskaffa ett par skor för 1000-lappen kan man med fördel ge sig ut och springa helt barfota bara för att testa. Tänk dock på att ge dig ut en kort tur i  början då musklerna i fötter, vader och baksida lår får sig en duvning och arbetar lite annorlunda mot vad de gör i en traditionell, instängd löparsko.


Lycka till! 

söndag 8 april 2018

Bananpannkaka

Jag har testat bananpannkaka en gång tidigare och det föll mig inte riktigt i smaken. Bananen slår igenom och det ogillar jag. Så fick jag för mig att testa igen och rör ihop men inte heller denna gång föll det mig i smaken. Efter många bra tips från vänner med allt från mer ägg och mindre banan till att smaksätta med kanel kanske jag ger det en chans till. Nån gång 😊




Bananpannkaka 2 portioner

2 bananer
4 ägg


Havregryn
Mandelmjöl
Kokosmjöl
Kanel
Vaniljpulver
Riven kokos

Mosa bananerna och mixa dem med stavmixer tillsammans med äggen. Smält smör i stekpanna och grädda pannkakorna. Servera med frysta bär eller vaniljkvarg. 


För matigare pannkaka kan man ha i havregryn, mandelmjöl, kokosmjöl. Smaksätt med kanel, vaniljpulver eller riven kokos.

fredag 30 mars 2018

Open 2018

Då var fem veckor och fem olika event över för i år. Det är lika spänt inför varje veckas släpp och man kan nästan känna spänningen i boxen. Jag har sett många pr, mycket frustration, än mer glädje och tagit del av många skratt och tips. För att inte tala om hur imponerande det är att se alla prestera och göra sitt bästa och alla peppar och pushar längs vägen från början till slut! Det mina vänner, är vad Crossfit handlar om - gemenskap och glädje. Ingen är i mål förrän alla är klara.

I år körde jag allt RX alltså med rekommenderad vikt och med de övningar som är. Är det så att man inte klarar viss vikt eller viss övning kan man göra det scaled och med lägre vikt och annan övning. Det kom övningar jag aldrig gjort men jag gav det en chans ändå. Det blev en del misslyckanden och lycka.

Open lär många olika saker. Som att den mentala biten är oerhört viktig speciellt när det kommer till press inför start och prestation gentemot andra. Självklart jämför man sig och man undrar varför man inte kan det eller det och vill vara lika bra som de andra men här gäller det att påminna sig själv att man aldrig kan mäta sig mot någon annan än sig själv. Inför start kan man vara rätt nervösstirrig men när klockan väl piper kommer tunnelseendet in och man bara gör sin grej. Att inte gå ut för hårt och behålla ett lugn genom hela woden men ändå kunna pressa på lite är en konst. Man lär sig hela tiden.

En annan lärdom är att det kan vara bra att testa woden innan man tänker genomföra den så man har en känsla och en plan för hur man ska lägga upp det. Förra året och 17.5 med
10 varv av
9 thrusters 30 kg
35 DU
var min plan att göra de första fem varven unbroken med thrusters. Nio st är väl inga problem? Vi kan säga så här, redan varv två bröt jag repsen i 5 och 4 de resterande nio varven. Det är lätt att tro att man klarar men väl där kan annat uppenbara sig och man får tänka om.

Open visar också ens svagheter och vad man bör fokusera på i sin träning. Jag kan inte kippa toes to bar och det tar en evighet att klara reps eftersom jag måste extrasvinga. Jag klarade inte heller av hand stand pushup utan kudde och här påminner kroppen mig om den överkroppsstyrkan jag saknar. Det är lätt att tro att man ska öva och öva på det man är dålig på men för att lyckas måste grunden med styrkan byggas först. Back to basic liksom.




18.1

20 min AMRAP

8 toes to bar
10 dumbbell hang clean and jerks 15 kg
12 cal row 

10 dagar tidigare hade jag lämnat blod och varit en vecka på semester. Redan efter första varvet kände jag av att flåset inte fanns så dessa 20 min tog jag det lugnt och målet var att bara ta mig igenom och hålla mig i rörelse. Nog kunde jag kanske ökat mitt tempo något men jag är riktigt nöjd med ett jämnt flöde rakt igenom hela woden. Lite onödiga pauser då och då som att talka händer eller skaka ur händerna från räcket men en bra wod. 






18.2

Time cap 12 min
1-2-3-4-5-6-7-8-9-10 
Dumbell squats 2*15 kg
Bar facing burpees

18.2 A
1 rep max clean

Här kom käftsmällen. Jag tänkte att jag skulle få luft under woden och tog Bricanyl en timme innan jag skulle köra. Bricanyl ger hjärtklappning och jag brukar skaka men det lägger sig oftast. Den här gången gjorde det inte det och jag hade både hjärtklappning och var darrig vid start. Både domaren och jag sa att det lägger sig när jag börjar köra, det brukar det göra. Det gjorde det aldrig och från varv 8 trodde jag bokstavligen att hjärtat skulle lämna kroppen. Jag hade galet hög puls och gjorde pulshöjande övningar. Jag genomled stegen på alldeles för lång tid och blev klar 11.38. Det gav mig 22 sekundes vila innan jag hann sätta 50 kg i clean. Mitt mål var åtminstone att ta 55 kg i clean men det hanns liksom inte med. I efterhand skulle jag aldrig tagit Bricanylen och jag kanske till och med skulle avbrutit med rusande puls. det är lätt att vara efterklok. Jag slet mig igenom och hade först tanken på att göra om men den här stegen var bara hemsk från början slut. Lättaste biten var att sätta clean och efteråt gick tanken: skulle jag tagit 55 kg med en gång? Hade jag misslyckats med det lyftet hade jag å andra sidan inte haft tid att lasta om och hade inte fått en enda reps så det är onödigt att fundera 😊






18.3

Time cap 14 min
2 rundor av

100 DU
20 over head squats 36 kg
100 DU
12 ring muscle ups¨
100 DU
20 dumbell snatches
100 DU
12 bar muscle ups

Det här var en rolig wod men så innefattade den också övningar jag är säker på och klarar av. Ja, de första två vill säga, inte muscle ups då men fram till dem var det inga problem. Ringarna var upptagna och jag ville inte störa grabbarna som använde dem men när jag och domaren insåg att ena killen var på sitt andra varv och skulle göra bar muscle ups gav jag ringarna en chans. Med för mycket svingande och för lite drag lyckades jag inte med någon muscle up men det var SÅ kul att få leka i ringarna och testa! Eufori. 





18.4

Time cap 9 min 

21 deadlift 70 kg
21 hand stand pushups
15 deadlift
15 hand stand pushups
9 deadlift 
9 hand stand pushups
21 deadlift 92 kg
15 m hand stand walk
15 deadlift
15 m hand stand walk
9 deadlift
15 m hand stand walk

Deadlift är inga problem och mitt första försök tog jag onödig vila och missade sista repsen och fick 58 sekunder så jag gjorde om och fick 47 sekunder. Jag kan göra kippade hand stand pushups med två kuddar och har gjort några hspu med en kudde så lite kaxigt tänkte jag att det här fixas tills jag insåg att RX innebär INGEN kudde. Crap. Men, det ger möjlighet till försök på 8 minuter. Jag hade förhoppningen om att sätta min första hand stand pushup men trots många försök där jag tydligen var riktigt nära ville det inte lyckas. Det blev Opens kortaste wod med 47 sekunder 😊





18.5

AMRAP 7 min

3 thrusters 29 kg (30)
3 chest to bar
6 thrusters
6 chest to bar
9 thrusters
9 chest to bar
12 thrusters
12 chest to bar
15 thruster
15 chest to bar
18 thruster
18 chest to bar 
+3 varje runda tills time cap är slut

Jag har aldrig klarat en chest to bar. Jag har äntligen lyckats kippa pullup men att dra högt och hårt för att få bröstet att nudda räcket har jag aldrig fattat. Räcket är (känns som) flera meter bort, hur 17 ska jag kunna träffa? Så fick jag tips efter att min teamie kört: upp med höften. Efter några försök fick jag till en och lyckan var gjord! 😀Jag har gjort min första ctb! Lite mer övning och en till sattes sen gav jag mig på att testa 18.5. Ouppvärmd. Inte att rekommendera men jag skulle ju bara testa. Jag fick med mig domare utifall att. Thrusters är inga problem och de första tre avklarades på 10 sekunder sen tänkte jag att de resterande minuterna blir till att försöka få till chest to bar. Många no reps blev det (det här med fokus och ta det lugnt) men jag fick ihop 11 chest to bar i denna wod. Ren lycka! Dagen efter åkte jag ner till boxen och tänkte ge 18.5 en chans till. Nu vet jag ju hur jag gör chest to bar liksom. Värmer upp och försöker. Ingen chest to bar och ju mer jag försöker dessto mer sjunker mitt mod. Efter rådgivning med andra beslutar jag mig för att inte köra. På söndagen försöker jag mig på chest to bar igen men nej. Vad hände?! Förtvivlan infinner sig men till slut får jag till EN (och en no rep på det). Jag vet att jag kan, gör inte om 18.5, registrerar mitt resultat och avslutar Open för detta år.  





Jag är inte med i Open för att ta mig till Games, ni ser ju ovan hur nära jag är till att kvalificera mig 😄 Jag trivs på gräsrotsivå och ser dessa veckor som att vara del av gemenskapen, utmana mig och se vad jag behöver öva på. Inga nyheter i vad jag behöver öva på i och för sig men det är kul att se svagheter men också framsteg även om de är små. Att få se andra prestera och lyckas med saker de aldrig gjort innan, att ta personbästa och kliva ur sin komfortzon. Det är magiskt! Själv är jag nöjd med att ha kört RX hela vägen och att lyckas sätta mina första chest to bar. Nu kan det bara bli bättre och fokus är er överkroppsstyrka 😊



söndag 14 januari 2018

Älskade köttgryta!

För några år sen kikade jag på olika slowcooker och perfekt till jul fick vi en tryckkokare av svärföräldrarna. Skillnaden mellan slowcooker och tryckkokare har jag ingen aning om ska jag ärligt erkänna. Tryckkokaren har blivit flitigt använd sen dess och har kapat många timmars kokning för grytor. En stor favorit här hemma är köttgryta och den går i ett nafs! Köttet blir så mört och fint och smakerna sitter. Oftast behöver jag salta lite extra och ha i någon tesked buljong. Ibland reder jag av med arrowrot och sen är det klart.






Köttgryta

Ca 1,6 kg fransyska
Morötter
ca 1 liter vatten
Salt
ca 1 tsk hel svartpeppar
ca 1 tsk hel vitpeppar
ca 2 tsk hel kryddpeppar
Lite Colloritsoja för färg
En klick smör
Arrowrot


1. Skär köttet i mindre bitar och lägg i gryta.
2. Lägg i morötterna.
3. Lägg alla pepparkorn i en tesil.
4. Lägg i smör.
5. Häll på vatten.
6. Häll över lite Colloritsoja.
7. Salta.

Låt koka upp och sänk värmen. Låt småputtra i ca 3,5-4 timmar på spis. Tryckkokare ca 2 timmar. Smaka av och krydda vid behov. Red av med arrowrot om du önskar något tjockare sås. 

torsdag 4 januari 2018

2017

Som ni märker är det mycket träning och mindre fokus på mat i denna blogg numera. Varför undrar du kanske? Jag kände att lchf inte funkade optimalt med crossfit och det tog lång tid innan jag ville acceptera faktum att det inte håller. Uthållighetsmässigt som i cykling och löpning är lchf guld och de bästa turerna på cykel och löpning har jag haft direkt på morgonen och under fasta. Men, när det kom till att vara snabb och lyfta tungt upplevde jag inte lchf som bra kombination. Det saknades något, orken tog slut och jag kunde inte prestera fullt ut som jag ville. Huvudet ville men kroppen sa stopp. Jag la åtskilliga försök på att korrigera kosten och testa hit och dit men jag nådde aldrig riktigt fram och att hitta rätt balans i ökad mängd kolhydrater var svårt. Jag fajtades med mitt tänk att äta och eftersom jag mår allra bäst på strikt lchf blev det en inre konflikt. Jag ville ju så gärna äta efter lchf men det funkar inte i crossfitträningen. Jag har läst runt och visst finns det en del som tränar crossfit på lchf men jag själv tyckte inte att det funkade för mig. De flesta crossfitutövare äter enligt The Zone eller paleo och där känner jag inte heller att jag är. Jag vill ha mejeriprodukterna i min mat även om jag försöker minimera så gott jag kan då jag mår bättre med mindre mejeri i min kost men jag vill inte ge avkall på det helt och hållet. 

Idag äter jag relativt fritt och ja, jag äter även bröd och socker men försöker så långt jag kan minimera även det intaget. Min stora last är emellanåt grädde i kaffet för det är ju så galet gott! En kopp blir dock gärna fem eller mer och grädde triggar mitt sötsug. På köpet känner jag av det i kroppen. Jag blir svullen och känner en tyngdhetskänsla. I perioder fastnar jag med grädde i kaffet och måste till slut vänja av med mina dumheter. Det är jobbigt så klart men ack så nödvändigt och direkt känner jag en skillnad i kroppen både gällande svullnad och tungdhetskänsla. Jag känner mig lättare. Och i lättare menar jag i sinnet, jag vet inte vad jag väger och jag har inte vägt mig på evigheter och finner ingen anledning till att väga mig heller. Vågen står i garderoben och där kan den stå. I början av min lchf-karriär vägde jag mig varje vecka och ibland flera gånger per dag. Det skapade så klart stress och trots att jag vet att vågen inte berätar någon sanning vägde jag mig. Det tog lång tid innan jag bröt vårt förhållande och nu känns det riktigt bra så något intresse av vikt och våg har jag inte. 




Gällande kost föredrar jag fortfarande en köttbit eller två och sås. Det är liksom grejen. Jag äter friskt ur salladsbordet på jobbet, tyvärr tycker jag proteindelen har ett sämre utbud, ibland halvfabrikat som jag inte kan med och jag gillar definitivt inte vegetariska dagar. Jag använder alltid helfeta produkter hemma, gärna ekologiskt och kött från svenska gårdar. Hemma är jag galet dålig på att äta grönsaker helt enkelt för att jag är för lat för att fixa till. Jag har smygit in potatis igen då och då eftersom jag började tycka att sötpotatisen smakade för sött.

Och handen på hjärtat. Jag äter godis. Jag äter bröd. Jag äter också annat som inte är förenat med lchf men världen går inte under för det. Jag har inte dåligt samvete. Jag känner dock på kroppen vid fusk att det inte är bra och försöker undvika men ibland kan jag bara inte låta bli. Fuskar jag kan jag kallt räkna med värk speciellt mensvärk och det visar sig även i träningen, speciellt om jag ätit godis. Kroppen tuggar på långsammare och svarar inte alls så bra som annars. 

Jag har gett MCT olja en chans igen och jag måste säga att det gett väldigt positivt resultat gällande träning. Jag tycker mig vara mer uthållig. Tränar jag på morgonen tar jag en ägglatte gjort på kaffe, en klick smör för smakens skull, två ägg och ca 1 msk MCT. Detta funkar kanon! Tränar jag på kvällen brukar jag ta MCT innan pass. Man ska helst ta en tid innan men jag är fortfarande dålig på att vara förutseende och planera in en hutt nån timme innan. Oftast huttar jag i mig 15 min före pass och ja, det funkar det också. 




Annars har jag kommit in i den fasen där jag tycker att matlagning är tråkigt. Jag drar mig ibland för det och har helt enkelt inte orken fast jag borde prioritera och vill att barnen ska äta bra mat. Med jobb, numera deltid och 80% samt ett företag som tar än mer av min tid så hinner jag inte som jag önskar. Ibland får jag stora rycket och lagar en hel hög med storkok. Då känns det så himlans bra och några dagars matförråd är täckt. Favoriterna går om i brist på idéer och mycket grytor som sköter sig själva blir det. Nu efter julledighet känner jag verkligen för att äta husmanskost vilket det också blir. 




 Från året 2017






Vår äggsjuka höna som såg allt annat än vacker ut, ruvade och fick till slut två kycklingar från ägg köpta på en gårdsbutik i vår närhet. De krävde en del pyssel men var ett kärt tillskott. Den ena var tuff och gav sig ut på äventyr och fick namnet Modig, den andra mer försiktig och gömde sig under mamma och fick namnet Fegen. Tyvärr blev våra misstankar bekräftade när någon av dem en morgon gav ett kraxigt gal. De var tuppar och fick en dag lämna stadslivet för flytt ut på landet. Ett par veckor senare blev de pappor till åtta kycklingar.







Vi for till Sälen för semester och skidåkning. Vi fick en skön ledighet om än något otippad sådan då vi alla åkte på magsjuka som tur var inte samtidigt. Det blev en ny erfarenhet för oss alla. Sällan har jag oroat mig över sängkläder och mycket klorin gick det åt 😷





Vi firade en 40-åring och gick på fest med temat L. Vi representerade L som i den Långhåriga Löparen och LVG-cyklisten (landsvägscyklisten). Bland den bekvämaste festblåsan jag haft på mig måste jag ärligt säga. Fivefingers har dock bra grepp så de var mindre bra att svassa runt på dansgolvet med. 





Även i år stod vi tillsammans med många andra företagare i Motala och representerade vår box på Motala Expo. 





Jag tvekade länge och gjorde faktisk anmälningsstegen inte mindre än tre gånger för att avbryta lika fort. Till slut höll jag för ögonen och klickade på registrera. Jag var anmäld till CrossFit Games Open. Huga!  

17.1 inledde Open och blev en käftsmäll utan dess like och mentalt jobbig. Åh vad jag ifrågasatte allt i varenda burpee boxjump overs och funderade många gånger på att bryta och gå därifrån. Men, jag matade på och hann ifrågasätta allt och lite till under hela woden.

17.1
Timecap 20 min 
rx 15 kg
10 dumbbell snatch
15 burpee boxjump overs
20 dumbbell snatches
15 burpee boxjump overs
30 dumbbell snatches
15 burpee boxjump overs
40 dumbbell snatches 
15 burpee boxjump overs
50 dumbbell snatches 
15 burpee boxjump overs





17.2 blev nästa käftsmäll där jag i efterhand insåg att jag kunde gjort saker annorlunda. Toes to bar till exempel. Första varvet bröt jag dem i 8:or och tänkte snabbt att så fortsätter jag. Andra varvet orkade jag två för att få no rep på tredje då jag tappade greppet. Om jag backat tillbaka skulle jag gjort två, ner och vilat, gjort två, ner och vilat och fortsatt så istället för att envisas med att försöka på en tredje, tappa grepp och få no rep. Utfallen var fruktansvärda och efter utfallen varv tre skulle jag försöka mig på muscle up. Det blev något skrattretande försök. Jag och domaren fnissade gott och jag stannade. 

17.2
Timecap 12 minuter
2 varv
15 meter walking lunges m. 2x15 kg dumbell
16 toes to bar
8 dumbell power clean
2 varv
15 m walking lunges
16 muscle up
8 dumbbell power clean


17.3 fick jag göra skalad det vill säga andra övningar mot RX då jag inte klarar chest to bar. Fy vilken jobbig wod med tjugohundrafemtioåttatusen jumping pullups! Så var det så klart inte men det sög i armarna och de i kombination med, de för mig lätta startvikterna i squat snatch, blev galet flåsigt. Jag klarade inte squat snatch på 43 kg, det satte sig i huvudet och med trötta armar vågade jag inte sätta mig under stången. Jag har än idag inte provat 43 kg i snatch.

17.3 
Inom 8 min, 3 varv av
6 jumping chin over bar pullups
6 squat snatch 15 kg
3 varv av 
7 jumping chin over bar pullup
5 squat snatch 24 kg
Klaras detta inom 8 min går man vidare med 4 min: 
Inom 12 min, 3 varv av
8 jumping chin over bar pullup
4 squat snatch 29 kg
Klaras detta inom 12 min går man vidare med 4 min: 
Inom 16 min, 3 varv av
9 jumping chin over bar pullup
3 squat snatch 34 kg
Klaras detta inom 16 min går man vidare med 4 min: 
Inom 20 min, 3 varv av
10 jumping chin over bar pullup
2 squat snatch 43 kg
Klaras detta inom 20 min går man vidare med 4 min: 
Inom 24 min, 3 varv av
11 jumping chin over bar pullup
1 squat snatch 47 kg


17.4 kunde jag åter igen köra RX. Marklyften gick fint och i ett jämt flöde. Wallballs gjordes 10 reps utan problem men sen. De nästkommande repsen blev ett mentalt projekt där flåset for i taket. Herregud, vad hände här? 10 fina reps blev 5, 3, 2, som blev 3, 2, 5, 2 osv. Det tog en evighet. Jag blev till slut klar och satte mig på rodden, pulsen ville inte gå ner och med pepp från domare och medlemmar rodde jag längre än trott men chocken från wallballsen var totalt oväntad.

17.4 
55 deadlift 70 kg
55 wallballs
55 calorie row
55 handstand pushups







17.5 fick avsluta Open. RX på thrusters var 29 kg, jag fick köra med 30 kg då 2-kilosvikterna blev upptagna. Det tog mentalt och jag ifrågasatte hur det skulle gå men när klockan pep var det bara att köra. De första 9 repsen gick fint och jag tänkte att jag kör på så de första fem varven. Redan på varv två grusades min gameplan och jag fick bryta thrusters i 5 och 4 reps. Så fortsatte jag de resterande 9 varven och målet med att komma under 20 min nåddes. Tiden 16.47 är jag nöjd med än idag och som alltid i efterhand, kunde jag ha gjort det aningens snabbare?  

17.5
10 varv av
9 thrusters 29 kg
35 double unders

Jag har ingen aning om min placering worldwide i masters men jag är väldigt nöjd med vad jag lyckades med under Open och lärde mig bland annat att vikten av mental styrka är viktigare än styrka i sig och fokusera på mig, inte på någon annan. 





I maj åkte jag och två andra från vår box till Alingsås för att döma atleter i Alingsås Potato Mash Up. Att få vara med och döma en tävling var en ny och väldigt bra erfarenhet. Tävlingen var välarrangerad och allt flöt på så himla bra. Det var två intensiva dagar men så lärorikt, spännande, nervöst och kul att få vara med och följa tävlingen på nära håll. 




2016 nåddes äntligen målet att cykla Halvvättern under 6 timmar med tiden 5.48. Nytt mål till Halvvättern 2017 sattes under 5.48 alltså 5.47. Innan depån i Ödeshög kom regnet och de sista 5 milen regnade det rejält. Vi trampade på och det kändes så bra hela vägen. Lättaste och skönaste rundan av alla och första rundan utan onda sittknölar tack vare inköp av nya byxor med tunnare padd. Jag som hela tiden trott att det var sadelns fel. 2017 var en fröjd att cykla, jag kände mig stark hela vägen och vi cyklade in 20 minuter som vi tappade när jag blev trött och vi kom in på tiden 5.44. Snitthastigheten blev 31 km/h, min snabbaste runda någonsin och allt tack vare bra draghjälp av maken. 






Jag har alltid varit sugen på Tjejvättern 10 mil känns mer lagom än 15 mil men ... då kan inte maken och jag cykla tillsammans. Efter en förfråga så hakade jag på ett gäng tjejer och anmälde mig med dem till Tjejvättern 2018. Mål är under 4 timmar, hur det går med det målet återstår att se. Jag blev nervös direkt vid bekräftning, inte för själva cyklingen utan för alla medcyklister. Om ni bara visste hur folk beter sig under cykellopp! Det cyklas mitt i vägen alternativt till vänster, många cyklar inte in till kanten om de behöver stanna utan tvärstannar mitt i vägen och kliver av ut i vägen. De vinglar friskt på vägen, ger inga tecken när de ska köra om eller svänga och  ofattbart många cyklar med musik i öronen. Vettet lämnas i startfållan. Många klagar på klungor under lopp, klungorna är det absolut minsta problemet anser jag. De hojtar att de kommer, de ger tecken och är tydliga. Men den enskilde cyklisten som skiter fullständigt i de som är omkring sig, som tror sig klara att cykla i klunga och hänger på, som cyklar överallt och inte har koll framåt, de är livsfarliga.





Något vi pratat om sen vi köpte huset 2004 är att byta fasad men vi skjutit på det år efter år. I år kunde vi inte ignorera faktum då fasaden var riktigt risig på sina ställen. Efter offerter hittade vi en firma som tog sig an att byta fasad samt tvätta och måla takpannorna. Nytt räcke och tak vid entrén blev det också. Detta projekt pågick under hela sommaren och längs vägen köpte vi nytt staket som de monterade. Jag är så tacksam att vi tog in en firma för att göra detta.










Sommaren bjöd på kortare resor bland annat den årliga turen till Liseberg. Lika roligt för stor som liten och i år kunde dottern åka några större attraktioner bland annat Jukebox som är en av mina favoriter. Den åkte vi om och om och om igen och hon älskar den lika mycket som jag. Sonen hänger på friskt också men behöver likt sin far vila lite mellan varven då det snurrar på för fort. Han gillar dock Hanghai och kan åka den om och om, jag får smått panik med höjden. Äventyrsgolf i Vadstena är också riktigt trevligt. En tripp för mig och maken blev det också då han gjorde sin andra triathlon i Stockholm.  






Så lite mera fest. Vi inledde sommaren med att gå på en glitter och glamourfest. Riktigt trevligt och jag fick sy ihop brallorna då de sprack i låren innan avfärd 🙈 Hoppsan. Det var tur att de höll resten av kvällen! Sommaren avrundades med en 70-talsfest hos fina vänner. Riktigt trevligt även den med härliga outfits och människor. Makens kostym använde svärfar i sin ungdom. 






Jag har en tid varit trött på Scouten och kantats av dåligt samvete i känslan av "vill ha". Scouten har alltid varit pålitlig, skön att köra, stadig och bra på alla sätt och vis. En riktigt bra bil helt enkelt. Jag har varit så nöjd med denna bil men det senaste året lika trött på den. Maken har haft tre företagsbilar och jag som älskar bilar och köra bil vill så klart också ha nytt. Orättvist eller hur? Så lanserade Skoda en SUV, Kodiaq som vi var helt inne på och när den väl kom provkörde vi. Tyvärr föll den mig inte alls i smaken. Vi lät det bero, jag provkörde en gång till men nej. Så åkte vi en tredje gång och jag var lika tveksam då men så nämner säljaren att en annan SUV ska lanseras inom kort, Karoq, lillebror till Kodiq. Den hade också andra finesser som Kodiaqen inte har. Den känns som en bil för oss. 



Så fick dottern och jag en tjejhelg och jag mutade med henne på tur. Jag hade kikat lite på en Renault som tilltalade mig och styrde kosan till en bilfirma. Vi kan säga så här, in kliver jag, en potentiell bilköpare och säljaren var oproffessionell och inte servicevänlig någonstans. Att ställa frågor och få "lilla gumman" tillbaka är bara så lågt. Jag vände på klacken och vi åkte vidare till nästa bilfirma och där stod den, en BMW X3. Kärlek vid första ögonkastet. Men, jag skulle ju ha en Karoq? Hem och räkna försäkring, skatt, lån. Herregud, hur ska jag finansiera ett bilköp mitt i husrenovering?! Det här kom inte lämpligt alls. Två dagar senare hade jag köpt bil. Att säga farväl är aldrig kul och det var med blandade känslor jag parkerade Scouten utanför bilfirman och låste för sista gången. Vad har jag gjort? Den funkar, är billig och fin och tar mig dit jag ska utan minsta problem. En klapp på huven och jag lämnade dig, min och vår trotjänare sen 2010. 







Vi hittar ny lokal, större och bättre på alla sätt och vis, bestämmer oss för flytt, skriver papper och påbörjade renovering. Åtskilliga timmar lades ner och vi var ganska slutkörda alla tre ett tag. Utan hjälp från våra underbara medlemmar hade vi inte lyckats! Att flytta en box görs inte i en handvändning och med större ytor krävs bland annat mer gummimatta. En stor investering för oss företagsmässigt men ack så nödvändig. 





Jag stötte på begreppet KonMari, faschinerades och började med att sortera dotterns byrå. Det resulterade i tre tomma byrålådor och dottern utbrast: "Nu ser jag mina kläder!" Jag fortsatte med sonens garderob och tog sist min egna garderob. Jag rensade och vek kläderna vilket gav både mer plats och betydligt bättre översikt. Jag kan varmt rekommendera KonMari!







Jag och vännen åkte till Roslagen Open för att döma på tävling igen. Roslagen är större än Alingsås och med vassare atleter vilket märktes. Vilka event! Tufft var bara förnamnet men de mosade på. Från vår box hade vi två atleter representerade och som de imponerade hela vägen! Åter igen intensiva dagar men så spännande och lärorikt!





Vi hade boxmästerskap med många fina atleter representerade från vår box och boxar i vår närhet. En del helt nya på crossfit, andra mer rutinerade. De alla imponerade och gav sitt bästa genom alla event! Några veckor senare hade vi ett internt klubbmästerskap för bara våra medlemmar. Det blev en härlig dag och med andraplacering klev jag för första gången i mitt liv upp på en prispall. Hur hände det? 





Den här tjejen alltså. Hon får mig att kliva utanför min komfortzon, pressar mig, peppar och pushar och drar med mig på jobbiga saker som ibland chockar oss. Vi har rest och gjort annat kul och mer kul kommer vi ha. 






Så kom det efterlängtade och välbehövliga jullovet och även julafton. Julhelgen bjöd på ett lugn vilket var precis vad jag behövde. Morgonen inleds som vanligt med att barnen får öppna sina julklappar och turligt nog kom tomten med det som de önskat sig 😊 Jag gav mig ner till boxen för julwod med en hel hög goa människor. Resten av dagen spenderades hemma med syster och familj och mina föräldrar. Lugnt och skönt och precis perfekt. Juldagen åkte vi till svärföräldrarna för mat och lite mer paket. När blev mina barn så stora?!





Årets sista dag inleddes som vanligt med en nyårswod där inte mindre än 60 personer slöt upp för att woda tillsammans! Det var riktigt mäktigt att se alla dessa människor göra burpees samtidigt. Folk överallt och för den oinvigde ser det kaosartat ut men det löser sig fint på golvet. Resten av dagen spenderades i myskläder och vi lagade god mat och mumsade två förrätter, huvudrätt och efterrätt innan vi spelade spel och väntade in tolvslaget och raketer. 




Nyårsdagen startades med teamwod med tjejerna ovan. Helt perfekt att börja det nya året med.






Nyårslöften då? Jag avger inga nyårslöften eftersom jag aldrig kan hålla dem så mitt löfte är inga nyårslöften. En resa är inbokad och pengar ska sparas inför nästa steg och projekt i husrenovering. I övrigt tänker jag traska på som jag gjort hittills och jobba på mina svagheter både privat och i min träning 😊 God fortsättning till er alla!




Hur ser du på ditt 2018? 





















Linkwithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...