Min livsstil

Jag började med lågkolhydratkost vecka 26 2009. Omställningen och uteslutandet av kolhydrater gick lätt och var aldrig några problem. Med en gång mådde jag bra och mitt envisa sötsug och sug efter onyttigt försvann efter två dagar. Kolhydratsabstinensen smög sig på och yttrade sig som en rejäl trötthet/seghet i kroppen och höll i sig några veckor innan det lättade. Inte trodde jag att man kunde bli så fruktansvärt SEG i kroppen! När sonen ville leka ville jag bara ligga ner och att ta sig uppför trappan kunde vara en pärs! Min ork var helt borta. Men, när det vände öppnades en ny värld. Med en gång var jag pigg, mådde bra och hade ork och energi som jag aldrig haft förut. Dessutom åt jag god mat och kände mig mätt. Sammanlagt gick jag ner 5,6 kilo utan att motionera. Den motion jag fick bestod i trädgårdsarbete och någon promenad tur och retur till stan. En cykeltur till och från makens jobb blev det också. Magen plattades till, överarmarna tonades fram och musklerna började synas för att nämna något som jag fann positivt.

I början av augusti 2009 blev jag gravid och tanken var att fortsätta med lågkolhydratkost men öka med lite kolhydrater. Dessvärre ville ett irriterande illamående annat och jag satt där med blandade känslor och åt kokta makaroner. Så, ja, det var bara att inse att mitt sätt att äta fick placeras på hyllan ett tag. När illamåendet la sig hade tyvärr även ovanorna med kolhydraterna smugit sig tillbaka och att bryta det visade sig bli svårare än jag trott.När halva graviditeten avklarats började jag klara av ägg och bacon igen men nog var det svårt att hitta tillbaka till banan. Fuskade jag svullnade jag rätt mycket och fick inte på mig vigselringarna dagen efter. Rätt "häftigt" att se hur mycket kolhydrater påverkar kroppen å andra sidan.
I april 2010 kom bebis ut och vecka 26 startade jag om igen. Jag har inte rasat i vikt men jag äter gott och mår så ofantligt mycket bättre. På köpet har jag mer ork och energi och är ytterst sällan trött. Sjukdomstiden har också minskat radikalt. Det är helt underbart.

I februari 2012 kom jag igång med att börja träna tack vare makens pushande. Jag har haft alla ursäkter som går att finna för att inte träna. Sen, efter lite annan påbackning beslutade jag mig för att åtminstone gå på ett prova-på-pass. Vad har jag att förlora liksom? Efter det blev jag fast. Ett klippkort införskaffades som sedan fick fyllas på. Jag har testat periodisk fasta och upplever en otrolig skillnad i mer ork och energi i kroppen, både i vardagen och under träning. Och dessa endorfiner ... de gör mig helt lyrisk och jag vill bara träna mer. Varför hade jag massa ursäkter?

Min kost är inte strikt på något sätt. Det kan slinka ner lite godis, bröd eller något fikagott OM jag vill. För det mesta har jag inget sug och med det inget behov. Jag ser lågkolhydratkost som en livsstil och ett sätt att må bra. Jag strävar i att i största mån laga min mat från grunden och använda så rena produkter som möjligt. Lågkolhydratkost är för mig välmående och välbefinnande och i skrivandets stund har jag svårt att se att jag någon gång skulle gå tillbaka till kolhydratrik kost. Varför må dåligt när jag kan må bra?




1 kommentar:

  1. Hej Heléne!
    Så skönt att läsa om dina erfarenheter. Har själv en långt liknande berättelse i bakfickan, bara att min pojke föddes 2012 och efter det har pausen från bra mat blivit lång. Alltför lång.
    Nu äntligen tillbaka till att stryka kolhydraterna och det är ju bara så skönt.
    Skulle vara intresserad av hur du/ni gör med ert barn. I Finland, där vi bor, blir det ju svårt med att ändra på dagis och så. Men hemma försöker jag köra samma stuk som för mig. Hur gör ni?
    Glada vinterhälsningar,
    Heidi

    SvaraRadera

Linkwithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...