Tankar inför jul

Ja, nu börjar det snart. Julskinkan ska griljeras, knäcken ska kokas, glöggen ska hållas varm, lussekatter ska bakas och pepparkakor ska knapras. Jag vet hur det är i mina familjer. Det äts gott och det har jag ingenting emot. Jag älskar det. Det är allt som kommer efter maten. Kaffet och julgodis av olika sort, Aladdin och Paradis-askar i överflöd. Ris á la malta, risgrynsgröt och julskinke-smörgås. Jag vill inte ha ändå lockas jag och tar. Och jag vet hur jäkla illa jag mår efteråt och jag vet hur jag känner mig i kroppen. Svullen, sprickfärdig, illamående och bara ... Spärrballong är ett bra ord. Jag tror alltid att jag klarar lite. Det där lite blir alltid mycket på något vänster. Och sen sitter jag där och är arg på mig själv. Ridån går ner hemma, trilskandes, trötta barn är inget under för tålamodet med ett sockerpåslag. Jag går i taket ofta men tack vare socker går jag i taket på två röda och för ingenting. Det kan räcka att sonen frågar efter en sak en gång för mycket och bitchen är där. Eva ni vet. Jag hatar henne. Hon kommer även när jag äter socker.

I alla fall, jag läste på Gunillas blogg Vitt begär nyss. Hon skriver så klockrent, så rätt till en själv och de tankar man har. Sen sitter jag där och undrar: ja, vem behagar jag egentligen? Jag vet att svärföräldrarna blir glad om man äter allt som serveras men gör det mig glad? Nej. Jag är glad utåt, trivs i den familjära situationen, jag älskar känslan av samhörighet, julstämning och bara vara. Umgås. Det är samma känsla hos mina föräldrar men där trugar ingen. Mina familjer vet hur jag äter men ändå serveras inget annat alternativ än det traditionella och sockerstinna. I så fall får jag ta med eget och det är inget problem med det egentligen men när de äter så blir det att jag sveps med. Mitt tillåtna ligger kvar i kylen, orört. "Bara lite, bara en, det fixar jag och det är en ny dag i morgon." En ny dag kommer alltid, men den nya dagen innebär ett ökat sug, eventuellt huvudvärk och den där hemska svullna känslan i kroppen. Äckelkänslan. Irritationen på mig själv.

Gunilla skriver en bra sak: man erbjuder inte en alkoholist en drink. Det jag kan störa mig på är när folk säger "Men lite kan du väl ta, det är väl ingen fara? eller "Idag är faktiskt en speciell dag och då får man göra undantag." Fast, skulle jag vara allergisk så skulle jag inte kunna äta av vissa saker. Jag måste se mitt sockerberoende som att jag är allergisk men ändå slirar jag av banan och kan sitta där med näven i godispåsen. Och jag blir lika irriterad varje gång. Varför klarar jag inte det här? Varför har jag ingen karaktär eller disciplin på mig själv? Jag ser fram emot julen, stämningen, känslan. Julbordet, all god mat man kan proppa i sig med gott samvete. Lax, inkokt lax, skinka, rökt kalkon ... Mmmmmm ... Sill, köttbullar. Vojne. Jag ser inte fram emot det som serveras efter julbordet. Där börjar min kamp. Undrar om jag klarar det i år? Förra året gjorde jag det inte även om jag inte satt med nosen i Aladdin-saken hela tiden.

Hur tänker du inför jul?

Tips tack :-)