6.33.
Morgonpigga ungar. Ibland är de bra att ha. Att komma upp tidigt ger mer dag att ta vara på eller hur? Jag var sugen på att ge mig ut med cykeln. Klarar jag det själv? Maken ska iväg och träna, han hann inte med det igår och fick skjuta på det till idag. Jag sa att jag var sugen på att ta en provtur och maken kläcker ur sig att då får jag fanken rappa på. Hipp som happ stod jag där i obekväma cykelbyxor och full mundering. Makens hjälm snoddes, däcken pumpades och jag gav mig ut. Klick, klick och fötterna var i. Se så lätt det gick! I backen vid oss började växlarna tjorva. De tjorvade på slutet mot vår provrunda förra veckan så de var visst inte i rätt läge. Stanna och ringa maken, kan han ta en bläng? Rådet från mekanikern:
"Sparka lite lätt på baknavet och juckla med växlarna."
Sagt och gjort, de kom på plats och allt tuffade på hur gudomligt som helst! Vinden susandes vid öronen, skönt tramp och tempo. Meditativ känsla. Kan det vara så här skönt att cykla? Men, en viss domning i de nedre regionerna var inte värst najsigt. Sadeln känns för långt bak. Styret för långt bort. Det blev lite ändring av ställning mellan varven. Jag skulle cykla till Ulfåsa, ca 4 km härifrån men det var så härligt att cykla så jag körde förbi. Strax efter började domningarna bli jobbiga så jag bestämde mig för att vända i Österstad, 8 km härifrån. Och när jag vände kom en aningens lätt motvind mot mig. Skit då. Jag stannade och knäppte kortet nedan, det kändes så skönt i kroppen, hela känslan med cyklingen var skön. Jag måste erkänna, jag är nog såld på cykling, spinning är skit, cykling är kul.
Vad ska den heta?
Gröna monstret har jag alltid tänkt sen jag såg den första gången och blev smått förskräckt samtidigt som jag blev smått förälskad.
Idag under turen ploppade Mr B upp.
Kanske löjligt, men jag föredrar att cykeln har ett namn så vi blir bättre kompisar :-)
8.02
Strax utanför Österstad
Min första tanke när jag vände hemåt var den lätta motvinden. Det kändes ganska direkt i benen. Ska det räcka med så här lite för att det ska vara så här kännbart? Hur i helskotta ska det gå i 15 mil om det blir motvind? Bort med negativa tankar! Nu ska vi inte vara negativa, en sak i taget. Är det motvind på Halvvättern så tar vi det då. Nu ska jag hem. Igår blev det ganska mycket ben på gymmet, det är säkert därför de känns extra utsugna. Hitta tillbaka till den meditativa känslan istället. Den infann sig korta stunder men domningarna gjorde sig mer påminda. Det blev en del lättande på sadeln och ändra sittställning för att underlätta.
En tanke slog mig, vägen kan se hur plan ut som helst men tänk, den lutar mer än vad man tror. Mitt i allt när jag trampade på började det gå tyngre. Vad fanken, måste jag växla ner? Jupp, vägen lutar. Jahopp. Växla ner och växla ner lite till. Innan Vinnerstad kyrka började den riktiga lutningen uppför. En lång backe som jag faktiskt småfasade för när jag vände i Österstad. Jag cyklade den sist när sonen var 2 år och han satt bakpå min vanliga cykel. Det var tungt, jobbigt tungt och svettigt! Jag måste säga att det är skillnad med en racer. Jag fick växla ner från högre växel och vad hände då? Jo, växlarna började hoppa och hacka. Skit. Detta försökte jag lösa genom att växla lite fram och tillbaka, upp och ner i hopp om att växeln skulle hamna rätt. Det är inte det bästa att inte ha koll på växlarna. Rätt vad det var fick jag i en tung växel. O så ner lite lättare för att slå bullseye och tung växel igen. Mitt i backkörning. Tjolahopp. Men vad gör det på en skala 1 - 10? Träning! Benen får jobba lite extra.
När jag kom upp på backkrönet och vägen planade ut förvånades jag direkt över att det faktiskt inte varit så tungt som jag trodde. Visst andades jag tyngre och häftigare men jag var inte helt slut som jag skulle varit i vanliga fall. När vägen planades ut trampade benen på och började kännas bättre. En nerförsbacke kom strax efter, lika bra att växla upp tungt och trampa på, vägen går snart uppför igen. Växlarna började hoppa när jag växlade ner Fan. Jag vågade knappt trampa på uppför. Tänk om kedjan hoppar? Det hackade och knackade som värsta tröskverket emellanåt men hem kom jag. Om jag fick växlarna rätt är en annan femma. Det märks nästa gång. Maken föreslog att vi ska lämna in den för koll och justering. Jag har antagligen tryckt den högre växeln för långt in så den hamnat i något läge. Och ja, jag känner mig träffad. Jag tryckte hit och dit hej vilt i försök att få växlarna rätt och i tron att jag hade mer växlar att växla till.
De nedre regionerna och domning var dock ingen angenäm upplevelse så jag var aningens fräsig i tonen när jag kom hem och sa till mekanikern att sadeln behöver justeras och styret känns för långt bort. Mekanikern ansåg att detta beror på ovana och måste nötas in. Underlivet ska inte domna bort ansåg jag. Så, ut med en fråga i gruppen Cyklande tjejer på Facebook. Cyklar du och vill träffa ett gäng trevliga tjejer så leta upp denna härliga grupp! Tjejerna var eniga. Domningar ska INTE förekomma så annan sadel och ställa in efter mig var rekommendationer. Många tipsade om sadel med skåra i för att lätta på trycket. Min sadel är hel så nu letar vi ny sadel. Hjälm och pump måste jag också ha likväl som slang och verktyg ifall jag måste byta däck. Hur i helskotta byter man däck? Är det inte det man har mobiltelefon och mekaniker till?
Första turen blev en härlig tripp på 16 km, en underbart skön tur om det inte vore för domning och strul med växlarna. Men känslan. Lättheten. Jag trodde det skulle vara jobbigt som attan. Det var det inte och det var skönt. Jag har aldrig varit förtjust i cykling men det här var bortom min fantasi. Jag skulle lätt cyklat längre sträcka om allt varit tipp topp. Snitthastigheten blev 19 km/h och som högst var jag uppe i 31,9 km/h. Uj då. Maken tyckte det bådade gott och något att jobba med. Får jag bort domningarna lär jag mata på mer och ta i mer, nu förtog det fokusen från cyklingen. Lite läskigt är det också att jag måste gå så långt ner och fram för att kunna bromsa. Balansen på styret, som när jag håller med en hand, känns lite för vinglig också men det kommer nog. Nu vill jag ut igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar