Jag hittade en bild i papperskorgen ...

... eller rättare sagt, jag hittade en hel hög! När jag lyckades radera min dator så körde jag ett program och jag undrar om inte några bilder hamnade i papperskorgen. De som låg där har programmet inte hittat när den genomsökte datorn nämligen. Eller så lyckades jag radera hela datorn utom papperskorgen? Skit samma, jag hittade bilder. Bilden längre ner är en sån där bild som jag helst skulle vilja gömma undan och glömma. Den är hemsk men samtidigt är den en del av mig, den jag var då. Sen jag var 12 år har jag haft problem med acne. I ansiktet, på bröstet och hela ryggen. Jag har sökt för det åtskilliga gånger utan resultat eftersom jag inte haft tillräckligt mycket acne för att få behandling. Jag har hela tiden fått höra att det försvinner av sig självt någon gång i 20-25 års åldern. Jo tjena. När man är 15 år är inte det riktigt vad man vill höra när man lider av det.

Olika p-piller, naturpiller, cremer, salvor, vitaminer, huskurer, preparat, undvikande av viss mat som choklad, ost och chips, behandlingar, svindyra cremer, smink, icke smink ... You name it, jag testade allt, blev betydligt mycket fattigare men helt utan resultat. Serien Vichy har tveklöst funkat bäst för mig. Allra bäst resultat fick jag när jag slutade att tvätta mig med diverse olika tvättcremer för fet hy och istället tvättar med bara vatten. Smink köper jag numera på Tikei och det är det bästa smink jag testat. Perfekt smink för den med problemhy då den inte innehåller bismuth. Läs mer på Om Tikei och hur allt startade.

I alla fall. Jag har lidit genom åren på grund av min problemhy. När jag väntade första barnet fick jag en explosion av finnar i ansiktet. Snacka om att jag blev sänkt! Herregud, ska jag bli finnig igen?! Tack och lov la sig denna explosion och det blev inte värre än så. Under och efter graviditeten märkte jag en dämpning i ansiktet och på bröstet. Ryggen såg dock ut som den prickigkorv den alltid varit. Ni kanske förstår varför jag inte gillar linnen eller lågt skurna överdelar? Jag är och var livrädd att visa upp mina finnar. Det är fult, äckligt och pinsamt. Hur jag överlevt på gympan och i duschen vet jag inte men jag hade en strategi i att försöka duscha först och hålla handduken över ryggen och vända mig mot en vägg. Allt för att inte visa.

Bilden ovan är från april 2009 och vi är i Side i Turkiet. Jag hade än inte upptäckt lågkolhydratkost. Som ni ser på bilden har jag en hel del finnar på ryggen och här ser jag ändå bra ut! Det här är lite jämfört med vad jag har haft. Prickigkorv som sagt. Hela ryggen. Jag kikade på min rygg igår och insåg att den är prickfri. Nästintill helt prickfri. De prickar jag har är efter min egna ovana att pilla och riva på de bulor eller blemmor jag tror mig hitta. När man haft mycket finnar överallt har man liksom lagt till med en (o)vana att försöka sitta och klämma eller riva bort hela tiden. Inte blir det bättre av att jag gillar att pilla sårskorpor ... Det gör jag än idag och jag kan komma på mig själv med att sitta med ena armen bakåtknölad och söka efter finnar på ryggen.

Idag anser jag mig, 23 år senare, vara finnfri. Det är en otroligt skön känsla. Det enda jag behöver sminka idag är ... ingenting egentligen men jag har faktiskt börjat lyxa med mascara. Eller försöka dämpa det mörka under ögonen. Vill jag lyxa ännu mer slängs det på lite ögonskugga. Inget mer tvätta ansiktet i någon tvättlösning för fet hy, badda med ansiktsvatten och smörja med någon creme för att hålla huden matt hela dagen (ingen creme håller vad den lovar i alla fall). Den här önskan hade jag för 23 år sen: att kunna vakna och bara gå ut. Utan att behöva skämmas eller tyst lida för hur jag såg ut i ansiktet. Jag vill påstå att lchf har lindrat mina acneproblem. Jag är botad. Jag kan gå i linnen eller lågt skurna överdelar men jag har inte kommit dit än. Polokrages-syndromet sitter inpräntat fortfarande. Men, fastnar jag med ostkupan och hyvla ost om kvällarna, då kan jag räkna med att en blemma, eller två dyker upp i nyllet.