OCM och naturlig rengöring

Sen jag var 12 år har jag haft problem med acne och med det har jag även provat det mesta i handeln för att bekämpa blemmorna. Allt från Clerasil till fina dyra märken vars namn man inte kan uttala korrekt om man inte kan franska. Har någon av produkterna fungerat? Inte värst. 

Efter många års produkttestande hit och dit hittade jag en produkt på Apoteket som faktiskt funkade bra så den körde jag på med i några år men jag var inte helt nöjd med den ändå. Jag började tvivla på alla ingredienser som inte gick att uttala. 

Stötte in på Noo Poo och slopade till slut allt och rengjorde med enbart vatten. Hyn blev än bättre. Kosttillskott som Omega 3, D-vitamin, B-vitamin, zink och magnesium intogs och bröstet och ryggen blev än bättre. 

I över 20 år har jag haft finnar. Som 15-åring fick jag höra att det brukar bli bättre i 20 - 25-årsåldern. Tröstande ... Passerade 20 och senare 25 och finnjäklarna var kvar. 

Efter omläggning till lchf förbättrades min hy avsevärt och aning förbättring efter att badrumsskåpet rensades och endast vatten infördes. 

Kokosolja är förenat med lchf. Snart använde jag det i ansiktet och på kroppen också. Så småningom läste jag något om att "fett löser fett", fullkomligt logiskt men ologiskt och det måste testas! Jag började rengöra ansiktet/ta bort smink med kokosolja. Första reaktionen: vad ren och mjuk huden känns. 

Sen dess har jag tvättat ansiktet med kokosolja. Visst kan jag vara lat ibland och gno rent ögonen (ta bort mascara, det tar lite längre tid med kokosolja) med tvål och vatten men ansiktet blir så strävt och torrt.

I höstas stötte jag på OCM, Oil Cleansing Method, någonstans på nätet. Det lät intressant och självklart måste det testas. In på Apoteket, fråga efter ricinolja och apotekarien frågade lite försiktigt vad jag ska med ricinoljan till? Vi pratade länge och hon blev minst lika nyfiken på OCM. Hem och blanda. Massera in. Jamen jo, de där små grynkulorna som jag läste kunde kännas uppenbarade sig! Blä, äckligt, massa skit och jox i ansiktet. Jag masserade länge, himlans skönt. Tvätta rent med en varm handduk. Ojojojojoj. Vilken underbar känsla i ansiktet. Ren och slät och fräsch. Från och med den dagen är flaskinnehållet ovan min rengöring. Det är den bästa produkt jag använt genom åren och garanterat den billigaste också. Hyn känns ren och mjuk efteråt, len som en barnrumpa och man ser fräsch ut.

Kokosoljan använder jag som rengöring men även som smörj till hela kroppen. Används även som sololja och den ger en finfin bränna. Ricinblandningen använder jag när jag känner för en liten grundligare/djupare rengöring.

OCM lämpar sig väldigt bra för den med problemhy. Använder man sig av OCM bör man tänka på att inte gå ut för hårt i början då ricinoljan drar ut skit ur porerna så hyn kan försämras. Det kan räcka med en - två  gång/vecka till en början.

Fet hy: 50/ 50 av ricinolja och vegetabilisk olja exempelvis oliv-, solros -, avokado-, jojoba – eller mandelolja.

Balanserad/normal hy: 30/70 av ricinolja och vegetabilisk olja exempelvis oliv-, solros -, avokado-, jojoba – eller mandelolja.

Torr hy: 25/75 av ricinolja och olivolja.

Gör så här: 

1. Blöt gärna en handduk med varmt vatten, så varmt du klarar av, och lägg över ansiktet för att öppna upp porerna.
2. Värm oljan i händerna och massera in i ansiktet. Gnugga extra på problemområden.
3. Torka av oljan med en varm handduk, så varm du klarar av.
4. Smörj in ansiktet om du upplever att hyn är torr.

Längs vägen

Att gå ner i vikt kan bli en ganska kostsam historia. Tröjor blir för stora, blusar och skjortor börjar få tältvarning och byxorna är helt plötsligt pösiga under rumpan eller för stora i midjan och om låren. Bh - kuporna fylls inte upp som innan och du har fått knäppa in runt bröstet. Känner du igen scenariot?

Att gå och köpa nytt under viktnedgång kan då bli väldigt dyrt eftersom du säkerligen behöver byta ner fler storlekar framöver. Ett bra sätt att spara pengar på under denna tid är att kika och handla på loppis och second hand. Då blir det inte lika kännbart i plånboken.

På bilden ovan är jag klädd i second hand - fynd, allt från Röda korset, till en relativt löjligt liten summa om jag jämför mot vad det skulle kostat nytt. Mina allra bästa fynd har jag gjort på second hand. I lördags gjorde jag nya fynd på Hjärta till Hjärta, en favoritbutik.

För övrigt gillar jag återvinningstänket (även om det inte bidrar till Sveriges ekonomi) och köper gärna begagnat så långt det går. Kläder/saker/leksaker som jag/barnen inte fått sålt eller använder längre skänker jag vidare till Kvinnojouren i Motala som tacksamt tar emot alla gåvor de får.



Lovin´it!

Det kanske är för tidigt att ropa hej än men sen jag bestämde mig för att äta regelbundet så har mitt sug försvunnit. Jag funderade på detta ikväll, vad har jag märkt för skillnad dessa veckor? Jo, det här har jag märkt:

Suget är borta. Tidigare om eftermiddagarna var skåpråtte-syndromet tillbaka. Och jag åt av vad jag kom över. Ohållbart.
Jag äter fortfarande mycket mat men jag märker att jag äter mindre. Att fortfarande äta samma mängd som innan funkar inte. Jag blir bokstavligen PROPPMÄTT. Obehaglig känsla. Det här behöver jag justera lite och jag äter mindre mat men ibland går det av bara farten ...

Kroppen känns aningens tajtare. Jag har inte vägt mig men den pluffsiga känslan börjar smått försvinna.

Glädjen börjar komma tillbaka. Jag har varit i en svacka och känt mig pest men så idag, visserligen hög på träningsendorfiner så började jag ana den tidigare Heléne.

Orken ... tja, den är fortfarande lite sisodär. Jag känner mig fortfarande slö/trött i kroppen men tar mig för mera saker så det går åt rätt håll. Jag kan inte se någon annan koppling än att jag var stressad och efter Halvvättern släppte allt och jag rasade ner i något hål. Det märkte jag inte då men jag märker det nu. Nu börjar det sakta men säkert lätta.

Huvudet vill dock mer än kroppen när det gäller träning. Idag blev det CrossFit på gymmet. 4 övningar, 5 reps vardera i 5 min och så många varv som möjligt under dessa 5 min. Skitsimpla övningar men satans vad tungt det blev emellanåt och jag flåsade ur mig till Chris (instruktören) under ett hopp: "Wheres my energy Chris!" Jag blev förbannad på kroppen som inte gjorde som jag ville. Nåja, jag förbättrade mig andra varvet men jag hade ju hoppats på att orka 5 varv. Första varvet blev 4 klarade varv och 3 påbörjade reps på nästkommande varv. Andra varvet blev 4 klarade varv och 10 påbörjade reps på nästkommande varv.

Väl hemma kickade endorfinerna in. Jag var hög! Jag ville MER. Och vad gör man åt det om inte ger kroppen mer? Ut på altanen: 10 burpees, 10 overhead swing m 16 kg kettlebell, 30 sek planka, 10 armhävningar x 3. De sista 10 armhävningarna var seeeeega. In i duschen och feeling GOOD! :-)

I morgon bitti lurar jag på att köra en omgång hemmapass till men 5 varv. Det borde jag orka när jag inte kört CrossFit innan va?  

Bioimpedansmätning/Tanita

Idag gick jag till Actic för att ställa mig på en bioimpedansvåg och mäta av kroppsfett respektive muskler. När jag läste till kostrådgivare fick vi göra detta och det är himla intressant. Remsan till vänster är från 4 juli 2012, min första mätning. Remsan till höger är mätningen idag. 

Skillnaden är minus ca 3 kg, bmi är minskad, fett på kroppen (fat %) minskad, fettmassan (fat mass) minskad, fettfri massa såsom muskler/skelett (FFM) ökad, total mängd kroppsvätska (TBW) snarlik förra mätningen. 

Det ni inte ser på remsan är fördelningen höger och vänster kroppshalva.På både höger och vänster ben har jag minskat fettmassan med 0,2 kg och ökad muskelmassan med ca 0,3 kg/ben.

På armarna har det hänt lite grejer. På både höger och vänster arm har fettprocenten minskad 8 %, mängden fett är minskad 0,3 kg och den fettfria massan (muskler/skelett) har ökat 0,2 kg.

Bålen har fettprocenten minskat nästan 6,9 %. Mängden fett har minskat med 2,8 kg och den fettfria massan (muskler/skelett) har ökat med 1,1 kg.

Har du möjlighet att göra sån här mätning så passa på att göra det någon gång ibland. Det är väldigt intressant! En del gör det en gång/månad. Jag ska kolla av igen framöver men nu tränar jag på ett tag.

Formbild och tålamod

Mmmmm ... de finns där under!

2012-09-02

 

 

Jag har ett tag lurat med tankar som hur jag ska träna och äta för att öka muskler samtidigt som jag förlorar kroppsfett. Mitt syfte är inte att gå ner i vikt utan att tona fram muskler. Förlorar jag kroppsfett går jag självklart ner i vikt men det handlar inte om många kilon och jag ökar i muskelmassa (förhoppningsvis ;-))

 

Igår kläckte jag frågan i en grupp och fick svar som jag egentligen hade förväntat samtidigt som jag var väldigt glad över att samtliga svar inte innebar något matschema eller andra konstigheter. Jag vet hur jag ska äta och träna men uj ... jag gillar ju mat. Det blir lite konflikt här. Jag vill se resultat samtidigt som jag inte vill sluta äta av allt det goda. Tålamod är inte min bästa egenskap här.

Vad jag måste göra för att minska kroppsfett är ganska självklart - jag måste strikta till min kost för att minska underhudsfettet och för att öka muskelmassa behöver jag träna tyngre. Att ge mig på tyngre vikter ville jag i lördags men kroppen ville inte som min tanke. Det sket sig ganska snart. Så går det när något lurar i kroppen men nu är det en ny träningsvecka med nya möjligheter!

 

Kosten då? Ja, den får jag nog skärpa till en aning. I veckan som gick föll jag för några godsaker: nektariner. En om dagen och en kväll två. Efter de började det klia i halsen och pirra i läpparna så inga mer nektariner till mig! Dagarna efter har jag dragits med irriterande sug vilket har kompenserats med mörk choklad. Inget jag gillar, det är att ersätta den ena godsaken mot det andra egentligen men det funkade för mig där och då. Nu är suget borta och det lägger grunden till att fixa en ny skön vecka :-)

 

 

"Du har bara börjat din resa.

Hoppas inte att den ska vara enkel.

Hoppas att du ska utvecklas.

Det gör vi inte när det bara är lätt."

 

 

Olof Röhlander

Ett bättre sexliv!

Ah, nu blev du nyfiken va?

Ja, hur får man egentligen det? Självklart handlar det i grund och botten om er som par och hur ni fungerar tillsammans. En fungerande kommunikation och respekt gentemot varandra lägger grunden för ett bra och hållbart förhållande. Kan ni inte prata med varandra så går ni garanterat runt och surar i er ringhörna och ser istället partnerns alla fel och brister före att se dennes positiva egenskaper. Stämmer det? Vi har nog alla befunnit oss i denna ringhörna någon gång. Eller vandrar i och ur den med jämna mellanrum. Att hamna i denna ringhörna är oftast brist på kommunikation och missförståelse  mellan varandra. Hur många gånger händer det inte att vi säger en sak (men kanske egentligen menar en annan sak?) som i sin tur misstolkas av den andre? Det är väldigt lätt hänt. Och med en gång är dispyten ett faktum om det så bara var en liten löjlig sak. För en del kan denna lilla missuppfattning bli något otroligt stort på världskartan. Vi kvinnor har en tendens till att tänka, fundera, analysera, överanalysera och vrida och vända på allting i en salig röra. Gärna ventileras detta i samråd med en väninna istället för att ventilera med den som det berör. Det lilla missförståndet kan i slutänden leda till både stor besvikelse och sorg. Ibland är det inte lätt att låta saker och ting rinna av sig som om det var vatten som rann av en gås. Och ibland borde vi ta efter männen: reagera, agera ut och släpp. Klappat och klart och redo för nya utmaningar.


Vad har det här med sex att göra undrar du? 

Jo, går man omkring och surar på varandra är inte den första tanken som ploppar upp i huvudet hur attraktiv och sexig partnern är. Partnern är med en gång långt borta från vad allt sex heter. Så, lös eventuella konflikter, prata med varandra och inte till varandra, släpp och gå vidare. Ibland kan det behövas hjälp av en utomstående om konflikterna har blivit allt för stora. Det är inget fel med det utan snarare ett tecken på att ni har ett förhållande värt att värna och måna om! Ni är gjorda för varandra och vill leva med varandra men ibland funkar det inte riktigt som det är önskat. Att be om hjälp är inte att förlora eller vara misslyckad. Det är tecken på styrka! Ibland måste man kanske även som par inse att det, trots allt, är helt kört. Det finns inget mer att bygga på. Grunden är raserad och  olika händelser kan ha påverkat er relation så djupt att det varken finns respekt eller kärlek kvar för varandra. Vilka lösningar ni väljer är upp till er och ni gör det bästa av rådande situation. Huvudsaken är att ingen fortsätter såra eller smutskasta den andre, speciellt inte om det är barn inblandat. Då om något är det speciellt viktigt att få en väl och fungerande relation för framtiden. Barnen älskar båda sina föräldrar och ska således inte behöva höra något ont om den ena eller tvingas välja sida. Det är ni vuxna som har problem och de ska ni lösa på ett vuxet sätt utan att låta barnen hamna i kläm. De är barn och låt dem få vara barn. Vuxna är vuxna och ska bete sig därefter.

Ja, men allvarligt, hur var det nu med sexet egentligen? (jösses vad hon har svårt att hålla sig till ämnet eller hur ;-)) Saken är den att det ovan är en del av ämnet. Fungerar inte det, fungerar sällan sexlivet så bra. Där har ni grunden. Finns det brister där jobbar ni med den. Ibland kan det kombineras med sex och det är inte alls någon tokig kombination. Det som funkar bäst för er är det som vinner i längden. Många vittnar ju om att det bästa sexet är det som kommer efter ett gräl. Inte för att jag uppmuntrar att det ska grälas men även det onda något gott med sig. Sex löser spänningar och frisätter härliga hormoner som du kan läsa om längre ner.

Utöver detta adderar du lågkolhydratkost som faktiskt kommer in och spelar en stor roll. När du undviker att äta mat som gör dig svullen och ger dig gasig eller bullrig  mage så blir du genast mycket mer attraktiv i dina egna ögon. Ja, du läste rätt: i dina ögon. Känner du dig snygg, sexig och attraktiv utstrålar du det även till din partner. Lågkolhydratkost har även den effekten att du kommer tappa i vikt och i takt med att du tappar kilon kommer du känna dig ännu snyggare, attraktivare och sexigare. En helt strålande kombination! När du dessutom äter mat som ger dig ett stabilt blodsocker slipper du både humörsvängningar och den energibrist som kan uppstå under dagen. Har du ett stabilt humör blir du både gladare och trevligare och du smittar av dig med detta till din omgivning. Har du då även gott om energi och slipper orkeslösheten som kan smyga sig på framåt eftermiddagen, finns det även pigga ögon att se med på sin partner. Så, glöm inte att le och bjuda andra på leenden. Du kommer upptäcka vilka positiva effekter det har både på dig själv men även på din omgivning. Energitjuvar göra sig icke besvär!

Det är framför allt två hormoner som får oss att må bra, känna glädje och lust. Den ena är berörings och njutningshormonet oxytocin som utsöndras vid just beröring. Oxytocin får oss att slappna av men det får oss även att känna oss lugna och harmoniska. Något enkelt att göra som inte alls innefattar sex är att röra vid varandra. Krama dina nära och kära, be någon att massera dig och oxytocin utsöndras och du känner dig mer harmonisk. Kroppslig beröring är vad vi alla behöver ha mer av så glöm inte den där handen på armen, axeln eller ryggen för att visa uppskattning och framför allt: glöm inte att röra vid din partner! En kyss när ni går förbi varandra, en strykning över ryggen eller rumpan, en enkel beröring på kinden eller en lång och härlig kram. Och varför smyga och göra det på hemmaplan? Gör det när som helst och överallt! Se på alla nyförälskade par, de kysser och kramar varandra öppet och bryr sig inte ifall någon ser. Det spelar ingen roll om ni är medelålders. Ok, att hångla upp sin partner kan med fördel skonas från andra och bör ske i privat regi. Men, ta vara på tillfällena och rör vid varandra. Ju mer desto bättre. I slutänden är dessa ökade beröringar positivt för ert sexliv. Det är aldrig fel att röra vid varandra. Beröringar som blir en vana gör dig/er mer avslappnade. Det finns två hormoner som gör att vi känner lust till en annan människa, nämligen noradrenalin och dopamin och de påverkar lustcentrum i hjärnan. Och visst är det just lusten vi vill ha till den andre? Glöm inte heller att se varandra. En blick kan betyda och innehålla så mycket och vara så otroligt nödvändigt. Lägg till ett leende och blicken är fullbordad. En kärleksfull blick säger mycket om er som par och om ert förhållande.

Det andra hormonet är endorfin. Ni vet det där glada hormonet, även kallat kroppens morfin och egna berusningsmedel då det kan ge en sån härlig euforisk kick. Det är ett hormon som inte ska underskattas! Det är ett hormon som gör mycket positivt i våra kroppar. Det förbättrar bland annat vårt immunförsvar och det dämpar stress. Båda hormonerna, oxytocin och endorfin, frisätts under själva orgasmen hos män och kvinnor. Att ha ett bra immunförsvar är positivt i alla lägen, det behöver vi inte diskutera något mer utvidgat. Vem vill egentligen vara sjuk? Vi vill ju må bra och vara på topp hela tiden. Att minska stressen i sitt liv är någonting vi alla måste sträva efter. Stress kan få vem som helst att tappa lusten till sex. Stress gör även att produktionen av hormonerna testosteron och östrogen hämmas. Både män och kvinnor har dessa hormoner i olika mängd och sort. Något annat tänkvärt i sammanhanget är att kvinnor, speciellt vid minskad lust, kan ha brist på hormonet testosteron. Hormonet är bra för bland annat det allmänna välbefinnandet vilket i sin tur är viktigt för ett fungerande sexliv. 


Så, vad kan vi dra för slutsatser av allt detta? Jo, vi kan konstatera följande: 

• Ät lågkolhydratkost för ökat välmående och välbefinnande. Du slipper tarmbesvär, får ett ökat välmående och tappar extrakilon och du upplever ökad energi och lust då ditt blodsocker håller sig stabilt och du slipper ett blodsocker som åker upp och ner vilket. Att ha ett stabilt blodsocker gör även att dina hormoner hålls i balans (självklart påverkar fler faktorer som exempelvis träning) vilket i sin tur gör att humörsvängningar uteblir. Du riskerar inte att ditt ilskna alter ego kliver ut ur sitt skal och börjar domdera lite nu och då. Du kan placera egot i garderoben där det hör hemma och frisätta ditt betydligt gladare och positivare alter ego. Ibland vill jag påstå att vi är lätt schizofrena eftersom olika personligheter kan synas ur en och samma personlighet. Ni minns väl min PMS-kossa Eva? Den ni, hon är ingen trevlig person att träffa på. Och tack och lov träffas hon inte på så ofta heller. Nog kan hon sticka ut näsan men hon kommer aldrig ut i full regi som innan. Hon passar bäst inne. 

• Kommunicera med varandra. Prata med varandra och inte till varandra. Förtydliga om det blir tveksamheter och lägg alltid fram det ur ditt perspektiv "Jag anser, jag tycker, jag menar" och så vidare före att dra till att partnern är trög eller dum i huvudet. Det är respektlös mobbing av sin kärlek.

• Respektera varandra. Det är ett tagande och givande hela tiden. Ingen del får ta större plats än den andra. Då blir det obalans och någon av er påverkas negativt av detta. Hjälps åt istället. Det är både trevligare och roligare.

• Rör vid varandra. Ofta och när som helst. En kram eller kram och kyss på morgonen, en beröring i köket eller vid trädgårdsarbetet, en hand på låret under bilfärd, hålla handen vid promenad. All beröring är värdefull och väldigt viktigt att slösa på! Det är minst lika viktigt att röra vid dina vänner och bekanta. Hur ofta lägger du armen om din vän eller ger denne en kram? Nä, fram för mer beröring och slösa med det till din omgivning. Glöm nu heller inte att titta på varandra. Se hur vacker din partner är. Syna varandra och se helheten eller favoritdelarna. Njut i stunden och bjud din kärlek på ett leende. Ofta. 

Ett år senare

Bilderna nedan har nästan ganska exakt ett år mellan sig. Jag har sett ut som på första bilden fram till februari 2012 när jag tog tag i träningen. Då gick jag dessutom upp två kilo. Det som hänt har således hänt på cirka 6 månader och främst sen maj månad när kosten lades om. Efter tillskott av magnesium försvann mitt sötsug och jag drog in på mejeri som är min stora bov. Då som först hände det grejer på vågen och muskler började tonas fram. Det skiljer drygt sex kilo mellan bilderna och jag har betydligt mer muskler än vad jag hade då. Nu när det börjar hända saker med kroppen sporrar det mer att träna vidare för att se hur jag kan se ut muskelmässigt. Jag väger idag vad jag vägde för 14 år sedan, skillnaden är att huden är lösare och sladdrigare mot vad den var då. Undrar vad det kan bero på? ;-)

2011-08-01

Strike a pose 

2012-07-22

2012-07-22

Träning (kettlebell och funktionell träning) och lchf har gett mer resultat på få månader än vad två års träning på kolhydratrik kost gjorde förr. 

Att träna utan kolhydrater

Går det, är det ens möjligt? Kroppen måste väl ladda med kolhydrater för att orka eller hur? Mina erfarenheter är följande:

1998-2003 (-2009)

När jag tränade aerobics, step up och spinning samt lite styrketräning i maskiner åt jag kolhydratrik kost. Jag åt husmanskost och mycket pasta. Jag åt mycket mat, var ofta hungrig och var väldigt ofta sugen på något sött efter maten och jag var ofta sugen på godis eller annat gott vilket jag också åt ofta. Jag tränade tre eller fyra gånger i veckan och då går det ju att äta godis eftersom jag tränar så mycket. Jag är sån att det är allt eller inget som gäller. Jag har liksom inget mellanting. Efter uppvärmningen på spinningen var det fullt ös och sen var jag helt slut när spinningen började på riktigt. Jag gillade aldrig riktigt spinning, jag tycker det är för jobbigt men ändå pinade jag mig igenom passen eftersom spinning ger bra förbränning. Idag skulle jag garanterat dö om jag körde så som jag gjorde då. Hur jag orkade vet jag inte. Ren vilja kanske? 

Aerobics och step up-passen gick i samma anda: det var fullt ös som gällde men dessa pass var mycket roligare och därför kämpade jag lite extra och gav allt eftersom det var så kul! Mot slutet av passen var jag ofta trött, så där trött så att man vill ge upp och gå ut för att kroppen inte orkar men det där jävlaranammat slog in och passet klarades av. Efteråt kunde jag gå hem ganska trött och orkeslös och med ben tunga som bly. Direkt när jag kom hem duschade jag och kroppen var nästan matt. Efter dusch var det självklart att jag var tvungen att äta mat. Pasta med köttfärssås var ofta förekommande, likaså rostmackor med Lätta, ost och några glas O´Boy (hur 17 tänkte jag där??). Oftast blev det rostmackor måste jag erkänna. Det gick enkelt och snabbt. Bara ta ur frysen, trycka ner i brödrosten och under tiden plockades ost och Lätta fram och ett glas socker hann röras ihop.Efter det låg jag resten av kvällen i soffan och glodde på tv, sugen på något. Det dämpades för det mesta med en skål popcorn. 

Den här tiden i mitt liv var kantad med mycket mat, mycket godis. Men jag tränade ju och då är det ok. Jag gick ofta hungrig och var ständigt sötsugen. På jobbet kunde detta behärskas men när jag kom hem ... jag kunde gå kvällarna igenom och äta av vad som fanns i skåp och kyl. Stans största skåpråtta.

2009-

Jag har inte tränat så värst sen jag började med lchf. Det tyngsta jag har gjort var när vi hämtat marmorkross att ha runt huset som jag skyfflade och körde i skottkärra. 1,1 ton marmorkross fördelades ut. De sista skottkärrelassen var jag lite trött och rätt röd i ansiktet (det var förvisso sommar) men jag hade ork i kroppen. Maken frågade några gånger om han skulle köra men näe, det ska jag. Han fick åka iväg och köpa markväv medan jag och sonen fortsatte med krossen. Jag minns detta än idag som ett härligt minne av att det var så skönt i kroppen och att jag inte var helt slutkörd. Jag hade fortfarande mycket kvar att ge och efter att vi grillat och ätit mat satt jag nöjd och sippade lite vin och verkligen njöt av att jag inte hade den helt mosade känslan i kroppen. Trädgårdsarbete och promenader var min träning. Några halvhjärtade försök att jogga har gjorts men det har jag gett upp med lika fort som jag började. Löpning är inte riktigt min grej.

Nu har jag tränat sen februari, kettlebells på Spartan gym i Motala. Något som jag kan känna är lite styrketräning i rörelse. Jag gillar det skarpt. Några andra pass har hunnits med: konditionspass och styrkepass med varierande redskap. Alla pass är lika roliga och inget pass är det andra likt. Det är det som jag gillar. Det är krävande men så ofantligt kul. Jag har sen en vecka tillbaka även testat periodisk fasta. Första gången jag provade fastan skulle jag träna ett lunchpass. Jag var lite fundersam på hur det skulle vara med orken men hela förmiddagen hade jag varit och känt mig mer effektiv, mer fokuserad och mer energisk än vad jag varit på länge så träningen skulle bli spännande att utvärdera. Lunchpasset kördes: hinderbana och det var jobbigt men attans kul! Under passet fladdrade en tanke förbi: jag är inte hungrig. Efter passet cyklade jag hem, duschade och intog dagens första mål mat kl 13.30. Kroppen var full av energi. Det var en riktigt härlig känsla. Jag åt min lunch, kycklingsallad om jag inte minns helt fel, fortsatte läsa kurslitteratur och var väldigt glad över den häftiga känslan som fanns i kroppen. 

Den här känslan, den härliga känslan av att ha energi, vara mer alert och mer ork i kroppen är något jag upplever med fastan. Jag känner ett sorts lugn och jag tycker mig uppleva ett större tålamod med barnen. Inbillning kanske? Under träningspassen upplever jag mycket mer ork, som att jag har mer att ge men det är inte alltid styrkan finns i musklerna. Det blir lite krock där och jag blir sur. Jag har energin men inte riktigt styrkan i musklerna. Visserligen har jag ökat på med tyngre kettlebells men jag vill mer än vad som orkas ibland. Mina armar är svagare än vad jag vill att de ska vara men det hoppas jag kunna träna upp. Nu klarar jag mer än 10 armhävningar (på knä) mot typ 2 innan och igår körde jag med 12 kilo kettlebell. Här ska det kämpas! När det var dags för stretching bara log jag. Instruktören tittade och undrade vad jag skrattade åt. "Det är så skönt" sa jag. Passet var härligt. Det är så in i bängen skönt att träna! Kroppen kändes rofylld och jag kom hem full av energi. Dessutom kom jag hem med det här: 

 

Min första blåsa efter kettlebells.

Sammanfattning av mina erfarenheter: 

Träning med kolhydrater: tröttare kropp efter pass, mindre ork under passet, ökad hunger och sug.

Träning utan kolhydrater: piggare kropp efter pass, mer ork under passet, inget hunger eller sug.

Vad är din erfarenhet av träning med eller utan kolhydrater?

Här kan du läsa mer om periodisk fasta:

Din guide till att vara fit jämt

Seth Ronland

Åse på 56kilo

Jag hittade en bild i papperskorgen ...

... eller rättare sagt, jag hittade en hel hög! När jag lyckades radera min dator så körde jag ett program och jag undrar om inte några bilder hamnade i papperskorgen. De som låg där har programmet inte hittat när den genomsökte datorn nämligen. Eller så lyckades jag radera hela datorn utom papperskorgen? Skit samma, jag hittade bilder. Bilden längre ner är en sån där bild som jag helst skulle vilja gömma undan och glömma. Den är hemsk men samtidigt är den en del av mig, den jag var då. Sen jag var 12 år har jag haft problem med acne. I ansiktet, på bröstet och hela ryggen. Jag har sökt för det åtskilliga gånger utan resultat eftersom jag inte haft tillräckligt mycket acne för att få behandling. Jag har hela tiden fått höra att det försvinner av sig självt någon gång i 20-25 års åldern. Jo tjena. När man är 15 år är inte det riktigt vad man vill höra när man lider av det.

Olika p-piller, naturpiller, cremer, salvor, vitaminer, huskurer, preparat, undvikande av viss mat som choklad, ost och chips, behandlingar, svindyra cremer, smink, icke smink ... You name it, jag testade allt, blev betydligt mycket fattigare men helt utan resultat. Serien Vichy har tveklöst funkat bäst för mig. Allra bäst resultat fick jag när jag slutade att tvätta mig med diverse olika tvättcremer för fet hy och istället tvättar med bara vatten. Smink köper jag numera på Tikei och det är det bästa smink jag testat. Perfekt smink för den med problemhy då den inte innehåller bismuth. Läs mer på Om Tikei och hur allt startade.

I alla fall. Jag har lidit genom åren på grund av min problemhy. När jag väntade första barnet fick jag en explosion av finnar i ansiktet. Snacka om att jag blev sänkt! Herregud, ska jag bli finnig igen?! Tack och lov la sig denna explosion och det blev inte värre än så. Under och efter graviditeten märkte jag en dämpning i ansiktet och på bröstet. Ryggen såg dock ut som den prickigkorv den alltid varit. Ni kanske förstår varför jag inte gillar linnen eller lågt skurna överdelar? Jag är och var livrädd att visa upp mina finnar. Det är fult, äckligt och pinsamt. Hur jag överlevt på gympan och i duschen vet jag inte men jag hade en strategi i att försöka duscha först och hålla handduken över ryggen och vända mig mot en vägg. Allt för att inte visa.

Bilden ovan är från april 2009 och vi är i Side i Turkiet. Jag hade än inte upptäckt lågkolhydratkost. Som ni ser på bilden har jag en hel del finnar på ryggen och här ser jag ändå bra ut! Det här är lite jämfört med vad jag har haft. Prickigkorv som sagt. Hela ryggen. Jag kikade på min rygg igår och insåg att den är prickfri. Nästintill helt prickfri. De prickar jag har är efter min egna ovana att pilla och riva på de bulor eller blemmor jag tror mig hitta. När man haft mycket finnar överallt har man liksom lagt till med en (o)vana att försöka sitta och klämma eller riva bort hela tiden. Inte blir det bättre av att jag gillar att pilla sårskorpor ... Det gör jag än idag och jag kan komma på mig själv med att sitta med ena armen bakåtknölad och söka efter finnar på ryggen.

Idag anser jag mig, 23 år senare, vara finnfri. Det är en otroligt skön känsla. Det enda jag behöver sminka idag är ... ingenting egentligen men jag har faktiskt börjat lyxa med mascara. Eller försöka dämpa det mörka under ögonen. Vill jag lyxa ännu mer slängs det på lite ögonskugga. Inget mer tvätta ansiktet i någon tvättlösning för fet hy, badda med ansiktsvatten och smörja med någon creme för att hålla huden matt hela dagen (ingen creme håller vad den lovar i alla fall). Den här önskan hade jag för 23 år sen: att kunna vakna och bara gå ut. Utan att behöva skämmas eller tyst lida för hur jag såg ut i ansiktet. Jag vill påstå att lchf har lindrat mina acneproblem. Jag är botad. Jag kan gå i linnen eller lågt skurna överdelar men jag har inte kommit dit än. Polokrages-syndromet sitter inpräntat fortfarande. Men, fastnar jag med ostkupan och hyvla ost om kvällarna, då kan jag räkna med att en blemma, eller två dyker upp i nyllet.

Delmål 1 uppnått

Idag mina vänner visade vågen siffror jag inte sett på typ 10 år eller mer. Det är många år när jag suger på meningen, 10 år. Då var jag 25 år gammal. Vojne, vojne. Jag hade tänkt nå mitt delmål innan jag fyllde år i mars men eftersom jag trodde mig klara av ständigt småfusk hit och dit och lite lördagsgodis på lördagen så hade jag långt till mitt delmål när mars månad inleddes och min födelsedag kom. Tiden står ju inte still och min födelsedag kom och passerade vägandes några kilon mer än tänkt.

Fredagar är min vägdag, stämma-av-dagen. Jag har inte mätt mig sen april eller om det är maj så det ska jag göra 1 augusti. Det ska bli spännande att se om några siffror ändrats där också. Men för att återkomma till idag. Mitt delmål till födelsedagen var att komma ner till ogravidvikt som jag hade när jag blev gravid i augusti 2009. Först idag nådde jag mitt delmål! Jag stod och kikade på siffrorna. Blinkade ett tag och tänkte att vågen driver med mig. Så, för att dubbelkolla vägde jag mig en gång till. Upp 1 hekto, sen ner 1 hekto. Samma siffror en gång till.

Sommaren 2009, vecka 26 för att vara exakt, började jag med lchf. Jag gick ner från 71-65,4 kilo. Idag visade vågen siffrorna 65,2 kg. Undrar ni varför jag trodde vågen skämtade med mig? Jag har mens. Vi kvinnor är experter på att samla på oss vatten och gå upp i vikt när vi har mens. Jag är inget undantag. Jag kan lätt gå upp 2 kilo vid ägglossning och mens. Skittråkigt och så himla onödigt. Den här omgången visar annat. Jag har inte ökat någonting. Magen har varit svullen, det måste jag erkänna. Den gick inte ens att dra in och få platt även om jag sträckte ut mig så gott det gick. Med tanke på att jag sällan är hungrig eller ens sugen på mat så funderar jag: kolhydrater bidrar verkligen till en massa onödigt i kroppen. Som ni alla vet brukar vi kvinnor även bli retliga, tjuriga, snäsiga, fräsiga, irriterade, ilskna, arga och så vidare under ägglossning och mens. Jag har inte varit så bitsk som jag brukar vara när jag tänker efter. Eva har hållt sig undan, där hon ska vara (ni som undrar vem Eva är så är det min PMS-kossa. Då jag inte alls känner mig som mig själv när jag är så där ilsk och skitförbannad och går i taket för minsta lilla så tyckte jag det var bättre att ge PMS:en ett namn). Jag har omedvetet mer eller mindre fakirat denna vecka. Jag är ju inte sugen eller hungrig. Det tror jag är den bidragande orsaken till varför Eva har hållt sig borta.


Sen nystart vecka 26 2010 har jag nu gått ner 6,8 kg. På 1 år. Tänk er, 1 år! :-) Men nu då? Vad gör jag nu? Vad ska jag satsa på nu? Ska jag sikta på en ny vikt eller gå på hela målvikten med en gång? Men det är så långt dit ... Hela 5,2 kilo. Med tanke på min takt i viktnedgång innebär det att jag går i mål 2013 ;-)

Vad tycker ni, vad ska jag göra nu?

-30 kg

Jag kommer i min älskade blus!

Nej, jag har inte gått ner 30 kilo. Då skulle jag vara totalt underviktig. Ett benrangel. Jag ska inte gå ner 30 kilo heller. Men, jag satt och funderade förut när jag la dottern. Om jag hade gått ner alla kilon jag gått upp efter att jag gått ner i verkligheten så kan jag mycket väl tänka mig att det rör sig om ca 30 kilo jag gått ner efter att jag gått upp. Hängde ni med?? :-) Det är rätt mycket. Jag är ju stans största jojo. Faktiskt. Helt ärligt. Tills för den 18 juni. Då tröttnade jag igen (för vilken gång i ordningen vet jag inte längre) på mitt ständiga småfuskande och bestämde mig för att starta om. Jag vägde in mig och gav mig fan på att klara 2 dagar eftersom det är det som krävs för mig att bli av med mitt sug. Dessa dagar passerade smärtfritt och sen dess har det bara rullat på. På måndag är det 1 månad sen jag åt godis. Det har nästan blivit en sport. Har jag klarat 1 månad ska jag ge mig på att klara en till och efter det lite till. Eller hur?

Novellvarningen börjar här.

I alla fall för att återkomma till det jag började med. Jojo. Ja, det är jag. För att förstå allt i sitt sammanhang blickar vi tillbaka till 2009. Jag började med lchf och gick fint ner i vikt. Så fint att jag unnade mig lördagsgodis, lite fika eller något bröd eller pommes om vi var bortbjudna. Just godiset var jag definitivt inte redo att ge avkall på och eftersom jag gick ner i vikt, om än långsammare efter mitt fusk, så lät jag det vara. Jag åt ju så mycket mindre mängd mot innan. Jag menar, 34 kr mot 17 kr, det är en halvering och helt ok. Dagen innan vår 1-åriga bröllopsdag testade jag positivt efter 14 månaders försök att bli gravida. Lyckan var stor och jag skulle fortsätta med lchf. Ett illamående ville dock annorlunda och där satt jag med delade känslor och käkade kokta makaroner. Och så gott de smakade! Måste man fuska kan man lika gärna fuska med annat också. I mitten av graviditeten hittade jag tillbaka till lchf men jag körde absolut inte strikt. Mot slutet blev det inte som tänkt, jag blev deprimerad, orkade inte och allt bara rasade. Jag käkade både godis och kladdkaka i ett ständigt flödande tempo. Ut kom en stor bebis och när jag kom hem från bb var det back on track. Fortfarande inte strikt då jag ammade. Självklart blev det godis lite nu och då. Vaddå, jag har varit gravid och måste unna mig lite gott på lördagarna. Visst jag går upp 1,8-2,1 kg men vad fan. Smällar man får ta. Och jag blir arg på mig själv men ändå är jag inte redo att ge avkall på godiset.

Så här har det tuggat på. Bomben var när jag fick kortisonsprutan i maj. Snabbt rasslade jag upp 3 eller 4 kg och jag kände mig svullen som en gris. Jag ringde läkaren och fick Furix. Gick ner 0,5 kilo. That´s it. Det var fan inte sprutan som gjorde kilona. Det var vad jag stoppade i mig. Någon smörgås hit, lite O´boy om suget kom, lite godis (nu har pengasumman ökat konstigt nog), lite kex, kladdkaka. Jag var skåpråtta igen. Och jag hatade det. Jag startade om varje vecka men föll till helgen. Så fort fredagen kom började en myskänsla krypa på framåt eftermiddagen. Klart vi ska ha lite gott och jag satt i soffan och nallade av makens jordgubbsglass fastän jag inte tyckte det var vidare gott. Nallade jag inte glass snodde jag Bilar ur hans förråd. Inte ens det var gott men Bilar är godis och jag tryckte i mig bara för att. Sockerberoende? Jag? Ja, kanske men jag kan hantera det. Visst ...

Så stötte jag på Gunillas blogg Vitt begär (adress finns i min blogglista i högerspalten). Läste, nickade, förfasades och kände mig förbannat träffad! Jag vet att allt sitter i hjärnan men jag har väl inte orkat ta tag i det hela. Jag har trott mig klara av allt bara gett mig fan på det. Karaktär ni vet. Karaktär. Något jag inte har. Gunilla bekräftade något jag är: sockerberoende. Trots det var jag inte riktigt beredd på att erkänna, eller ge avkall på vad jag tryckte i mig. Jag klarar ju det här. Om jag bara vill. Nu var det jobbigt med ditt eller datt eller annat och tjoflöjt. Vill man inte erkänna är man jävligt bra på att hitta ursäkter till sitt fuskande. Jag ursäktade mig med kortisonsprutan. Jag käkade väl Furix i 1 vecka. Kissade som en tok de första timmarna och drogs med huvudvärk på eftermiddagen. Jag botade det med vatten och kissade ännu mer. På sin höjd gick jag väl ner 1 kg. Slutade med tabletterna och skulle minsann inrikta mig på den mentala biten men fortfarande intalade jag mig att jag inte riktigt är sockerberoende. Jag har ju inte märkt av dess konsekvenser när jag fuskar. Jag fick inte ont i magen av godis eller fikabröd, inte ont i huvudet, inget illamående eller diarré. Jag är imun. Det var ju bara det att mitt ständiga småfusk hade vant magen vid en viss tillförsel av kolhydrater och socker. Magen var härdad.

Så hände det. På forum och stödgrupper jag hängde i gick alla ner. Jag stampade strax runt 69 kg. Vågen vägrade röra på sig. Jävla sprutan. Så hände det. Fredagen den 17 juni blev jag åter igen less på mig själv. Inte mer less än vanligt egentligen men jag resonerade annorlunda. "Det finns ingen annan än jag själv som kan tappa de kilona jag vill bli av med." Jag förberedde lite mer mentalt tror jag. Första steget var att inse att jag faktiskt inte klarar kolhydrater eller godis. Inte ens lite. Jag har väl tjurat lite och känt avundsjuka på andra som kan äta mackor, pizza eller trycka i sig godis efter godis utan att öka ett gram eller få en svullen mage. Jag har inte varit beredd att släppa. Jag har inte varit beredd att helt ändra min livsföring. Men, de är inte jag. Jag kan inte jämföra mig själv med andra, vad de klarar av att äta. Jag klarar inte det. Vi är olika. Jag är jag och tydligen mycket känsligare än vad de är. Nu resonerade jag med mig själv. För att klara mig måste jag fråga mig följande frågor om jag står inför en frestelse:

* Vill jag ha det här?
* Är jag sugen på det här?

* Är det värt att äta det här?

Dottern drabbas av en jobbig hosta. Jag kommer i kontakt med en hemmagjord hostmedicin och måste testa. Den innehåller 5 dl socker och jag smakar 1 tsk före, under och efter och tar en hutt på 1 msk när det är klart. Jag pular i dottern lite som skrynklar ihop hela nyllet (det var ju sött som as) och jag hoppas bli av med min segdragna hosta. När vi hämtar på förskolan börjar jag må illa. Ett magont kryper på lite senare. På eftermiddagen är jag så förbannat trött att jag inte finner några ord! Helskotta. Och varför måste barn vara så överaktiva när föräldern bara vill somna på köksgolvet? Att det var sockret slog mig inte alls. Ändå hällde jag ut hela kastrullen så någonstans ringde en varningsklocka.

Någon vecka senare lunchar jag, maken och dottern på stan. Wallenbergare och gräddsås i mängder lassas på. Två gånger om. Vad folk glor. Speciellt den späda lilla blondinen med sin fjuttiga sallad och minimala klick sås på tallriken. (Varför överhuvudtaget ta sås om man bara doppar såssleven på tallriken??) Några timmar senare kommer samma trötthetskänsla men inte så rejäl som innan. Jag hankade mig fram ändå. Dagen efter la jag dottern efter lunch och det började mullra i magen. Min tanke att slumra när hon sov var bara att lägga ner och rusa på toa. Först då kopplade jag ihop hostmedicins-tröttheten med lunch-tröttheten. Gräddsåsen var garanterat inte riktig utan på påse. Nu har jag upplevt kolhydraternas baksida och baksmälla. Så vill man inte må i onödan.

Första frestelsen jag ställdes inför blev min systers 40-årsfirande. Hon hade bakat mängder av kakor och mjuka kakor. Himmelriket för en gottegris som jag. Jag resonerade med mig själv och tog det jag verkligen ville ha. Hon hade bett om lavendel från vår trädgård för att baka lavendeldrömmar. En sån måste jag smaka. En drömrulltårta måste smakas och en liten fyrkant kladdkaka ville jag ha. Kaffe på det. Jag åt, njöööööt och kände mig nöjd. På kvällen gick jag ut med ett gäng tjejer, klunkade i mig 1 vinare, 2 drinkar och 1 cider. Skål. Dagen efter visade vågen fina siffror (vätskebrist tack vare alkoholen) för att några dagar senare inte vara långt ifrån starta-om-vikten. Shit happens. Jag kör på i samma spår och gör mig beredd på eventuella konsekvenser av mina intag.

Nu har det rullat på otroligt lätt. En liten bit jordgubbstårta blev det när svärfar och svägerskan fyllde år. Utöver det har jag mumsat bigaråer, smultron, jordgubbar och hallon från trädgården. Det är det enda och jag saknar ingenting. Jag är mätt och helt utan sug. Och då menar jag att jag är helt utan sug. Förra helgen intalade hjärnan mig att jag nog var sugen på lite lösgodis. Jag sa det högt till syrran för att lika snabbt efter säga att "nä, jag är ju egentligen inte sugen." Det var jag ju inte. Nu har jag erkänt för mig själv att jag är kolhydratist. Likt en alkoholist är jag beroende av kolhydrater. Äter jag det skapar jag ett ökat sug. Jag har även erkänt för mig själv att jag är sockerberoende. Nu har jag mer och mer anammat tanken att jag är allergisk. Jag måste jämställa kolhydrater och socker med allergi. Jag är känslig och har trott mig klara av detta i 2 års tid. Först nu har jag nått hit. Först nu har jag lyckats att komma dit jag borde kommit för länge sen. Att inse och erkänna gjorde en hel del även om jag ibland lurar på att kunna unna mig lite godis. I nästa tanke undrar jag varför? Jag är ju inte sugen. Då är det bara dumt att äta. Det har jag gjort så många gånger innan. Vräkt i mig bara för att, för att det har funnits hemma och för att det är godis. Man kan inte se på film utan godis. Bara så ni vet. Om det sen inte ens var gott eller gav ett illamående eller sug efter annat hörde inte hit.

Nu tittar jag på film helt utan godis. Vatten och på sin höjd lite ost kan tillkomma. Jag har inte ens ett behov av att göra lchf-godis och ta det. Jag har inte ens tagit en liten bit mörk choklad när jag tänker efter.

En annan sak är motivationen. Jag trodde mig vara motiverad men så kom den där jävla helgen och allt stöp. Sen tjurade och glädjes jag när andra lyckades. Varför kan de men inte jag? Varför kan andra äta godis och inte bli feta? Varför kan de käka bröd och pasta utan att bli mer sugna eller gå upp i vikt? Jag fokuserade på alla andra men inte på mig själv. Motivationen dalade. Utan motivation är det svårt att motivera sig själv att vara motiverad. Och med ett ständigt sug på grund av dagligt småfusk försvann motivationen och varje måndag innebar mer eller mindre en omstart. Jag tittar mig själv varje dag i spegeln. Jag gillar vad jag ser trots dallrig och sladdrig degmage, trots tomma bröst och bred, platt, cellulitig rumpa och kraftiga lår. Jag har fått barn och vet vad min kropp klarar av. Sen korsade en tanke min skalle: undrar hur jag skulle se ut i kroppen efter 1 års hård träning? Hur mycket kan jag bygga liksom? Styrketräning är definitivt inte min grej och träning hinner jag inte om jag inte vill ligga i magknip på grund av stressmage. Där och då trillade polletten ner. "Ingen annan än jag kan gå ner det jag vill gå ner. Det är jag som ätit upp mina kilon då kan jag också äta ner mina kilon."

Vad som motiverar mig är känslan. Lugnet av att ha erkänt mitt beroende. Känslan av att undra. Hur kommer jag se ut? Om jag kommer gå ner till mitt mål? En inre drivkraft. Utmaning av mig själv. Känslan av att må bra, vara mätt och slippa hunger och sug. Strävan efter att ge mig fan på att lyckas. Att visa andra att jag faktiskt kan. Ni läsare som faktiskt gör att jag fortsätter. Ni peppar med era goa kommentarer och kan jag hjälpa någon är min lycka gjord!Känslan jag känner när jag ser att mina axelmuskler sakta men säkert börjar tonas fram. Känslan att jag kommer i kläder jag inte kommit i förut. Känslan av att jag har plockat bort kläder som är för stora. Det trodde jag nog aldrig skulle ske. Känslan när jag ser att vågen går ner. Snabbt och lätt. Men den absolut största motivationen är att jag inte har något sug efter godis eller något sug överhuvudtaget.

Jag måste dessutom förbereda mig mentalt på att det säkert kommer bli tuffare i höst och vinter. Bunkra inne, tända ljus, krypa upp i soffan med en skål ... Jag har dock lyckats nu och tänker inte släppa greppet så länge jag har den känslan jag har i kroppen. Även om den försvagas måste jag se till att leta upp den. Jag är allergisk. Så är det bara. En nötallergiker skulle säkert inte käka nötter med fara för sitt liv. Jag dör inte av kolhydrater eller socker men jag mår pest och pina och får en otroligt urballad mage.

Jag blev sugen på ost en kväll och hyvlade i mig några skivor men det största suget jag haft är faktiskt på vatten. Idag kom jag på att jag inte haft ont i huvudet sen jag startade om. Inte ens dagen efter mitt partajande och intag av en hel del alkoholhaltig dryck. Och nej jag skämtar inte, jag ljuger inte heller. Ingen huvudvärk men jag var trött då jag bara sov 5 timmar tack vare liten så för första gången sen dottern föddes passade jag på att vila när hon vilade på eftermiddagen. Välbehövligt ska jag erkänna.

Hur ser en dag ut för mig då? Jag äter inte enorma mängder mat. Jag är förvånad själv. Ibland orkar jag inte ens äta upp. Jag är mätt. Jag som alltid orkat äta upp hur proppmätt jag än varit. Värmen hjälper säkert till? Eller kokosfettet? Jag tror på kokosfettet. Idag har jag ätit så här:

Frukost runt 9: 2 stekta ägg med 4 skivor bacon, en halv kopp kaffe med en rejäl klick kokosfett (säkert 3 msk)

Lunch runt 13: Äggmjölk (lat jag vet)

Em-kaffe runt 16: en halv kopp kaffe utan kokosfett. Mätt efter lunchen

Middag runt 18.30: Kycklinginnerfilé med ca 1 dl kall currysås, en näve oliver.

Suger det eller knorrar i magen när jag ska till sängs tar jag mig en klick Bregott. Äckligt va?

Jag är fortfarande lagom mätt och ska (om jag bara kan sluta tjafsa) knata upp till sängen. Har du orkat läsa så här långt borde du ha en medalj! Jösses vad jag kan dra iväg och då hade jag tänkt skriva mer kortfattat. Det är visst inte riktigt min grej ;-) Och som bilden visar, tagen igår, är att jag kommer i en blus jag fullkomligt älskar. Maken tycker den är för flower power men den är grön och otroligt skön! En absolut favorit numera till användning istället för att bara hänga och samla damm.

För att avsluta:

Hej, jag heter Heléne och är kolhydratist och sockerberoende.

Under kan ske

Det här inlägget dedikerar jag till min svärfar.

För några år sen fick han konstaterad diabetes 2, åldersdiabetes. Han har gått på kontroller för sitt långtidssocker (HbA1c) som har hoppat upp och ner. När det blev alltför högt var det tal om att sätta in insulin istället för tabletter som han haft innan. Sköterskan gav honom ultimatum. Han måste gå ner 5 kg. Maken och jag, främst maken, har tagit upp detta med lchf flera gånger. Efter ultimatumet satte svärfar igång. Vi hade planterat ett frö och han lät det börja gro och växa. Han fick en bok om lchf. Efter jul satte han igång. Effekterna uteblev inte. Han gick ner, blev piggare, gladare och han orkade mer. Igår berättade han en jätteglad nyhet. Hans HbA1c har gått ner från 6,9 till 5,5. Jag blir så glad över såna här resultat! Jag har hela tiden fått läsa och höra från andra hur de blivit hjälpta av lchf på olika sätt. Nu har under skett i min närhet. Sånt här berör mig. Det är ren glädje!

Grattis svärfar!

Diverse olika kommentarer om lchf

Jag har fått en del kommentarer sen jag började med lchf. I början blev jag nästan arg för att jag måste försvara mitt sätt att äta och propagerade för kosten. Idag bryr jag mig inte ett smack. Varför ödlsa energi på dumma kommentarer som folk hasplar ur sig för att de inte vet bättre? Jag kan känna så här: det är deras förlust. Det lustiga är att det är ofta samma kommentarer som återkommer. Jämt. Från alla håll. Jag borde veta hur kroppen fungerar eftersom jag läste omvårdnadsprogrammet för många herrans år sen men det är först nu (måste jag erkänna) som jag har behållning och har ett intresse för hur det faktiskt fungerar. När jag läser är allt så självklart, så uppenbart och så himla häftigt! Fler borde veta detta. Tyvärr är inte sanningen så, folk vet för lite och det är då man slänger ur sig såna här meningar:

Vill du dö i förtid?

Vad menas egentligen med att "dö i förtid"? Är det att gå bort innan man går bort av ålderdom? I så fall vill jag säga följande. Jag kan dö vilken dag som helst. Det vet jag inte nu. Det är inget jag kan styra över. Jag kan dö i en bilolycka. Jag kan bli påkörd när jag är ute och promenerar. Jag kan ramla olyckligt när jag klipper träden eller använder diverse olika elapparater och vill det sig riktigt, riktigt illa så kan ett dödsfall inträffa. Man vet inte, det behövs så lite. Jag tror definitivt inte att jag kommer dö av kosten jag äter. Eller jo, jag ändrar mig. Om jag hade fortsatt äta alla dessa konstigheter som jag åt innan (läs böckerna Äkta vara eller Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson så förstår ni vad jag menar), då hade säkert kosten bidragit. Jag tror inte alla dessa tillsatser, färgämnen, E-nummer och gud vet allt som är i maten idag är bra för kroppen.

Vill du klogga igen dina blodkärl?

För att jag äter fett? Grejen är att fett får mig att må bra. Kolhydrater får mig att må sämre på olika vis. Vilket av detta är att föredra? Mår jag bra måste det betyda att jag mår bra på insidan också eller hur? Eftersom kolhydrater har en inflammatorisk verkan i kroppen så kan man själv räkna på sin ena hand vad som kloggar igen kärlen. Fett eller kolhydrater?

Vill du få högt kolesterol?

Kroppen är fiffig. Fruktansvärt fiffig. Levern sköter detta på ett effektivt sätt. Får du i dig för lite kolesterol genom kosten tillverkar den lite. Får du i dig för mycket tillverkar den mindre. Levern ser till att du alltid har ett lagom värde. Det är faktiskt farligare för kroppen att ha ett lågt kolesterol än ett högt. Jag har kollat mitt kolesterol. Det var bra.

Det är farligt att äta mycket ägg

Det äts en hel del ägg på lchf och detta tror många är farligt. Det är det inte. Kolla stycket ovan. Kroppen fixar rätt kolesterolmängd själv. Ägg innehåller en hel del kolesterol och just därför tror många att det är farligt. Nu kommer jag inte ihåg vart jag har läst det men det är ingen fara att äta mycket ägg. Om man däremot är hjärtsjuk ska man inte äta enorma mängder ägg.

Ketos är livsfarligt!

Många blandar ihop ketos med ketoacidos. Ketos och ketoacidos är metaboliska processer som innebär fördelning av fett i kroppen. I ketoacidos är kroppen kraftigt försurad och det är ett livshotande tillstånd för typ 1-diabetiker utan egen insulinproduktion. Ketoacidos uppstår när insulinnivån är låg och levern försöker återställa energin genom fetter och proteiner i brist på kolhydrater. Andedräkten får en acetonliknande doft och utan omedelbar läkarvård kan ketoacidos leda till diabeteskoma eller dödsfall. En person som äter lågkolhydratkost drabbas inte av detta. Ketos är ett tillstånd kroppen är i när den bränner fett. När levern bränner fett. När kroppen har brist på socker tillverkar den det av aminosyror som proteiner är uppbyggda av. Vid denna tillverkning bildas ketonkroppar och som då används som bränsle i kroppen. Vissa kan känna att de är i ketos genom att få en metallsmak i munnen.

Hjärnan behöver socker

Det hjärnan behöver är ett stabilt blodsocker. Hjärnan behöver socker men det behöver inte nödvändigtvis vara socker som man ätit. Kroppen kan fixa det själv (visst är kroppen fiffig?), av aminosyrorna som proteiner är uppbyggda av. Detta kallas glukoneogenes. Om du till exempel äter ett ägg så kan äggvitan användas för att göra socker. Med andra ord: vi behöver inte äta kolhydrater (socker) för att hjärnan ska få socker.

Man blir dum av lchf

Det var det dummaste jag hört. Med detta menar folk att hjärnan behöver kolhydrater för att fungera. Då måste min hjärna stå still. Jag borde inte kunna tänka alls. Lustigt att jag kan sitta här och knappra på för fullt. Jag må vara lite segstartad och trögtänkt emellanåt men vill du veta en hemlis? Jag var precis lika trögtänkt innan lchf. Om inte trögare. Jag kan dock tycka att saker fastnar bättre i teflonpannan nu mot vad den gjort innan. Då var det in genom ögonen och ut genom öronen. Att läsa kurslitteratur var en pärs. Nu kan det faktist sorteras in lite information i arkiven och hör och häpna: informationen stannar kvar! Man är inte dummare än vad man gör sig. Så nej, man blir inte dum av lchf.

Man behöver kolhydrater när man tränar

Varför skulle kroppen behöva massa socker för att man tränar? För att orka? Hur mår du efter en kolhydratrik lunch? Du blir lätt trött och seg eller hur? Paltkoma inträffar. Sugen på mer eller något sött. Är detta effektiv uppladdning inför träning? Även här är kroppen fiffig. Äter man fettrik kost anpassar kroppen sig till det och använder fettet som bränsle. I början, innan kroppen anpassat sig kan man dock känna att man har mindre ork eller presterar sämre. Ge det tid. Det vänder och du kommer orka mer! Kolla Jonas Colting och Björn Ferry. De tränar på lågkolhydratkost och vinner framgångar.

Man blir faktiskt fet av fett

I så fall skulle jag vara som en sumobrottare i storlek just nu. Har du tänkt på vad en sumobrottare äter? Just det: kolhydratrikt och fettsnålt. Man kan däremot bli fet om man äter mycket fett och mycket kolhydrater. Ett generalfel en del gör. Hytta i med grädde och vräk på smör i maten men käka den med pasta,ris eller potatis och en trave bröd till och därimellan. Det funkar inte riktigt så. Om du inte vill fortsätta vara stor eller bli större det vill säga. När man äter kolhydrater utsöndras hormonet insulin. Det insulin kroppen inte kan ta hand om lagrar den i fettdepåerna. Eller på rumpan, höften, magen. Om man vill säga så. Att äta fettrikt och kolhydratrikt ger dubbla signaler till kroppen. Den ska bränna men samtidigt lagra. Hmmmm ... Tar du bort och minskar ditt kolhydratintag och ersätter det med fett uteblir det stora insulinpåslaget man får när man äter kolhydrater. Kroppen använder det insulin det behöver för att tillverka bränsle och använder sen fettet på rumpan, höften eller magen om den behöver mer energi.

Lchf är värdelöst. Det funkar inte på mig.

För alla kanske det inte funkar då många ser lchf som enbart en viktnedgångsmetod, ett snabbt sätt att gå ner i vikt. Se det inte så. De testar en vecka. Går inte ner ett gram eller går till och med upp! Ja, det kan hända. Det är inte ovanligt. Har man bantat eller ätit fettsnålt större delen av sitt liv kan kroppen reagera med viktuppgång. Man kan säga så här: den vet inte riktigt vad den ska göra. Med en gång får den mat, den får bränsle men blir rädd och vägrar släppa på sina fettdepåer. Den har inte riktigt fattat att den faktiskt får mat. Just detta döläge, innan den fattar att den får mat och vågar släppa på sina fettdepåer kan ta tid. Det kan ta upp till 6 månader. För mig tog det 3 månader innan vågen rörde sig neråt när jag drog igång efter graviditet och förlossning. Se inte lågkolhydratkost som en viktminskningsmetod. Se det som en vinst för din kropp. Du kommer garanterat märka att du mår bättre, blir piggare och orkar mer. Du slipper hunger och sug. Din mage blir bättre. Du kommer märka andra saker som att värk minskar, din hud blir bättre, du är mindre sjuk. Rätt trevliga saker. Säkert kommer du märka en hel del annat om du testar. Sen, glöm inte att mäta din kropp! Vågen kanske inte rör sig ett dyft. Du blir skitarg och förkastar lchf men hur sitter dina kläder? Har byxorna blivit stora i midjan, du har fått gå in ett hål i bältet och du har fått gällivarehäng? Jackan kanske sitter lösare? Mät dig istället.

Det är så dyrt

Jag tänker så här att jag lägger hellre pengar på bra mat än på dålig mat som lightprodukter och halvfabrikat. I och för sig handlade jag ytterst, ytterst sällan halvfabrikat innan (det är ju äckligt!) så där är det ingen skillnad. Jag var tvungen att kolla vårt matkonto. Under 2010 la vi 56 189 kr på mat, blöjor, godis, kläder, böcker, leksaker, skor, fågelmat till pippibirdiesarna ute, plastpåsar, färg, hygienartiklar osv. Ja, saker som finns på Ica Maxi. Det blir en summa på 4682 kronor/månad. Ibland handlades mat i annan butik förvisso men det sker inte ofta. Äh, räkna högt: vi kanske lägger 5000 kronor i månaden? På två vuxna, ett barn och en bebis. Är det mycket? Det kanske det är men jag tycker inte det. Inte för det vi lägger pengarna på. Vi köper mindre pasta, bröd, mjöl, socker, snacks, läsk (ingen alls i stort förutom till födelsedagar och till nyår). Kort och gott, vi köper mindre bra saker. Som färdigmat som pastasallad. Det köpte vi ofta innan när vi inte orkade laga mat. Vi köper mindre frukt som tidigare blev dålig och måste slängas. Många tycker det blir dyrt med allt kött man äter. Vi äter inte värst mycket mer kött nu. Baconkontot har ökat drastiskt men annars köper vi inte mer kött. Jag köper däremot mer lax. Det äter vi ofta. Ibland flera gånger i veckan. Just för att det är så gott. Och det är klart, lax är inte det billigaste. Det beror ju lite på vad man vill lägga sina pengar på. Bra mat eller dålig mat? Smällen med ett aningens högre matkonto tar jag gärna för att få bra mat.

Det är så krångligt att laga olika maträtter till familjen

Vill man ha det krångligt gör man det krångligt. Laga samma mat till alla. Skillnaden är att du väljer bort pasta, ris, potatis och bröd mot annat. Blomkålsris eller kokt broccoli istället för ris, blomkålsmos istället för potatismos, zuccinipasta istället för pasta, Finn crisp, Lembasbröd eller Pones istället för bröd. Eller bara en snutt gurka eller oliver med lite grönsallad. Lchf innebär inga konstigheter. Du lagar precis samma mat som du lagat innan men du använder helfeta produkter i maten och väljer bort kolhydraterna. Det är inte krångligare än så. Jag tycker snarare att det går snabbare att laga mat nu än innan. Ingen potatis att skala, ingen potatis att koka. Vår son är dock en kolhydratälskare och skulle kunna leva på pasta, ris och pannkaka så jag slipper inte undan, men jag tycker ändå det går snabbare. Eller så blir man effektivare med barn? Det krävs inte heller en massa konstiga ingredienser. Ingredienser som man använder typ yttepytte av och sen aldrig mer. Det hände ofta när jag åt efter VV. Det skulle vara någon krydda, någon halv grönsak (varav andra halvan fick slängas för att jag aldrig använde den), någon riskaka som smakade blä och resterande paket åkte i soptunnan. Jag köpte mycket för att det var bra att äta, som sen inte tycktes om, som inte var gott och som sen slängdes.

Det är farligt att amma på lchf!

Hur kan det vara det? På vilket sätt är det farligt? Är det bättre att jag käkar socker och för över det till barnet? Det är farligt att banta under amning då gifter i kroppen utsöndras och går över i modersmjölk. En ammande mamma ska inte banta! Bra, jag bantar inte. För mig är inte lchf bantning. Det här är mitt sätt att äta. Mitt sätt att må bra. Med första barnet åt jag kolhydratrikt. Hur gick det med det? Jo, jag var konstant hungrig och sugen på mer. Jag åt som en häst. Bebis åt ofta också. Nu äter jag dessto mindre, håller mig mätt och slipper sug. Jag har dessutom märkt att dottern ammar kortare stunder och håller sig mätt längre. Jag utgår fortfarande från vad min barnmorska sa när jag var gravid:

"Det du mår bra av mår bebis bra av"

Jag undrar igen, hur kan det då vara fel att äta lchf när jag mår bra av det? Då mår ju bebis bra. Dessutom behöver man inte köra nollning eller superstrikt när man ammar. Man kan gott unna sig att äta mer kolhydrater i form av mejeri, grönsaker och unna sig frukt och bär.

Min man fick högt blodsocker av fett. Lchf är inget för honom.

Så här var det. Jag jobbade natt och på nattfikat undrade alla vad jag hade i min burk (turkisk yoghurt med grädde och vaniljpulver). Samtalsämnet blir ett faktum och många var negativa. En kvinna säger det fetstilta. Jag blir tyst. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag är nybörjare och helt grön på lchf. Mitt svar blir "Jaha, vad konstigt ..." Lite senare slår det mig. Självklart gick hans blodsocker upp. Men inte på grund av fettet utan på grund av att de hade ätit panerat kött och potatisgratäng. I potatisgratängen hade hon haft vispgrädde. Blodsockret steg på grund av vispgrädden påstod hon. Självklart steg hans blodsocker! Vad panerar man kött med? Mjöl, ägg och ströbröd. Inget är bra förutom ägget. Vad gör man potatisgratäng av? Jo, av potatis. Potatis=stärkelse (socker).

Det är lustigt att Viktväktarna fungerar där man äter fettsnålt och här äter man tvärtom.

Också en kommentar jag fick på nattfikat. Ja, visst är det lustigt att det funkar men egentligen är det inte så lustigt. Med Viktväktarna har du dina points du ska äta. Med andra ord: du ransonerar ditt matintag under dagen och du ska äta fettsnålt och mycket frukt och grönt. Med lchf ransonerar man ingenting. Man äter när man är hungrig och tills man är mätt. Med Viktväktarna var jag hungrig och sugen mest hela tiden. Med lchf är jag det inte.

Sen alla andra:

Ät mindre och rör på dig mer

Ät mindre portioner

Kalorier in, kalorier ut

Ät lite av allt

Suck.

Ät mindre och rör på dig mer. När jag tränade som mest vägde jag 3 kilo mindre än vad jag gör idag. Jag åt MASSOR eftersom jag var hungrigare. Jag hade förvisso en rätt schysst kropp men jag gick aldrig ner i vikt tack vare träningen. Idag tränar jag ingenting. Jag rör på mig genom promenader för att jag tycker det är skönt att gå och att röra på mig men jag gör det definitivt inte i tanke att gå ner i vikt.

Ät mindre. Jag äter mindre portioner nu än vad jag gjorde innan. Innan kunde ett berg av pasta trona på tallriken (stora tallrikar är att föredra) eller många potatisar. Men för att det inte skulle se groteskt ut på tallriken åt jag 3 potatisar och la sedan upp 2-3 till. Typ. Ris åt jag väl inte mycket av men visst blev det en hög. Pastaberget kunde dock ingen slå. Och pommes eller hemmagjord klyftpotatis ... Där gjorde jag samma som med potatisen. Tog lite och hämtade mer sen. Allt för att det inte skulle se ut att vara så mycket. Min käre make kan intyga att jag åt mer än vad han gjorde.

Kalorier in, kalorier ut. Men shit vad jobbigt! Jag är lat, sånt här orkar jag inte med. Vad är en kalori? Vad jobbigt att behöva ha koll och räkna! Visst, det finns sidor som kan ha koll åt dig men näe, vad träligt. Jag har ingen aning om hur många kalorier jag ska äta, bör äta eller hur många jag äter. Det skiter jag fullkomligt i om jag ska vara ärlig. Jag vet knappt vad en kalori är. Är det en måttstock för energi i maten?

Ät lite av allt. Det kanske funkar på vissa människor men inte på mig. Jag kan inte äta lite av allt. Jag vill bara ha mer. När jag måste begränsa mig blir min kropp lite knäpp, lite åt barn-trots-hållet. Det den inte får vill den ha mer av. Med resultat att jag äter. Jag skiter i allt bara för att jag vill ha, för att jag måste ha eller för att jag behöver unna mig av någon anledning. Tro mig, jag kan hitta på många anledningar till att få unna mig. Varför ska jag tvingas bortse från allt goda? Nej, att äta lite av allt funkar inte för mig. Dessutom underhåller jag mitt sug om jag får äta lite av allt.

Idag kan jag märka av en del negativitet men jag har också märkt en förändring till det positiva. En del blir intresserade och frågar mer. De vill veta hur jag äter. Hur ser en dag för mig ut? De tycker det låter spännande och bra. Nyfikenheten. Sättet de lutar sig framåt eller kommer närmare när jag berättar. Det är kul. Riktigt kul. Jag är inte superinsatt i lchf måste jag erkänna. Jag lär mig hela tiden och det är så otroligt givande! När jag kan väcka intresse hos andra blir jag glad och varm inombords. Lchf är så mycket mer än bara att gå ner i vikt. Det är ett sätt att må bra.

I slutänden är vi alla olika. Vi alla kan äta olika. Testa olika metoder. Vi alla fungerar olika och mår bra av olika saker. Så är det bara. Den som är smal kan mycket väl kunna äta mycket kolhydrater utan att för den skull gå upp i vikt. För någon som mig funkar det inte. Det vet jag nu. Var och en måste hitta sitt sätt att äta för att må bra. Då blir det bäst. Hitta sin balans. Då blir det rätt. Fördelen med lchf är dock att vi äter bra mat. Riktig mat. Inga konstigheter. Självklart slinker även konstigheter ner även i mig. Typ godis. Jag är inte mer än människa och jag är inte riktigt beredd på att släppa chokladen ännu. Men jag jobbar på att bli bättre.

Vad har du märkt och vad har du för inställning till lchf?

Ris eller ros?

Jag har tänkt på en sak ...

Bild lånad från mynewsdesk

Jag har kommit på att jag minskat en ingrediens väldigt drastiskt i maten. Eller, ingrediens och ingrediens. Smakförstärkare eller krydda är väl rätta ordet även om det är en ingrediens. Skit samma, det har minskat. Innan lchf vräkte jag på en hel del i maten för att den överhuvudtaget skulle smaka något. Ägg gick definitivt inte att äta utan detta. Många tar den över maten innan de ens smakat och vet om det är nödvändigt att ösa på mer.

När jag började med lchf minskade intaget. Maten smakade ju bra, var god och ingen överdriven mängd behövdes. Men ... äggen ville jag dock ha ett varv över. Nu, sen flera veckor tillbaka är äggen naturella, maten naturell av dess ingredienser och vill någon ha extra får de lyfta på rumpan och hämta kvarnen för att ta i själva. Ingen tar dock något extra. Vi nöjer oss som det är. Ingrediensen, förlåt, smakförstärkaren/kryddan som jag skriver om är inget annat än salt. Nu kan jag till och med tycka att baconet på morgonen är salt. Snacka om att få tillbaka smaksinnet. Jösses vad dämpat det måste varit innan.

Har du märkt någon skillnad gällande salt?

Ren utan konstigheter

Ansiktsrengöring

För ett tag sen frågade jag i lchf-tråden på Familjeliv om tips på vad man kan ta bort mascaran med. Två nopoo:are tipsade om olivolja och en blandning av raps- och olivolja. Jag har hört och läst att fett funkar bra som rengöring men ändå var jag skeptisk. Jag menar hela nyllet blir ju flottigt. Sen är jag aningens seg med att komma till skott. Varje kväll har jag stått där och tänkt "Fanken, flaskan är där nere ..." Ni vet ju att jag är lat så att gå nerför trappan är ett väldigt jobbigt moment på kvällskvisten när sängen hägrar. Så, ännu en kväll har mascaran åkt bort med handtvålen och jag har känt mig attans stram efteråt i ansiktet. Undrar om det är så man känner sig efter en ansiktslyftning? Stramheten har jag botat med en ögoncreme (och hoppats att rynkorna ska bli mindre) Visst kan jag köpa ögonmakeup-remover men de jag köpt och testat är ju fullkomligt värdelösa. Antingen får man gno som en tok tills det typ svider eller så får man in skiten i ögonen och kan knappt se utan efterföljande ögonsköljning. Oftast är de dessutom svindyra och håller inte vad de lovar ändå. De står sen där och tar plats i skåpet, används aldrig eftersom de inte är bra och hamnar slutligen i soppåsen. Ännu en produkt som kostat dumma pengar. Full med konstiga tillsatser och kemikalier dessutom.

Jag har haft problem med acne sen jag var 12 år. Idag är jag 34 år så ni kan ju räkna själv att jag haft problem i många år. Efter 2005 blev jag aningens bättre i hyn men inte helt bra. Nu anser jag mig vara bra i hyn. Den smink jag använder är mascara och lite concealer under ögonen (ni vet mot de där mörka som har en tendens till att finnas) Visst kan en blemma ploppa upp, speciellt om jag tullat för mycket av osten, men det är överenskomligt efter alla års lidande. Ni förstår säkert att det har krävt sina produkter för att dölja och täcka, sina produkter för att rengöra och behandla. Undrar om det finns något på marknaden som jag inte har testat? Ja, jag har ju inte medicinerat. Så mycket acne ansåg inte läkaren att jag hade och fick glatt höra att det brukar bli bättre efter 20-års åldern. Jo, tjena mittbena ... Jag var närmare 30 år innan jag blev skapligt bra. Finnar har jag fortfarande problem med. På ryggen. Men nu ser jag inte ut som en prickig korv som jag har gjort innan.

Kostomläggningen har gjort sitt. Jag hittade en bild från april 2009 när vi var i Turkiet och då hade jag ännu inte börjat med lchf och min rygg såg ju ut därefter. Idag ser den riktigt fin ut jämfört med då. Och jag vill tro att den ska bli helt bra om jag bara kan hålla mig i skinnet och inte fuska så förbannat som jag gör varje dag.

I alla fall. Igår, äntligen, blandade jag till lika delar av raps- och olivolja. Upp på toa, häll ut lite i handen och gnugga ögonen. Jag känner att mascaran lossnar förvånansvärt lätt! Nyfiken som jag är måste jag kika i spegeln. I normala fall brukar mascaran lägga sig som en svart kaka i vecken under ögonen (läs rynkorna) med handtvålen. Nu såg jag ut som en tvättbjörn fast istället för att vara vit runt ögonen var jag svagt svart. Jag kan inte rekommendera att vara så nyfiken som jag är. Jag fick in i ögonen och det kändes som jag hade en tunn fetthinna i ögonen hela kvällen. Men, jag blev ren! Skönt ren och jag slapp ansiktslyftnings-känslan och torrhets-känslan efteråt. Jag blev självklart flottig i ansiktet och efter ögongnidning gnodde jag runt i hela ansiktet. Jag sköljde med varmt vatten och avslutade med att torka rent med en liten frottéhandduk fuktad i varmt vatten. Vilken härlig känsla! Jag kom på mig själv med att flera gånger under kvällen känna mig i ansiktet. Så ren som jag kände mig igår har jag nog aldrig känt mig. Jo föresten, det har jag. Har ni någon gång varit och fått ett turkiskt bad, hamam i Turkiet, så vet ni vilken renhetskänsla jag menar. Den hade jag i ansiktet igår. Och idag känner jag mig inte som en torrboll i nyllet. Inga torra skinnflisor såg jag heller. Ljuvligt. Fett är bra, på många sätt!

Vem behöver dyra, konstiga make up-removers när bra, billig och enkel rengöring finns i köket?

Att hitta sitt sätt

Jag har varit med i Viktväktarna kanske fem gånger. Varje gång har jag gått dit, taggad och peppad. Övertygad om att deras sätt är det enda rätta sättet att äta på. Jag har gått ner och blivit överlycklig. Sen, efter kanske tre-fyra veckor händer något. Hungerskänslorna är övermäktiga. Jag börjar känna mig manisk i allt jag inte "får" äta när jag är hungrig. Fettsnålt ska det vara och minsta lilla extragnutta fett ger mig dåligt samvete. Ransonering i och av maten. Käkar ett äpple för att bli hungrigare. Gör gröt (smarrigt värre) för att bli sugen på mer. Kvällarna var värst. Detta ständiga sug, denna ständiga hunger och inga points kvar att äta. Vem vill käka morötter när en macka hägrar mer? Så, jag hoppar av. Misslyckad än en gång.


Nu med lchf har jag insett att det här är min melodi. Jag har aldrig varit överdrivet förtjust i frukt eller grönt. Bär går väl ner men inte i större mängder. Nu med lchf tycker jag faktiskt grönsaker är gott! Jag äter ju inga mängder. Innan kändes de mer som ett tvång. Man ska ju äta grönt till allt och minst fem frukter varje dag, eller hur? Tänk om jag vetat då vad jag vet nu. Det där äpplet jag käkade och blev hungrigare. Det var ju fruktsockret som höjde mitt insulin för att sen dala och på det kom hungern. Inte så himla konstigt egentligen. Ännu hungrigare blir man av en banan men de innehöll mer points än ett äpple och ett äpple skulle mätta mer. Pyttsan.


I alla fall. Jag gillade fett redan som liten. När mamma lagade mat kunde jag gärna sno åt mig en klick smör och stoppa i munnen. Nu sitter du och rynkar på näsan och tycker det är skitvidrigt. Jag tycker faktiskt det är gott. Jag kan än idag ta mig en klick ur Bregottbyttan och tycka det är gott. Men det är jag. Alla är vi olika. Detta var otänkbart under VV-tiden. Här skulle det vara miniminigrädde, minimjölk (vatten) och miniLätta. Allt med mini och light var bra. Allt annat var livsfarligt. Tur att man kan ställa om. Idag undrar jag vad 17 jag höll på med? Hur kunde jag tro att deras sätt var det enda rätta sättet att äta på?


Det är väl fullkomligt normalt att man ska äta det man är skapt till att äta, det vill säga animaliskt fett, kött och helfeta produkter? Inga kolhydrater för det utgjorde inte kosten förr. Förr levde människan på kött som den jagade, bär och nötter som den samlade. Idag anser Livsmedelsverket att kolhydrater ska utgöra 60% av kosten. Inte undra på att människan är fet när människan rekommenderas äta mat som gör den fet och på det ger sjukdomar som doktorer skriver ut diverse olika mediciner för. Jag anser mig tillhöra den feta skaran. Vad jag har i BMI vet jag inte och jag bryr mig inte heller. Jag anser mig inte vara smal. Jag har en övervikt på 10 kg men med lchf mår jag så mycket bättre än vad jag gjorde innan. Den största vinsten enligt mig är att mitt sötsug och sug efter mer mat är borta. Fuskar jag kommer suget som en räkning i posten. Än har jag inte lärt mig kontrollera mina hjärnspöken. Mitt beteende och (o)vanor sitter kvar så visst får jag räkningar. Räkningar jag egentligen kan klara mig utan. Än sitter jag och betalar för min dumhet men har jag haft mina (o)vanor i x antal år kan jag inte förvänta mig att de ska försvinna på några månader.


Så, jag tycker det är ljuvligt att ha hittat det sätt som funkar bäst för mig. Men jag vill understryka att vi alla är olika. Jag ifrågasätter inte den som äter efter Viktväktarna, GI, Viktkoll och dylikt. Alla äter efter det som funkar bäst för en själv och det som man mår bäst av. Sen jag började med lchf förra året har jag dock blivit van att bli ifrågasatt och få höra diverse olika kommentarer om kolesterol, hjärtinfarkt, vitaminbrist, hjärnan måste ha kolhydrater och så vidare. Vissa blir intresserade och vill veta mer. Vissa slår armarna i kors och utbrister "Det enda rätta är att äta mindre och röra på sig mer." Punkt slut. Nu promenerar ju jag lite men annars rör jag inte på mig ett skit. Jag ifrågasätter inte ditt sätt att äta så varför är det ok att ifrågasätta mitt sätt att äta när jag äter på ett sätt som får mig att må bra?


Jag var tidigare en riktig skåp- och godisråtta. Fråga min man hur jag tidigare rotade i skåp och lådor efter något att äta om kvällarna. Jag kan väl rota än idag men nu går jag oftast till kylen och hämtar osten. Lördagarna innebar lördagsgodis. Påsen kunde kosta runt 40 kronor och jag satte i mig nästan allt. Snodde Davids godis också. Sen mådde jag därefter. Lördagarna innebar även lite gott att äta: pizza, kycklingtallrik, potatisgratäng (ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg vad vi åt förut men kolhydratrikt var det). Till kvällens tv eller film plockades en påse ostbågar eller en påse Kina fram. Kinapåsen hade dock en tendens till att dyka upp mitt i veckan ett par gånger också ... Urk. Hur orkade jag? Trött och seg, illamåendes och med en stinn och uppblåst mage. Ofräschetskänslan. Idag är jag trött för att sömnen blir som den blir om nätterna tack vare vår lilla Alva. Konstigt nog är jag skapligt pigg ändå och jag orkar mer. Jag är inte längre trött och seg på grund av kolhydratrik kost. Men somna i soffan kan jag göra både nu och då. Helst om maken pillar i håret. Då är det kört. Direkt. Zzzzzzz .....

Skitsnack

Det här får man inte prata om, det är ett känsligt ämne och ska helst inte beröras alls men som alla vet så är sanningen att det är något vi alla gör. Inkomster ger utgifter. Jag tillhörde den kategorin med trög mage. Den fungerade inte som den skulle. Stenhård. Var tredje eller var fjärde dag var inte ovanligt att ett toalettbesök blev av. Däremellan var jag svullen och satt länge på toa när det väl var dags. Linfrön i all ära men jag tyckte fanken inte det blev bättre. Ibland kanske, och jag var överlycklig om jag gick på toa varannan dag, ännu lyckligare var jag om det hände varje dag men de gångerna går att räkna på en hand. Dessutom kändes det aldrig som jag pluttat färdigt fast jag suttit där och kuckilurat i en halv evighet.

Nu är det annorlunda. Magen är inte längre svullen och numera är det vanligt att det blir ett toabesök varje dag. Ibland blir det varannan dag men med lchf är inte det ovanligt. Man äter ju inte en mängd kolhydrater som fyller ut buken. Vi har en korg med tidningar på toaletten. Det är ju trevligt med lite att bläddra när man ändå sitter där eftersom man sitter där ett tag. Nu hinner jag knappt öppna tidningen förän det är klart. Trevlig information va? Toalettbesöken är snabbt avklarade och inte behöver jag sitta där i en evighet för att få ut det som ska ut. Nu känns det även som tarmen är tömd när jag är klar. Den känslan måste jag erkänna är väldigt skön.

När jag började med lchf var det inga problem att gå på toa men det var inte ofta, typ var tredje dag. Jag var dock aldrig svullen. Sen läste jag någonstans att det kan ta 8-10 veckor innan magen kommer i balans. Det stämmer rätt bra för jag märkte skillnad för drygt två veckor sen. Då hade jag kört lchf i 10 veckor. När jag ändå är igång och pratar skit kan jag även skriva att jag inte fiser som jag gjorde innan, och den luft som kommer ut nu luktar inte död som fjärtarna gjorde med kolhydratrik kost. Herregud, man kunde ju svimma av sin egen gas ibland för att inte tala om ljudnivån ... Jag kan säga så här: i snitt blir det numera en fis om dagen. Det vinner man ingen fistävling på.