Det går inte fort men jag kämpar inte längre

Jag uppdaterade fliken Vikt precis och kan konstatera följande:

Från omstart i juli 2010 fram tills idag har jag gått ner den uppseendeväckande summan 8,9 kilo. Det måste väl ändå vara något rekord va? Ni som kan er matematik förstår att det inte handlar om något viktras. Men, jag kämpar inte längre med vikten. Jag har gett upp i att vara i ständig kamp med min kropp. Det slutade jag med första maj i år när jag la om kosten. När jag slutade kämpa emot mig själv, när jag slutade fuska och dra in på ditten eller datten eller öka på något annat, när jag släppte den där hetsen efter hur och vad jag äter, när jag släppte det dåliga samvetet och när jag som först kände att jag mådde bra och var i balans. Då som först hände det saker på vågen. Träningen har också hjälpt till mycket. Endorfiner är verkligen ett underbart hormon som många skulle behöva få lite mer doser av. Jag skulle kunna definiera mig som en person som gått från det ena beroendet till ett annat då jag har bytt (eller dämpat) sockerberoendet mot träningsberoende. Träning är ett så mycket mer angenämt beroende och det får mig att må så himla mycket bättre. På köpet har jag byggt muskler och kroppen har tajtats till. Men har jag kämpat? Nej. Det har fixats av sig självt. En ganska trevlig bieffekt. Rätt kost och träning kan göra under inte minst på välmåendet.

Finns det någon nackdel med att tappa kilon då? Inte direkt mer än att mina favoritkläder börjar bli för stora. Dagens i-landsproblem. Jag har plockat ihop en påse som ska skänkas till Kvinnojouren i Motala och jag har sytt in några av favoritkläderna som jag inte vill göra mig av med. Frågan är bara hur mycket mer det går att sy in vissa kläder? Ett fjuttigt problem kanske? Många skulle jubla över att få shoppa nytt och uppdatera sin garderob. Den lyxen och glädjen unnar jag andra. När jag var yngre älskade jag att shoppa. Numera tycker jag att shopping är ett nödvändigt ont. Och ganska tråkigt.