Ställde mig på vågen för ett tag sen. Vågen som för övrigt nästan hade stuvats undan för gott och dammat igen av mina hårbollar. Jag var tvungen att se sanningen i vitögat då en främre del helt plötsligt hoppat ut väl många hack. Inte så konstigt i och för sig men ändå, det är inte smickrande att se lönnfet ut. Jag kan väl säga så här: snart är jag tillbaka på den vikt jag hade när jag började med lchf. Tvi. Blä. Skit. Helvete och hans vänner.
Nu har jag väldigt svårt med mat. Dag för dag får jag känna mig för vad magen kan tänkas acceptera och självklart är det kolhydrater som funkar bäst. Maken käkade ett ägg häromdagen och jag började nästan klökas. Det stank tåfis i flera timmar efter det. Ett litet, sketet ägg! Idag ställde han stekt bacon framför näsan på mig och jag fick värja mig för doften. Bacon som jag tycker är så gott ... Varje dag försöker jag lura hjärnan att ägg går att äta, varje försök resulterar i ett illamående som sätter sig i halsen och jag får tänka om. Igår och idag blev det rostmacka, innan har det varit havregrynsgröt. Det funkar men jag håller mig inte mätt länge. Värdelöst!
Jag önskar innerligt att detta går över snart och lchf kan smygas in igen. Det funkar inte att äta så här. Jag har insett att jag är väldigt kolhydratkänslig och ja, jag mår skit efteråt när jag har ätit det. Med skit menar jag inte illamående utan att jag blir så äckligt proppmätt, magen känns sprängfärdig och kolhydraterna triggar mitt sug till att vilja ha mer. Inom 1-2 timmar är jag hungrig/sugen igen och moffar gärna i mig mer. Nog för att jag ska bli fet men jag hade ju hoppats att det skulle gå att lindra en aning. Jag hoppas verkligen att detta är en övergående fas och att jag kan börja äta som innan men lite slappare staket. Helst inom de kommande veckorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar