tisdag 28 september 2010

Att hitta sitt sätt

Jag har varit med i Viktväktarna kanske fem gånger. Varje gång har jag gått dit, taggad och peppad. Övertygad om att deras sätt är det enda rätta sättet att äta på. Jag har gått ner och blivit överlycklig. Sen, efter kanske tre-fyra veckor händer något. Hungerskänslorna är övermäktiga. Jag börjar känna mig manisk i allt jag inte "får" äta när jag är hungrig. Fettsnålt ska det vara och minsta lilla extragnutta fett ger mig dåligt samvete. Ransonering i och av maten. Käkar ett äpple för att bli hungrigare. Gör gröt (smarrigt värre) för att bli sugen på mer. Kvällarna var värst. Detta ständiga sug, denna ständiga hunger och inga points kvar att äta. Vem vill käka morötter när en macka hägrar mer? Så, jag hoppar av. Misslyckad än en gång.


Nu med lchf har jag insett att det här är min melodi. Jag har aldrig varit överdrivet förtjust i frukt eller grönt. Bär går väl ner men inte i större mängder. Nu med lchf tycker jag faktiskt grönsaker är gott! Jag äter ju inga mängder. Innan kändes de mer som ett tvång. Man ska ju äta grönt till allt och minst fem frukter varje dag, eller hur? Tänk om jag vetat då vad jag vet nu. Det där äpplet jag käkade och blev hungrigare. Det var ju fruktsockret som höjde mitt insulin för att sen dala och på det kom hungern. Inte så himla konstigt egentligen. Ännu hungrigare blir man av en banan men de innehöll mer points än ett äpple och ett äpple skulle mätta mer. Pyttsan.


I alla fall. Jag gillade fett redan som liten. När mamma lagade mat kunde jag gärna sno åt mig en klick smör och stoppa i munnen. Nu sitter du och rynkar på näsan och tycker det är skitvidrigt. Jag tycker faktiskt det är gott. Jag kan än idag ta mig en klick ur Bregottbyttan och tycka det är gott. Men det är jag. Alla är vi olika. Detta var otänkbart under VV-tiden. Här skulle det vara miniminigrädde, minimjölk (vatten) och miniLätta. Allt med mini och light var bra. Allt annat var livsfarligt. Tur att man kan ställa om. Idag undrar jag vad 17 jag höll på med? Hur kunde jag tro att deras sätt var det enda rätta sättet att äta på?


Det är väl fullkomligt normalt att man ska äta det man är skapt till att äta, det vill säga animaliskt fett, kött och helfeta produkter? Inga kolhydrater för det utgjorde inte kosten förr. Förr levde människan på kött som den jagade, bär och nötter som den samlade. Idag anser Livsmedelsverket att kolhydrater ska utgöra 60% av kosten. Inte undra på att människan är fet när människan rekommenderas äta mat som gör den fet och på det ger sjukdomar som doktorer skriver ut diverse olika mediciner för. Jag anser mig tillhöra den feta skaran. Vad jag har i BMI vet jag inte och jag bryr mig inte heller. Jag anser mig inte vara smal. Jag har en övervikt på 10 kg men med lchf mår jag så mycket bättre än vad jag gjorde innan. Den största vinsten enligt mig är att mitt sötsug och sug efter mer mat är borta. Fuskar jag kommer suget som en räkning i posten. Än har jag inte lärt mig kontrollera mina hjärnspöken. Mitt beteende och (o)vanor sitter kvar så visst får jag räkningar. Räkningar jag egentligen kan klara mig utan. Än sitter jag och betalar för min dumhet men har jag haft mina (o)vanor i x antal år kan jag inte förvänta mig att de ska försvinna på några månader.


Så, jag tycker det är ljuvligt att ha hittat det sätt som funkar bäst för mig. Men jag vill understryka att vi alla är olika. Jag ifrågasätter inte den som äter efter Viktväktarna, GI, Viktkoll och dylikt. Alla äter efter det som funkar bäst för en själv och det som man mår bäst av. Sen jag började med lchf förra året har jag dock blivit van att bli ifrågasatt och få höra diverse olika kommentarer om kolesterol, hjärtinfarkt, vitaminbrist, hjärnan måste ha kolhydrater och så vidare. Vissa blir intresserade och vill veta mer. Vissa slår armarna i kors och utbrister "Det enda rätta är att äta mindre och röra på sig mer." Punkt slut. Nu promenerar ju jag lite men annars rör jag inte på mig ett skit. Jag ifrågasätter inte ditt sätt att äta så varför är det ok att ifrågasätta mitt sätt att äta när jag äter på ett sätt som får mig att må bra?


Jag var tidigare en riktig skåp- och godisråtta. Fråga min man hur jag tidigare rotade i skåp och lådor efter något att äta om kvällarna. Jag kan väl rota än idag men nu går jag oftast till kylen och hämtar osten. Lördagarna innebar lördagsgodis. Påsen kunde kosta runt 40 kronor och jag satte i mig nästan allt. Snodde Davids godis också. Sen mådde jag därefter. Lördagarna innebar även lite gott att äta: pizza, kycklingtallrik, potatisgratäng (ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg vad vi åt förut men kolhydratrikt var det). Till kvällens tv eller film plockades en påse ostbågar eller en påse Kina fram. Kinapåsen hade dock en tendens till att dyka upp mitt i veckan ett par gånger också ... Urk. Hur orkade jag? Trött och seg, illamåendes och med en stinn och uppblåst mage. Ofräschetskänslan. Idag är jag trött för att sömnen blir som den blir om nätterna tack vare vår lilla Alva. Konstigt nog är jag skapligt pigg ändå och jag orkar mer. Jag är inte längre trött och seg på grund av kolhydratrik kost. Men somna i soffan kan jag göra både nu och då. Helst om maken pillar i håret. Då är det kört. Direkt. Zzzzzzz .....

2 kommentarer:

  1. Hmmm, kändes som ett inlägg för mig ;) Bra sagt, ska försöka rycka upp mig trots bakslaget!
    Tack för dina uppmuntrande ord inne hos mig.

    SvaraRadera
  2. Känner igen mej i det du skriver, med VV tänkte jag ständigt på mat, vad jag skulle stoppa i munnen härnäst. VRÄKTE i mej frukt, för det var ju "nyttigt".
    Med low carb blir hela kroppen, hela systemet lugnare. Det jag saknar är gott fika bröd ibland, guldkanten, du vet :-) Men jag har beställt lite nya kokböcker som jag ska hämta imorrn. Bakglädje med lchf och Lchf husmanskost. Behöver lite ny inspiration!

    Och by the way, trevlig blogg!

    SvaraRadera

Linkwithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...