Mördarbacken

Här nedan är den, backen ett stenkast från oss. Den ser inte mycket ut för världen men uppe vid toppen blir den brantare de sista metrarna. Segt och flåsigt är bara förnamnet. Särskilt om man puttar en vagn framför sig eller om man som jag, de gånger jag cyklar, ska utmana mig själv i att hoppa av cykeln så sent som möjligt. Ibland behöver jag knappt hoppa av, jag stupar. Tänk, den här backen orkade jag cykla uppför i min ungdoms dar. Vad säger jag nu? Jag är ungdom fortfarande. Med lite modifikation.

Den här backen brukade jag även ha lite spurtträning i när jag gick hem på morgonen från nattjobbet på ett äldreboende. Hur jag orkade vet jag inte. Tänk er själva, äta vaniljyoghurt med corn flakes runt midnatt. En kopp kaffe eller två. Kanske lite knäckebröd och kaka på det. Man ska inte äta för mycket på natten. Man blir ju fet. Två timmar senare var jag hungrig (bara att ignorera) och frukost togs vid 4.30-5 beroende på om något hände. Frukosten bestod oftast i ett glas varm O´boy och en kanelbulle. Ja, ni läste rätt. Kanelbulle. Sen började ruschen. Ronda de som behöver gå på toaletten eller ha ny blöja, medicin ska ges, vissa ville upp och ha hjälp med diverse bestyr. Det gick i ett och ringde i ett tills rapporten var avlagd och man kunde gå hem klockan 7. Lagom mör och utmattad i kroppen. Helt dränerad på energi. Hungrig som en varg. På det skulle jag spurta i denna backe. Vad jag tänkte med vet jag inte. Förmodligen tänkte jag inte alls.

Backen

Efter husvagnen börjar det jobbiga

Bilderna nedan är på väg hem från förskolan. Behöver jag säga att det går snabbt ner till förskolan och långsammare hem?

Aptitretare innan mördarbacken

Paussträcka

Slutspurt!

*pust, stånk och stön* Självklart möter man alltid någon kotte precis uppe i det brantaste. Smile! och andas så lugnt, jämt, tyst och fint man bara kan. Busenkelt.