Snö är underbart på många sätt men även förädisk och jobbig. Underbar på så sätt att den skapar ljus och glädje för både liten och stor, förädiskt för olyckor och jobbig när det måste skottas. Tänk ett rejält lager, typ 10 meter (ja, jag överdriver), blötsnö. Då skyller man gärna på lite ryggont så den andre halvan får ge sig ut och ta hand om allt. Nja, så är det oftast inte. Jag tycker det är rätt skönt att skotta. Det ger träning fast man inte tränar. Det var dock inte värst skönt i ryggen att skotta med en stor gravidmage i vägen. Men det gick. Nu är magen borta och ryggen pallar mer. Orken också.
Igår var det premiär med snowracern ner till förskolan. David hoppade gladeligen på och vi yrde ner. Det gick ju hur lätt som helst. Så, samma visa på vägen hem. David hoppade på och Ouf! Det blev lite tyngre, lite jobbigare, lite kanigare och lite kämpigare. Vi har ju svagt sluttande uppför hela vägen hem. Lägg på det till oplogade gångvägar och snödrivor. Hem kom vi och jag kämpade på rätt ordentligt emellanåt. David på snowracern i ena handen och Alva i vagnen roddandes med andra handen. Vi hamnade lite ur spår ibland men vad gör det? Rätta till och iväg igen. De som såg mig måste undrat vad jag höll på med? På ett ställe kom jag mer bakåt än framåt. Träning, träning! Armarna fick jobba! Tänk vilka schyssta armmuskler jag kommer få. Ja, drömma kan man ju. Idag hade jag träningsvärk.
När vi slirat färdigt kom vi till pulkabacken vid Södergården. Där blev vi kvar ett tag. När jag gungade vagnen för att få Alva att sova skötte sig David själv i backen. Sen joinade jag. Men tror ni jag fick åka med? Näe då. Han skulle minsann åka själv! "Du är för stor mamma!" Schysst. Här kånkar man upp racern och så är det han som kiknar av skratt på nervägen. Fast det är klart. Sist vi brassade ihop gjorde vi stans vurpa och jag manglade David under mig innan jag sopade huvudet i backen. Det var snö överallt och David klagade på ont i foten, den som hamnade under racern. Man ska inte åka det sista åket. Bara så ni vet.
Och ha hjälm. Fånigt kanske men bra. Förra året brakade David in i ett träd. Han kunde inte bromsa då en kille kom i vägen. Det slutade på akuten med kräkningar, sluddrigt tal och en kropp som inte styrde. Kraftig hjärnskakning. Det vill jag inte uppleva igen. Så, på med hjälm om ni vet att det går tufft till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar