När jag passerat Hagebyhöga kyrka, där jag för övrigt är döpt, och slätten öppnade sig kom även motvinden. Mina ben! Jag hämtade cykeln från justering igår men vågar inte riktigt röra den lägre klingan. Nu blev jag tvungen. Och se på 17, kedjan hoppade fint utan att hacka! Kanon! Men denna lilla motvind. Man kanske inte ens kan kalla det motvind men jisses vad det kändes i benen. Det kändes även som jag cyklade på stället och inte kom någonstans.
På Fågelstavägen vände jag hemåt, vinden kom in från sidan och jag vinglade stundvis. Så lite vind blev mer kännbart än vad jag trodde i cykeln. Vid en bro växlade jag ner på klingan, trampade på och det rasslar till och tramporna går jättelätt. Vad i? Kedjan har hoppat!
Min första tanke: HJÄLP!
Min andra tanke: Jag ringer älskling.
Min tredje tanke: Hur svårt kan det vara? Du har ett problem: lös det!
Av från cykeln, mickla lite hit, mickla lite dit, kedjan är på klingan och nu kör vi. Men vänta lite, varför går det inte? Den är ju inte på där bak. Mickla lite till och sen var den på plats. Vad hände, är det inte svårare än så här?
Upp på cykeln, trampa igång, lite hacketihack innan växlarna kom på plats och sen tuffade det på. Jag kan konstatera att den pausen var ganska skön för rumpan :-) Efter det märkte jag samma som jag upplevde förra turen. Ligger jag på lägsta klingan och lägsta drevet börjar kedjan hacka och hoppa. Växlar jag upp en växel sköter den sig fint. Jag ska med andra ord aldrig gå ner på lägsta växeln. Maken tycker man ska lära sig att enbart köra på högsta klingan. Jag hade tänkt det idag men tröttheten i benen fick mig på andra tankar och gav mig nya erfarenheter. Kedjekladdig om fingrar, näsa, ansikte och styre kom jag hem nöjd. Nu har jag cyklat skitlångt! 2,2 mil. Hallå? Med en gång kändes 15 mil som Mount Everest. Men vad ska jag begära efter dryga 4 mil på cykeln? Det blir nog bättre :-)
På det stora hela var det en skön tur och jag njöt hela vägen fram till Sandby där jag svängde av mot Hagebyhöga. Efter svängen blev det tyngre. Kanske borde jag kört till Vadstena och vänt hemåt där? Det får bli en tur dit framöver. Igår fick jag med en lånesadel hem. En sadel med en liten grop i sig. Resultat: ingen domning i de nedre regionerna. Hurra! Rumpan blev så klart smått öm men aldrig ond. Jag har däremot något tryck på insida lår/sittknöl som känns av. Mest troligen beror det på mig och min konstruktion, det löper många nerver i benet fick jag till mig av en sjuksköterska. Jag får ge sadeln mer chanser och nöta in rumpan. Den sista raksträckan hem fick jag känning i ryggen. Aj ... Antar att även det är ovana och att jag måste jobba mer med att stärka magmusklerna.
Den coola hjälmen med horn och lånesadel
Igår köpte jag även en hjälm. Sonen och en kompis var med och denna hjälm var ju så cool med horn där bak! Den var skön, väldigt skön men matchar ju inte Mr B. Dilemma. Jag föll dock för grabbarnas tjat och jag föll för att den var bekväm. Jag får rucka på mitt matchande och gå på bekvämlighet. På kvällen kände jag mig inte helt nöjd. Jag sover på saken. Idag bytte jag den och inhandlade en vit hjälm, minst lika skön och mer matchande + lite andra nödvändigheter till cykeln som slang, verktyg, pump och en ramväska. Jag har meckat cykel idag. När jag satt där med insexnyckeln och skruvade kom jag på mig själv. Det här hade jag väl aldrig trott.
Nördvarning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar