Hyperhidros 2014

Jag är inte inne i bloggen så jätteofta längre och upptäckte precis att det finns en funktion med kommentarer. Hon med koll vet ni ... I funktionen hittar jag MASSOR av kommentarer, gamla kommentarer som jag inte ens läst och kommentarer som förtjänar svar. Som jag självklart inte svarat på eftersom jag inte sett dem. Det har absolut inte varit min mening och jag har inte ignorerat er. Jag har bara inte haft koll vilket jag ber om ursäkt för! 

Många kommentarer var under mitt inlägg om hyperhidros som jag nu svarat på men eftersom kommentatorerna kanske inte ser mitt svar lägger jag ut det även här (lite längre ner).

I tidningen Må Bra nr 4 finns ett reportage om mig och om hyperhidros. Jag blev uppringd och tillfrågad om jag ville ställa upp på intervju. Snabbt for tanken "Nej, jag ställer inte upp." genom skallen men sen, vad har jag att dölja? Det är så här jag är och kan jag hjälpa någon med min berättelse så är det värt mycket. Jag led i tystnad och jag vill inte ens veta hur många som fortfarande lider där ute. Så, jag ställde upp och jag har fått väldigt positiv respons för det. Det värmer. I år är också första gången jag pratat öppet om min handsvett utan att skämmas.

I år fick jag behandling redan i mars och det var lika snabbt överstökat även denna gång. Nog gör det ont att få injektioner i händerna men att få bedövning och injektioner som jag fick första gången var värsta gången och det upplever jag aldrig igen! Tiden det tar på mottagningen, från avklädning, upp på brits, spritning och markering tills det är klart rör sig om ca 15 minuter. Själva sticktiden är bara några minuter/hand. Ju lugnare jag andas och desto mer jag slappnar av desto bättre går det men läkaren måste hålla fast min hand. Instinktivt rycker man till. Hon är duktig och snabb min läkare. Vi diskuterade medicinering och eftersom Egazil inte gav effekt på mig fick jag med mig ett nytt recept, Oxybutynin Mylan, som jag kan testa. Än så länge ligger asken orörd. Jag är inte förtjust i att ta syntetiska preparat så det bär emot men funkar de så är de bättre att ta än Botox. 

Efter behandling

Mitt sena svar på era kommentarer:

"Oj vad många berättelser! 
Jag har inte sett era kommentarer och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det! Jag har helt missat att jag har en funktion i bloggen där jag kan se kommentarer.

Angående medicinering har jag testat Egazil och de funkade tyvärr inte alls. Jag blev däremot något fruktansvärt muntorr. Det var riktigt jobbigt. Jag tog den högsta dosen min läkare ordinerat men jag fick ge upp. Nu har jag fått recept på Oxybutynin Mylan att testa vid svettningar men än så länge har jag inte haft behov av dem. Ibland har jag snarare fått fukta händerna för att jag är FÖR torr, senast igår när jag kånkade ut en träkista från källaren. Rätt härlig känsla ändå. 

Min behandling håller ca 6 månader innan jag känner av svettningarna igen. Nu i år var armsvetten värst och jag började känna av det redan innan jul (ca 6 månader efter behandling). 

Angående operation och permanent åtgärd har jag blivit avrådd pga risk att få ökad svettningar på övriga delar av kroppen. Jag vågar inte chansa då operationen inte går att återställa. Det finns dock de som fått goda resultat utan biverkningar. Om du gravida Anonym kikar in här igen så har några opererade delat med sig av sina erfarenheter i kommentarsfältet. 

Tack alla ni, för att vi tillsammans inte är ensamma, för att ni delar med er av era berättelser! Det är ett socialt handikapp och pinsamt som ingen någonsin kan förstå men vi är inte på något sätt konstiga. Ibland är det våra egna föreställningar som hindrar oss. Min fotsvett hindrar mig exempelvis från att gå barfota på gymmet. Att andra lämnar svettiga fotspår efter sig stör mig inte men att jag ska göra det: otänkbart. Istället tar skorna svetten och luktar pärka ;-) 

Kram till er alla!"

Ett litet sidospår också självklart ;-)
Jag och maken cyklade Halvvättern förra året och jag fick behandling en vecka innan loppet. Mot slutet av loppet började min högerhand strula och jag fick växla med halva handen för att orka växla upp. Det sabbade växlarna en aning. Några dagar senare var min hand i stort ur spel. På bilden nedan ser ni min hand. Jag fick inte ihop fingrarna och kunde inte knyta handen utan att ta vänsterhanden till hjälp. Här har jag ändå försökt få ihop dem så gott jag kan. Med en gång blev jag betydligt mer handikappad mot normalt med svaga händer och förlorat pincettgrepp. Jag kunde inte skriva, eller ja, det gick men det såg ju ut som en förstagluttares kråkor. Jag minns hur jag satt på nya jobbet och skulle anteckna, vojne ... Tvätta håret och shamponera ... Äta mat och hålla i bestick. Ja, ni förstår. Efter det hade jag ingen som helst kraft att bromsa eller växla på min racer. Det tog lång tid innan jag vågade mig ut på cykel igen. Så, Botox och ha handen fast i ett läge en längre tid är ingen höjdare.