måndag 18 juni 2018

Vätternrundan 2018

Min pappa var först och imponerade på mig i slutet av 80-talet med att cykla sin första Vätternrunda och han gjorde fyra rundor till. Fem rundor var hans mål. Pappa är och blev min inspiration. Sen dess har jag varit sugen på att cykla Vätternrundan och speciellt sen maken cyklade sina rundor. Vätternrundan är liksom något man bör göra om man bor i Motala men, jag har varit för feg, osäker och tvivlande. Hur 17 klarar man av att cykla 30 mil? Jag ser ju att många klarar av det men om jag klarar det är en annan fråga. Jag har inte vågat helt enkelt.

Efter Tjejvättern och 10 lätta mil fick jag nån form av hybris, hur svårt kan det vara liksom? På måndagen den 11/6 fick jag ett spontaninfall, chattade med Veronica och slängde ut frågan: "Ska vi anmäla oss?"
Svaret blev snarlikt: "Jag är för otränad så nej till i år men kanske till 2019?" Det kändes ganska skönt med ett nej, då behöver jag inte fundera mer eller ska jag köra själv? Chattade med en annan tjej som ska köra med Maif, hon tyckte jag skulle hänga på men 27-28 tempo i 30 mil? Det vet jag inte om jag klarar. På tisdagmorgonen kom ett meddelande från Veronica: "Eller ska vi?" Vi chattade tankar till och från, skulle suga på saken, sova på saken. På onsdagen eftermiddag blev det bestämt. Hon bokade sin plats som hennes jobb bokat, jag hittade en till salu och inom några timmar var allt klart. Vi hade var sin plats. På torsdagen bytte vi starttid till 22:00. Nu är det på riktigt! 😃 I Stadiumtältet shoppade vi reflexer, undertröja, Vätternrundapaketet med bars och gels. Hem och montera reflexer och lyse på cykeln och testa packning och cykel, lägga fram kläder.

På fredagen jobbade vi, jag slutade 15 och var nervös. Varför vet jag inte och till slut blev jag irriterad på mig själv för att jag var så nervös. Vid 17:00 la jag mig för att försöka vila men det var omöjligt. Jag vände och vred på mig, kissade var 10:e minut, tänkte på allt och ingenting, oroade mig för saker och kunde inte stänga av. Klockan 19:00 gav jag upp efter allt snurr och gick upp, klädde på mig cykelkläderna, började småplocka och förbereda.




Strax efter 21:00 anlände Veronica och hennes make, foto och inlägg på sociala medier om vår spontanrunda runt sjön sen ner mot starten där vi mötte upp två till som skulle starta 22:00. En nervöskiss och lite snack senare begav vi oss till startfållan. 



Check så att glasögon och windfree sitter som de ska i startfållan. Lustigt nog är jag inte nervös, det kändes bra. 


När motorcykeln släpper oss trampar vi på, Anna och Joakim hamnar lite bakom men vi hämtar upp dem innan Vadstena. I Vadstena drar jag igång lampan och vilket ljus, jag lös upp hela vägbanan. Perfekt 😊 Vi trampar på och mellan Vadstena och Ödeshög hojtar Joakim att vi får ta det lugnt. En stund senare åker han ifatt Veronic och säger att vi kan åka, han har ont i knät och han och Anna kör själva så vi släpper dom och åker. Allt flyter på bra. Väldigt många hejar och småfestar längs vägen, riktigt kul att få tjoa med folk! När vi rullar in mot depån i Ödeshög kommer Maifklungan om oss, de startade 22:04 så vi blev förvånade över att de, i en klunga om ca 10-12 personer, inte kört om oss tidigare. Vi körde förbi Ödeshög och vårt första stopp var Ölmstad. Mellan Ödeshög och Ölmstad får jag se att lampan blinkar rött och jag hojtar till Veronica som snabbt svarar med ett "Nej! Kan du inte sänka styrkan?" Jamen just! Visst kunde jag det ... här hade jag blåst på med full styrka, 2000 lumens, då håller batteriet i 2,3 timmar. Innan Ölmstad slocknade lampan och det blev rätt svart men visst gick det att cykla och ha span på markeringarna i väggrenen. Veronica hade tack och lov sitt lyse. 

I Ölmstad och servicetältet fick jag veta att lysena var slut. Jaja, vad finns det att göra? Vi fyllde på vattenflaskan, petade i oss blåbärssoppa, banan, saltgurka, bar och tablett. När vi skulle åka såg vi Anna och väntade in henne. När vi ger oss ut ur depån hamnar Anna bakom tre cyklister i bredd och kommer inte om. Vi saktar in och skriker efter henne men inget svar så efter lite velande hur vi skulle göra (skitsvårt att hitta varandra i mörkret) så körde vi på. 

Cyklingen gick fint och lätt, nån backe som kom lite plötsligt och oväntat här och där. I Gränna kommer ett parti där man kör på gatsten, jösses vad man vibrerar! Inte skönt nånstans. Backarna i Jönköping upplevde jag lite läskiga nerför utan lyse så jag bromsade en del, ett hål och det är kört. Bankerydsbacken (tror jag det var) tornade upp sig som en slalombacke med gatlysen vid högersidan. Jobbig men helt klart trampbar. En kille stod i mitten av backen och jag klämmer ur mig. "Tar det aldrig slut?" varpå han hojtar tillbaka: "Där du ser krönet är det slut sen går det fint nerför!" Härligt. Efter Bankeryd tuffade cyklingen på relativt lätt och fint. Vi kunde trycka på rätt bra och allt flöt finfint. På väg mot Fagerhult mötte vi soluppgången, så vackert och magiskt. En speciell känsla att komma trampandes och se solen. Vi stannade till i Fagerhult, vi gick aldrig in i depån utan stannade vid utfarten, tog bar, gels, tablett och flyttade vattenflaskor innan vi körde vidare. Många säger att andra sidan av Vättern är tuffast och att cyklingen börjar på riktigt efter Jönköping, så upplevde inte jag det.  

Vid 13 mil började rumpa och rygg göra rätt ont. Vad f-n liksom. Det är 17 mil kvar! Vi stannade i Hjo och på toa funderade jag, ska jag ens våga känna efter? Jag kände, en slät svullen bula. Torrnötning men inget hål. Skit också. Jag klarar inte att köra 13 mil till med det här. I toakön träffade jag min min kusin och sambon till andra kusinen som cyklade. Vi snackade lite, onda rumpor och axlar, sa hej då och lycka till, gick vidare mot mattältet och fyllde på med soppa, banan och kaffeslurk. In i Första hjälpen-tältet och fråga efter smörj. Jag fick en rejäl klick vaselin, ner med brallan och smörj. Kladdigt värre men ack så ljuvligt när rumpan slogs ner på sadeln igen. När vi ska ut ur depån öppnar himlen sig och värsta regnskuren kommer. Många stannade under träd och buskar för att vänta ut regnet, vi cyklade på och blev sjöblöta inom några minuter. Tårna plaskade runt i skorna och det rann vatten överallt. Men som Veronica sa: "Cykling är inte alltid underbart!" Sant. Hur länge det regnade vet jag inte men det slutade i alla fall.  

Några killar hängde på oss några mil in mot Karlsborg, jag hojtar till dem att vi ska in och jag hör dem prata och säga att vi hade kört på fint och att det var guld med vår välbehövliga draghjälp för att samla kraft. Killarna försvann i depån. Ett snabbt kissestopp, mer vaselin, bar, tablett och gels sen vidare. Vi körde förbi Boviken och nästa stopp var Hammarsundet. 3 mil innan Hammarsundet kände jag att jag var hungrig och kissnödig men, jag klarar mig till depån. 2 mil kvar var jag så kissnödig så det blev ett pitstopp och ut i skogen. Här skulle jag tagit mina kvarvarande bars med facit i hand ... När vi vände ner mot Hammarsundet kom motvinden. 

I Hammarsundet tiggde jag till mig en korv, vi drack soppa, käkade banan och fyllde på med gel och tablett. En sista vaselinsmörj. Hur ska det gå i motvinden? Vi gav oss iväg och nog skulle det komma att kännas. Brattebrobacken är ökänd och här går många. Det går banne mig inte fort men det går. Mellan Hammarsundet och Medevi kör man på rv 50, en väldigt kuperad väg och här kände jag av energidipp och hann tänka: "Hur f-n kan man utsätta sig för detta igen?" Backarna avlöste varandra och det kändes som att det aldrig skulle ta slut! Rv 50 var värsta sträckan på hela rundan tyckte jag. Medevi bjuder på en backe också, den var kännbar i benen men sen rullade det på. 




I mål!

De sista 3 milen kändes sega och när vi vände in på Lemundavägen från rv 50 kändes målet nära. Lemundavägen är lurig, den går svagt uppåt hela tiden förutom sista snutten mot rv 50 och är rätt kännbar i benen men när det släpper kan man trampa på rätt bra. En kollega stod hos sina svärföräldrar och hejade på oss. Vi trampade på rätt rejält när stigningen på Lemundavägen var avklarad. Sista backen in mot Motala trodde jag skulle vara jobbig men den gick över förväntan och fler vänner hejade in oss. På Vintergatan stod nästa gäng vänner med sina barn och hejade på oss. Nu är det riktigt nära! Vi cyklade in i mål jämsides och kom in på 13:28. 

Min första känsla var att det var skönt, vi klarade det utan problem men samtidigt lite besviken över att jag inte kunde mer, att inte kroppen svarade som jag ville och få bättre tid. Veronica sa att det hade hon definitivt inte räknat med. Vårt mål var 12-14 timmar och komma runt, det klarade vi. Nu har jag en tid och ja, jag är nöjd 😊

Att cykla 30 mil gick bättre än vad jag trodde trots dipp vid Hammarsundet. Jag var orolig att nå väggen tidigt och på riktigt få kämpa in i mål. Det hände aldrig men en sträcka, ca 2 mil, blev smått kämpig. Mörkerkörningen som jag var nervös över var definitivt inga problem trots att lampan dog. Att möta soluppgången på cykel var magiskt, helt fantastiskt! Alla backar runt rundan som det pratas om upplevde jag inte alls som de väggar jag hade föreställt mig. En lång och seg backe på ca 2 km var jag lite orolig för men väl där måste jag erkänna att jag upplevde den rätt mysig. Man gick liksom in i ett mentalt tramptempo. Rätt härligt faktiskt, lugnt och fint. Visst är det jobbigt att cykla i backar och det går inte fort men man tar dom. Jag upplevde ett par gånger att jag hade för lite växlar på min cykel och fick lite panik, hur ska det här gå? 😆 Under promenaden hem erkände jag för Veronica att jag hade räknat med att gå i Bankeryd, Brattebro och Medevi-backen. Det gjorde jag aldrig.

Vi frös inte under färd men vid stopp blev vi lite kalla. Tårna blev kalla i plaskblöta skor så de fick vi vifta lite på emellanåt så de hölls igång. Jag blev stel/öm i axlar/skuldror under natten av vinddraget men det släppte när solen och värmen kom. Utsidan av handflatan ömmade lite på slutet. Höger hälsena kände jag av de sista 2 milen men det är bara att trampa på. Jag har under mina tidigare cykelturer fått kramp/domningar i vänster mittå så jag fått spänna upp skon och krama runt med tårna så och det var jag lite orolig över, ha den känningen i 30 mil vill jag inte men inte en enda känning i vänster tå under alla 30 mil. Helt fantastiskt! I mål kände jag ett lätt sendrag i tån men det gick över lika fort. Rumpan och framför allt ryggen var värst för min del. Rumpan räddades med vaselin. Ryggen kändes i 17 mil så det blev många resningar för att sträcka ut men det gick.

Efter målgång kände vi att kroppen stelnade till rätt fort, framför allt benen. Vi satte oss och åt mat och pratade med folk och njöt av folkfesten. Vi promenerade hem, det var riktigt skönt. Väl hemma blev det dusch, start av tvättmaskin och lite annat fix. Maken åkte och köpte godis som jag önskade mig, det smakade inte ens. Knäna kändes helt demolerade, huvudet började bli lite mosigt men det är ju inte så konstigt när man varit vaken närmare 34 timmar och cyklat på det. Jag parkerade mig i soffan och somnade fort. Vaknade till en tid senare, var hungrig, styltade upp och tryckte i mig en tekaka. Jag började titta på en film minns jag men den stängde jag av efter 10 minuter sen flummade jag bort igen och hörde slutligen dottern sitta och äta och maken sa att hon ska i säng, klockan var 21:50. Stylta upp igen, tryckte i mig 2 ostmackor, borsta tänderna och jag rullade i säng och somnade som en gris. Knäna ömmade. Några gånger under natten vaknade jag av ont i ryggen, då låg jag på mage så det var ett litet projekt att vända runt. På morgonen vaknade jag utvilad och pigg, knäna kändes bra, lite ömma i gång nerför trappan, hälsenorna kändes luriga men detta försvann under dagen. Jag kände mig riktigt bra i kroppen och jag blev positivt överraskad, det hade jag inte förväntat mig. 





Jag är så galet nöjd med min Cresent! Jag som fick en fix idé att cykla Halvvättern 2013 och sen skulle det vara bra, jag är ju ingen cyklist. Tänk vad det kan ändra sig och med åren, främst från 2017 och i år, har jag verkligen kommit att uppskatta cykling och njutit på rundorna. I år har jag inte ens upplevt motvind och backar jobbiga vilket jag gjort tidgare. Sedan köp sommaren 2015 har vi cyklat ca 260 mil tillsammans. Många träningsmil, fem Halvvättern, en Tjejvättern och en Vätternrunda. Jag har aldrig haft problem med punka under träning eller rundor däremot hade jag punka när jag skulle ut på tur en gång. En sylvass liten sten hade letat sig in i däcket. Vi hade cyklat ut mot Näs och Kavlebäck dagen innan, Lemundavägen var lagad med olja och grus så det var en hel del grus på vägen. Typiskt. Bakväxeln betedde sig lustigt på två turer men efter check av maken där han såg att kedjan kuggade fel så åtgärdade han enkelt problemet. En service är nog inte fel 😊

När jag gick i mål kände jag att det här är en engångsgrej men efter vila gick tankegångarna annorlunda och lärdom till (nästa?) Vätternrunda: sänk styrkan på lyset om det blir mörkerkörning, smörj och ha med smörj till rumpan, snabbare och effektivare depåstopp och fyll på med energi under färd för att slippa energidipp och hunger. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Linkwithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...