fredag 15 juli 2011

-30 kg

Jag kommer i min älskade blus!




Nej, jag har inte gått ner 30 kilo. Då skulle jag vara totalt underviktig. Ett benrangel. Jag ska inte gå ner 30 kilo heller. Men, jag satt och funderade förut när jag la dottern. Om jag hade gått ner alla kilon jag gått upp efter att jag gått ner i verkligheten så kan jag mycket väl tänka mig att det rör sig om ca 30 kilo jag gått ner efter att jag gått upp. Hängde ni med?? :-) Det är rätt mycket. Jag är ju stans största jojo. Faktiskt. Helt ärligt. Tills för den 18 juni. Då tröttnade jag igen (för vilken gång i ordningen vet jag inte längre) på mitt ständiga småfuskande och bestämde mig för att starta om. Jag vägde in mig och gav mig fan på att klara 2 dagar eftersom det är det som krävs för mig att bli av med mitt sug. Dessa dagar passerade smärtfritt och sen dess har det bara rullat på. På måndag är det 1 månad sen jag åt godis. Det har nästan blivit en sport. Har jag klarat 1 månad ska jag ge mig på att klara en till och efter det lite till. Eller hur?


Novellvarningen börjar här.


I alla fall för att återkomma till det jag började med. Jojo. Ja, det är jag. För att förstå allt i sitt sammanhang blickar vi tillbaka till 2009. Jag började med lchf och gick fint ner i vikt. Så fint att jag unnade mig lördagsgodis, lite fika eller något bröd eller pommes om vi var bortbjudna. Just godiset var jag definitivt inte redo att ge avkall på och eftersom jag gick ner i vikt, om än långsammare efter mitt fusk, så lät jag det vara. Jag åt ju så mycket mindre mängd mot innan. Jag menar, 34 kr mot 17 kr, det är en halvering och helt ok. Dagen innan vår 1-åriga bröllopsdag testade jag positivt efter 14 månaders försök att bli gravida. Lyckan var stor och jag skulle fortsätta med lchf. Ett illamående ville dock annorlunda och där satt jag med delade känslor och käkade kokta makaroner. Och så gott de smakade! Måste man fuska kan man lika gärna fuska med annat också. I mitten av graviditeten hittade jag tillbaka till lchf men jag körde absolut inte strikt. Mot slutet blev det inte som tänkt, jag blev deprimerad, orkade inte och allt bara rasade. Jag käkade både godis och kladdkaka i ett ständigt flödande tempo. Ut kom en stor bebis och när jag kom hem från bb var det back on track. Fortfarande inte strikt då jag ammade. Självklart blev det godis lite nu och då. Vaddå, jag har varit gravid och måste unna mig lite gott på lördagarna. Visst jag går upp 1,8-2,1 kg men vad fan. Smällar man får ta. Och jag blir arg på mig själv men ändå är jag inte redo att ge avkall på godiset.


Så här har det tuggat på. Bomben var när jag fick kortisonsprutan i maj. Snabbt rasslade jag upp 3 eller 4 kg och jag kände mig svullen som en gris. Jag ringde läkaren och fick Furix. Gick ner 0,5 kilo. That´s it. Det var fan inte sprutan som gjorde kilona. Det var vad jag stoppade i mig. Någon smörgås hit, lite O´boy om suget kom, lite godis (nu har pengasumman ökat konstigt nog), lite kex, kladdkaka. Jag var skåpråtta igen. Och jag hatade det. Jag startade om varje vecka men föll till helgen. Så fort fredagen kom började en myskänsla krypa på framåt eftermiddagen. Klart vi ska ha lite gott och jag satt i soffan och nallade av makens jordgubbsglass fastän jag inte tyckte det var vidare gott. Nallade jag inte glass snodde jag Bilar ur hans förråd. Inte ens det var gott men Bilar är godis och jag tryckte i mig bara för att. Sockerberoende? Jag? Ja, kanske men jag kan hantera det. Visst ...


Så stötte jag på Gunillas blogg Vitt begär (adress finns i min blogglista i högerspalten). Läste, nickade, förfasades och kände mig förbannat träffad! Jag vet att allt sitter i hjärnan men jag har väl inte orkat ta tag i det hela. Jag har trott mig klara av allt bara gett mig fan på det. Karaktär ni vet. Karaktär. Något jag inte har. Gunilla bekräftade något jag är: sockerberoende. Trots det var jag inte riktigt beredd på att erkänna, eller ge avkall på vad jag tryckte i mig. Jag klarar ju det här. Om jag bara vill. Nu var det jobbigt med ditt eller datt eller annat och tjoflöjt. Vill man inte erkänna är man jävligt bra på att hitta ursäkter till sitt fuskande. Jag ursäktade mig med kortisonsprutan. Jag käkade väl Furix i 1 vecka. Kissade som en tok de första timmarna och drogs med huvudvärk på eftermiddagen. Jag botade det med vatten och kissade ännu mer. På sin höjd gick jag väl ner 1 kg. Slutade med tabletterna och skulle minsann inrikta mig på den mentala biten men fortfarande intalade jag mig att jag inte riktigt är sockerberoende. Jag har ju inte märkt av dess konsekvenser när jag fuskar. Jag fick inte ont i magen av godis eller fikabröd, inte ont i huvudet, inget illamående eller diarré. Jag är imun. Det var ju bara det att mitt ständiga småfusk hade vant magen vid en viss tillförsel av kolhydrater och socker. Magen var härdad.


Så hände det. På forum och stödgrupper jag hängde i gick alla ner. Jag stampade strax runt 69 kg. Vågen vägrade röra på sig. Jävla sprutan. Så hände det. Fredagen den 17 juni blev jag åter igen less på mig själv. Inte mer less än vanligt egentligen men jag resonerade annorlunda. "Det finns ingen annan än jag själv som kan tappa de kilona jag vill bli av med." Jag förberedde lite mer mentalt tror jag. Första steget var att inse att jag faktiskt inte klarar kolhydrater eller godis. Inte ens lite. Jag har väl tjurat lite och känt avundsjuka på andra som kan äta mackor, pizza eller trycka i sig godis efter godis utan att öka ett gram eller få en svullen mage. Jag har inte varit beredd att släppa. Jag har inte varit beredd att helt ändra min livsföring. Men, de är inte jag. Jag kan inte jämföra mig själv med andra, vad de klarar av att äta. Jag klarar inte det. Vi är olika. Jag är jag och tydligen mycket känsligare än vad de är. Nu resonerade jag med mig själv. För att klara mig måste jag fråga mig följande frågor om jag står inför en frestelse:



* Vill jag ha det här?
* Är jag sugen på det här?

* Är det värt att äta det här?



Dottern drabbas av en jobbig hosta. Jag kommer i kontakt med en hemmagjord hostmedicin och måste testa. Den innehåller 5 dl socker och jag smakar 1 tsk före, under och efter och tar en hutt på 1 msk när det är klart. Jag pular i dottern lite som skrynklar ihop hela nyllet (det var ju sött som as) och jag hoppas bli av med min segdragna hosta. När vi hämtar på förskolan börjar jag må illa. Ett magont kryper på lite senare. På eftermiddagen är jag så förbannat trött att jag inte finner några ord! Helskotta. Och varför måste barn vara så överaktiva när föräldern bara vill somna på köksgolvet? Att det var sockret slog mig inte alls. Ändå hällde jag ut hela kastrullen så någonstans ringde en varningsklocka.


Någon vecka senare lunchar jag, maken och dottern på stan. Wallenbergare och gräddsås i mängder lassas på. Två gånger om. Vad folk glor. Speciellt den späda lilla blondinen med sin fjuttiga sallad och minimala klick sås på tallriken. (Varför överhuvudtaget ta sås om man bara doppar såssleven på tallriken??) Några timmar senare kommer samma trötthetskänsla men inte så rejäl som innan. Jag hankade mig fram ändå. Dagen efter la jag dottern efter lunch och det började mullra i magen. Min tanke att slumra när hon sov var bara att lägga ner och rusa på toa. Först då kopplade jag ihop hostmedicins-tröttheten med lunch-tröttheten. Gräddsåsen var garanterat inte riktig utan på påse. Nu har jag upplevt kolhydraternas baksida och baksmälla. Så vill man inte må i onödan.


Första frestelsen jag ställdes inför blev min systers 40-årsfirande. Hon hade bakat mängder av kakor och mjuka kakor. Himmelriket för en gottegris som jag. Jag resonerade med mig själv och tog det jag verkligen ville ha. Hon hade bett om lavendel från vår trädgård för att baka lavendeldrömmar. En sån måste jag smaka. En drömrulltårta måste smakas och en liten fyrkant kladdkaka ville jag ha. Kaffe på det. Jag åt, njöööööt och kände mig nöjd. På kvällen gick jag ut med ett gäng tjejer, klunkade i mig 1 vinare, 2 drinkar och 1 cider. Skål. Dagen efter visade vågen fina siffror (vätskebrist tack vare alkoholen) för att några dagar senare inte vara långt ifrån starta-om-vikten. Shit happens. Jag kör på i samma spår och gör mig beredd på eventuella konsekvenser av mina intag.


Nu har det rullat på otroligt lätt. En liten bit jordgubbstårta blev det när svärfar och svägerskan fyllde år. Utöver det har jag mumsat bigaråer, smultron, jordgubbar och hallon från trädgården. Det är det enda och jag saknar ingenting. Jag är mätt och helt utan sug. Och då menar jag att jag är helt utan sug. Förra helgen intalade hjärnan mig att jag nog var sugen på lite lösgodis. Jag sa det högt till syrran för att lika snabbt efter säga att "nä, jag är ju egentligen inte sugen." Det var jag ju inte. Nu har jag erkänt för mig själv att jag är kolhydratist. Likt en alkoholist är jag beroende av kolhydrater. Äter jag det skapar jag ett ökat sug. Jag har även erkänt för mig själv att jag är sockerberoende. Nu har jag mer och mer anammat tanken att jag är allergisk. Jag måste jämställa kolhydrater och socker med allergi. Jag är känslig och har trott mig klara av detta i 2 års tid. Först nu har jag nått hit. Först nu har jag lyckats att komma dit jag borde kommit för länge sen. Att inse och erkänna gjorde en hel del även om jag ibland lurar på att kunna unna mig lite godis. I nästa tanke undrar jag varför? Jag är ju inte sugen. Då är det bara dumt att äta. Det har jag gjort så många gånger innan. Vräkt i mig bara för att, för att det har funnits hemma och för att det är godis. Man kan inte se på film utan godis. Bara så ni vet. Om det sen inte ens var gott eller gav ett illamående eller sug efter annat hörde inte hit.


Nu tittar jag på film helt utan godis. Vatten och på sin höjd lite ost kan tillkomma. Jag har inte ens ett behov av att göra lchf-godis och ta det. Jag har inte ens tagit en liten bit mörk choklad när jag tänker efter.


En annan sak är motivationen. Jag trodde mig vara motiverad men så kom den där jävla helgen och allt stöp. Sen tjurade och glädjes jag när andra lyckades. Varför kan de men inte jag? Varför kan andra äta godis och inte bli feta? Varför kan de käka bröd och pasta utan att bli mer sugna eller gå upp i vikt? Jag fokuserade på alla andra men inte på mig själv. Motivationen dalade. Utan motivation är det svårt att motivera sig själv att vara motiverad. Och med ett ständigt sug på grund av dagligt småfusk försvann motivationen och varje måndag innebar mer eller mindre en omstart. Jag tittar mig själv varje dag i spegeln. Jag gillar vad jag ser trots dallrig och sladdrig degmage, trots tomma bröst och bred, platt, cellulitig rumpa och kraftiga lår. Jag har fått barn och vet vad min kropp klarar av. Sen korsade en tanke min skalle: undrar hur jag skulle se ut i kroppen efter 1 års hård träning? Hur mycket kan jag bygga liksom? Styrketräning är definitivt inte min grej och träning hinner jag inte om jag inte vill ligga i magknip på grund av stressmage. Där och då trillade polletten ner. "Ingen annan än jag kan gå ner det jag vill gå ner. Det är jag som ätit upp mina kilon då kan jag också äta ner mina kilon."


Vad som motiverar mig är känslan. Lugnet av att ha erkänt mitt beroende. Känslan av att undra. Hur kommer jag se ut? Om jag kommer gå ner till mitt mål? En inre drivkraft. Utmaning av mig själv. Känslan av att må bra, vara mätt och slippa hunger och sug. Strävan efter att ge mig fan på att lyckas. Att visa andra att jag faktiskt kan. Ni läsare som faktiskt gör att jag fortsätter. Ni peppar med era goa kommentarer och kan jag hjälpa någon är min lycka gjord!Känslan jag känner när jag ser att mina axelmuskler sakta men säkert börjar tonas fram. Känslan att jag kommer i kläder jag inte kommit i förut. Känslan av att jag har plockat bort kläder som är för stora. Det trodde jag nog aldrig skulle ske. Känslan när jag ser att vågen går ner. Snabbt och lätt. Men den absolut största motivationen är att jag inte har något sug efter godis eller något sug överhuvudtaget.


Jag måste dessutom förbereda mig mentalt på att det säkert kommer bli tuffare i höst och vinter. Bunkra inne, tända ljus, krypa upp i soffan med en skål ... Jag har dock lyckats nu och tänker inte släppa greppet så länge jag har den känslan jag har i kroppen. Även om den försvagas måste jag se till att leta upp den. Jag är allergisk. Så är det bara. En nötallergiker skulle säkert inte käka nötter med fara för sitt liv. Jag dör inte av kolhydrater eller socker men jag mår pest och pina och får en otroligt urballad mage.


Jag blev sugen på ost en kväll och hyvlade i mig några skivor men det största suget jag haft är faktiskt på vatten. Idag kom jag på att jag inte haft ont i huvudet sen jag startade om. Inte ens dagen efter mitt partajande och intag av en hel del alkoholhaltig dryck. Och nej jag skämtar inte, jag ljuger inte heller. Ingen huvudvärk men jag var trött då jag bara sov 5 timmar tack vare liten så för första gången sen dottern föddes passade jag på att vila när hon vilade på eftermiddagen. Välbehövligt ska jag erkänna.


Hur ser en dag ut för mig då? Jag äter inte enorma mängder mat. Jag är förvånad själv. Ibland orkar jag inte ens äta upp. Jag är mätt. Jag som alltid orkat äta upp hur proppmätt jag än varit. Värmen hjälper säkert till? Eller kokosfettet? Jag tror på kokosfettet. Idag har jag ätit så här:


Frukost runt 9: 2 stekta ägg med 4 skivor bacon, en halv kopp kaffe med en rejäl klick kokosfett (säkert 3 msk)

Lunch runt 13: Äggmjölk (lat jag vet)

Em-kaffe runt 16: en halv kopp kaffe utan kokosfett. Mätt efter lunchen

Middag runt 18.30: Kycklinginnerfilé med ca 1 dl kall currysås, en näve oliver.

Suger det eller knorrar i magen när jag ska till sängs tar jag mig en klick Bregott. Äckligt va?


Jag är fortfarande lagom mätt och ska (om jag bara kan sluta tjafsa) knata upp till sängen. Har du orkat läsa så här långt borde du ha en medalj! Jösses vad jag kan dra iväg och då hade jag tänkt skriva mer kortfattat. Det är visst inte riktigt min grej ;-) Och som bilden visar, tagen igår, är att jag kommer i en blus jag fullkomligt älskar. Maken tycker den är för flower power men den är grön och otroligt skön! En absolut favorit numera till användning istället för att bara hänga och samla damm.


För att avsluta:


Hej, jag heter Heléne och är kolhydratist och sockerberoende.





10 kommentarer:

  1. Kul att läsa dina innersta tankar! Mycket känner jag igen i mig själv! Jag är också sockerberoende, och om jag börjar äta något sött kan jag nästan inte stanna! Sa var det med frukt (som jag trodde var nyttigare än godis)! Jag irriterade sönder mina tarmar och hade fruktansvärd ont i magen! LCHF hjäpte mig med att bli av med magont och det där jäkla suget!
    Heja dig och lycka till i fortsättningen!
    kram
    Lana

    SvaraRadera
  2. Fasen va underbart Heléne! Du är så jäkla bra, det var jätteintressant att läsa din text. Jag är så glad för din skull, att du kommit förbi det svåra hindret - socker - och nu är på andra sidan, visst är känslan helt suverän? Jag önskar dig stort lycka till i fortsättningen!=)

    Kram

    SvaraRadera
  3. Jag orkade läsa:-) Har nyligen hittat din blogg, började med LCHF i valborgshelgen. Jag tänker att jag är som en alkoholist, kan inte ta en bit, då är det kört. När dottern frågar om jag vill smaka hennes bulle så säger jag att jag blivit allergisk mot bulle:-)

    SvaraRadera
  4. Shit va bra du är på att beskriva PRECIS det jag känner!!!
    nästan så att en tår hänger i ögonvrån
    inser att jag oxå är kolhydratist!!
    och måste nu hitta min gräns!
    Ett riktigt stort GRATTIS till dej som hittat DIN väg!
    kram

    SvaraRadera
  5. Och utan er saknar jag också motivation! Ni driver mig en hel del också. Fanken, det glömde jag skriva ... In och redigera :-)

    Kram, kram!

    SvaraRadera
  6. Har också orkat läsa och det var som att läsa om mig själv! Intalar mig själv liksom du att jag är allergisk, men faller fortfarande för socker, mjöl har jag kommit över lättare, för då blir jag verkligen sjuk!
    Tror benhårt på LCHF, har kört i 2 långa omgångar utan att gå ner ett enda hekto i vikt. Med (från början) över 30 kg övervikt var viktnedgång ett måste och viktväktarnas points har hjälpt till att minska antalet överviktskilon. Nu räknar jag points med en kost som är low carb iallafall, även om den inte än så länge är high fat.. men det är mitt mål! Tack för en inspirerande blogg!

    SvaraRadera
  7. Tack för en inspirerande blogg :)

    SvaraRadera
  8. Oj vad jag känner igen allt du skriver! Jag har ju ballat ut totalt de senaste veckorna under semestern och allt men nu jädrar ska de sista kilona bort och dessutom så VET man ju att man mår mycket bättre utan det där jävla sockret så VARFÖR ska man fuska hela tiden när man vet att fusket hela tiden blir större och större? Näe våga vägra socker!! Heja dig Helene! Kram

    SvaraRadera
  9. heléne! Å vilken bra och ärlig "novell" som du kallar det! :) Du skriver så bra och jag ser mig själv i allt som du skriver! Jag vet att det nu var ett par månader sedan som du skrev det här inlägget... Jag kom in på din blogg idag och allt du skriver är bra, och man fastnar liksom.... du verkar hur härlig som helst! Du inspirerar!

    Det hör inte till vanligheterna att jag kommenterar på bloggar. Och just idag kände jag att jag verkligen ville sätta mig ner och berätta för dig HUR FRUKTANSVÄRT GRYMT BRA DU ÄR! TACK!

    fortsätt så och kör hårt!

    /Tina

    SvaraRadera
  10. Ojoj, vad du skriver!! Och jag är sen med att läsa;) vill själv få bort några kilon!! kanske ska börja med detta:)
    Kram Evve

    SvaraRadera

Linkwithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...