fredag 27 november 2009

+11 kilo

Fy bubblan!

Jädraskitihelvetesförbannadebläochurk!

Jag jäser. Inte bara på grund av bebis i magen utan på grund av allt känns det som. Råkar jag ens titta på en tallrik med mat, en bulle eller godis så FLOFF! hoppar vågen upp några hekto. Jag vill så gärna att lchf ska fungera men det gör det inte. Frukosten funkar klockrent, där blir det ägg i olika former och bacon (när maken är hemma dvs, jag är för lat för att steka) och nu har jag bytt ut apelsinjuicen mot KALLT vatten. ½ liter slinker lätt ner till frukosten och det är så himla gott!

Svullnaden börjar smyga sig på. Eller den har smygit sig på länge rättare sagt. Ringarna börjar sitta tajt men så länge de går på ska jag banne mig ha dom på. Vissa skor är för små, i alla fall några stövlar. Dragkedjan går inte upp. Häromdagen praktiserade jag och när jag kom hem var mina fötter/ben så svullna att jag inte såg någon fotknöl. Herrejisses var ska detta sluta???

Grejen är att jag tänker mer på VAD jag äter nu än när jag väntade David och ändå har jag gått upp mer nu. Skillnaden var att jag jobbade då, det gör jag inte nu. Mina dagar är stillasittande. Promenera då? Visst är det ljuvligt skönt men magen säger ifrån så fort jag speedar upp tempot en aning. Då blir jag sur och det får lunkas i snigeltakt tills molandet släpper. Fanken, inte ens gå i min takt funkar längre ...

Lchf liksom lockar inte. En köttbit och sås eller kyckling och sås skapar ett anings uhhhh-känsla i kroppen. Det går bättre med pasta eller potatis till och jag försöker att lämna hälften av det kolhydratrika på tallriken. Mätt blir jag men att äta en köttbit eller annat "ensam" funkar inte alls.

Jag har insett att jag får gilla läget och acceptera det för det är. De 25 kilo jag gick upp när jag väntade David lär jag passera med råge om det ska fortsätta så här. Har jag tur, riktig dundertur kanske det stannar upp någon gång men sån tur kan jag nästan garantera att jag inte har (positivt tänkande var det ja ;-). Jag får ta tag i detta sen, när bebis är ute. Då vill jag bli fin, bli smal igen och kunna använda de favoritkläder som bara hängt eftersom jag varit för stor. Min grönblommiga topp ... *saknar* Jag fick tummen ur i somras och sydde upp den och det var så härligt att dra på sig den, kunna ha den och den satt fint utan att valkarna bubblade på sidan. Nu är det ett minne blott. Men, man ska ju ha någon morot eller hur? Det blir att hänga fram den i vår sen, som sporre.

1 kommentar:

  1. Stackars dig som svullnar....jag fick lilla Mimmi för 8 veckor sedan och kan knappt beskriva hur jobbigt det var sista tiden och veckorna efter....gick upp ca 33 kilo och då mest vätska...

    nu börjar jag känna mig någorlunda normal...

    Lycka till

    Kram Heleena

    SvaraRadera

Linkwithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...