Roten till förändring

Mors dag 2009. Jag önskade ett besök på Stubbegården utanför Vadstena. Ett underbart fint café med lite kall mat och ett kakbord som får många att digna. Nu ville jag egentligen inte dit för kakorna eller bakverken, de kan i mina ögon kvitta. Jag kan äta men är inte superförtjust i sån frossa. Jag ville dit för omgivningen. Det ligger mitt ute på slätten och är inrett i gammaldags stil. Jag satt länge och bara njöt. Av vädret, av stillheten, av möblemanget, av lugnet, av ljudet av vinden i vetet på åkrarna. Jag njöt i nuet. Jag kände mig fin. Jag kände mig smal. Jag kände mig lycklig och nöjd med livet. Jag var kär och glad över min fina familj. Och jag blev kär i en kristallkrona. Sen kom vi hem. Jag var glad. Maken gillade inte stället alls. David var eld och lågor över de inredda lekrummen i de gamla längorna och inne i huset.

Jag laddade över bilderna och kikade igenom. Men vem var den där bulben mitt i? Kolla bullen på magen. Kolla överarmarna! Alltså, där hade jag känt mig smal men den person som kikade tillbaka in i kameran var ju inte jag. Eller, det var ju jag. Men så där kan jag väl inte sett ut? Kära nån. Bilden nedan blev en av startskotten till lchf. Jag skulle börja då jag av min fina vän Sara fått reda på att hon blev bättre i sitt humör av lchf. "Vad har jag att förlora?" tänkte jag. Jag kan må bättre och familjen slipper Eva (ni vet den där förbannade PMS-kossan). Det kan vara värt att testa. Helt klart. Efter bilden var det inte mycket att fundera på. Jag tror att jag vägde 73 vid bildtillfället (eller 74, kanske även 75 efter allt svullande). Jag vägde in mig på 72 kg och började med lchf. Sen den dagen, sommaren 2009, är ingenting sig likt.

Lite ur kakbuffén

Jag väger mindre, jag mår bättre, jag är piggare, jag är inte svullen, jag har inget kraftigt sötsug, jag håller mig mätt, jag äter mindre, jag har en bättre fungerande mage, jag har lägre blodtryck, jag har mer ork, jag är knappt sjuk, jag mådde bättre i min pollenallergi (eftersom jag ammade i våras fick jag enbart ta nässpray. Jag tog några puffar men sen inte mer), jag sover bättre, mitt humör är bättre (så bra det kan vara med en trotsande 5-åring), jag känner mig lugnare och gladare. Och jag känner kärlek. Till maken. Till barnen. Till min familj. Till livet. Till allt.

Jag önskar bara att fler kunde släppa sin fettskräck och få upp ögonen för detta sätt att äta. Det är inget konstigt och det är inte svårt. Man äter gott. Man blir mätt och slipper paltkoman efter maten. Jag lagar mat fortare nu än vad jag gjorde innan. Nu slipper jag vänta på att potatisen eller pastan ska koka klart. Visst fuskar jag. Nästan varje dag. Va! tänker ni. Jag äter ju lchf då ska man inte äta sånt man inte får. Jag får äta vad jag vill men jag får vara medveten om att min kropp reagerar. För det gör den. Med svullen mage, med illamående, med förstoppning, med huvudvärk, med svullen kropp, med sämre ork, med mer sötsug, med mer hunger, med viktuppgång för att nämna något. Har du något av det jag skrev precis nu? Då är lchf grejen för dig. Vill du må bra? Testa och ge det en chans innan du förkastar det helt.

Välkommen till ditt nya liv och ditt nya jag!