lördag 20 april 2013

Att vara nöjd. Eller inte?

Jag har tänkt på det här med att vara nöjd idag. Blir man någonsin nöjd? Ska man någonsin bli nöjd? Jag har fått kommentarer att jag är fin som jag är, att jag borde stanna nu, att jag borde vara nöjd. Jag känner mig fin, det gjorde jag i och för sig innan också men jag var obekväm i min kropp. Det är jag inte nu. Nu är jag bekväm i min kropp. Och ja, jag står still. Jag har stått still i vikt sen i höstas. Jag kan gå upp 1 - 3 kg som jag går ner och sen är jag på "min" vikt igen. Och så går jag upp. Och ner. Och upp. Och ner. Ja, ni fattar. Men nöjd? Vill jag bli nöjd?

Jag är på ett sätt nöjd. Jag gillar vad jag ser och hur min kropp har formats om. Vad jag har gjort med den men nöjd i den bemärkelsen är jag inte. Om jag blir nöjd innebär det att jag blir bekväm. Då kommer jag stanna kvar inom min komfortzon och inte kliva ur den. På sätt och vis kan jag se att det är inom en komfortzon jag befunnit mig fram tills slutet av 2012 då jag började intressera mig för tung styrka och svänga över åt det hållet. Jag har tränat på med kettlebells och ökat något i vikter men sen inte utmanat mig själv värst mer. Jag har hållit mig till de vikter jag klarat av för att vara på den säkra sidan. Några tyngre kulor har använts i vissa övningar men sen har jag varit tillbaka till vad jag klarar av. Jag har inte ökat för att jag har velat orka men jag har inte utmanat mig själv.

Nu är jag mer intresserad av att se vad jag kan göra med min kropp. Om jag har förändrat kroppen så här pass, hur kan jag förändra den mer? Hur mycket starkare kan jag bli? Hur mycket mer synligare muskler kan jag få? Hur kommer jag se ut i kroppen? I takt med att musklerna tonats fram och i takt med att kläder suttit bättre har min nyfikenhet väckts. Kan jag göra mer? Och nu, när triceps, ben, rygg, mage, axlar och ådror på axlarna tittar fram blir jag än mer nyfiken. Kan de bli synligare? Kan de bli större? Kan jag bli starkare? Det ska utforskas och träningen läggs om en aning.

Jag vill slutligen poängtera att jag inte har kämpat för att nå dit jag är idag. Jag har aldrig tränat för att gå ner i vikt. Förr ja. Nu, nej. Träningen är rent egoistisk, för egentid och välmående. Många tränar stenhårt och äter lite i matväg för att nå sin drömkropp. Jag tränar en del men jag äter mycket mat, jag älskar mat. Jag vet inte hur min drömkropp ser ut eftersom min kroppsbild har ändrats längs vägen. Sen jag började träna i februari 2012 har jag däremot haft otroligt kul! Jag tränar för att jag mår så bra, för endorfinkickarna, för att passen är kul, för gemenskapen och åter igen, för att det är just så ofantligt kul att träna. Hela jag mår bra av att träna. Jag blir en bättre person (hoppas jag). På köpet har jag fått många nya vänner som berikar mitt liv på många olika sätt. Jag har fått träningskompisar som ger mig inspiration, motivation, glädje och skratt. De blir förebilder och sätter ribban för nya mål att sträva efter. De ger styrka och pepp när det känns neråt.

Sist men inte minst har jag min man som var den som satte igång tankarna:
 
Du har en perfekt kropp att bygga med.
 
 
Nu är jag aningens trögstartad. De här orden kläckte maken förra året och det är först nu jag fått tummen ur. Bättre sent än aldrig kanske? Nu är jag på gång och jag måste säga att det känns himla kul och spännande! Vart ska det sluta liksom?
 
 
 


2011-07-31
 
 
2013-04-20

 

 

Den högröda uppsynen på de första bilderna beror på att jag precis pinat mig igenom 5 km tung löpning med nära - döden - upplevelse.
 
 
För er som undrar så skulle jag tippa på att det skiljer 10 - 12 kilo mellan bilderna från 2011 och till idag. 

2 kommentarer:

  1. Peppande inlägg! Asbra jobbat! :) Det är bara att köra så länge det är roligt, kram! :)

    SvaraRadera
  2. Oj vad du gjort ett kanonjobb! Grattis

    SvaraRadera

Linkwithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...