söndag 9 juni 2013

Halvvättern!





Idag har maken dragit mig 15 mil på Halvvättern! Han drog inte bara mig, det var många fler han drog, andra som hakade på och sen ryckte ifrån när de fått sin vila och jag saktade in för att jag inte orkade tempot. Uppförsbackar alltså, de suger musten ur benen!

Vi tog oss runt på 6.01. Målet var att ta oss runt på 6 timmar. Den där minuten stör mig, som ni förstår, otroligt mycket! Hade jag kört på under 6 timmar hade jag fått en extra plakett. Det är det här som kallas att snubbla på målsnöret va?

Jag känner lite fail, varför tryckte jag inte på lite extra trots trötta ben? Varför var vi (läs jag. Jag velade över vindjacka eller ej i depån Rök. Den åkte på. Jag frös. Sen kom solen och det blev varmt ...) inte liiiiiite snabbare i sista depån? Äh, maken är imponerad av sin insats, att faktiskt orka dra så många mil, i motvind och ändå ha bra med krut hela tiden i benen. Han är stolt över min insats, att vi blåste på så bra och snabbt emellanåt. Mina ben kroknade totalt i motvinden efter Skänninge, där gick det tungt så in i h - e och maken försökte peppa och rycka. Jag hade inget att ge i benen och längtade efter en backe, raksträcka och vårt underbara tempo på 32 - 35 km/h när det bara rullade så fint.

Innan depån i Skänninge vurpade en kvinna väldigt otäckt precis framför mig. Vi han passera en skylt där det stod att vi skulle ta det lugnt i backen, hon stod upp, för att sträcka ut benen, bromsade säkert för mycket på framhjulet och jag ser hur bakdäcket lättar och slår runt över henne och hon slår i backen med en smäll! Hon var millimeter från min cykel, jag hann precis väja undan lite. En snabb kik över axeln och jag ser att hon sätter sig upp men i vilket skick hon var vet jag inte. Hade jag bromsat hade fler kraschat in i mig. Det är riktigt otäckt sånt här och att uppleva det så nära var än otäckare. Jag hoppas verkligen att det gick bra med henne.


Blir det någon mer Halvvättern då?

Man ska aldrig säga aldrig men just nu, med trötta ben, lite ömma knän och onda sittknölar så blir det blankt nej. Svaret blir säkert annorlunda om några dagar :-) Eller varför inte Tjejvättern? Den turen är "bara" 10 mil. 15 mil är det längsta jag cyklat och med 30 träningsmil i benen och ej helt invand ism - sadel, som för övrigt inte gett en enda känning i underlivet men väl sittknölarna (mest nu efter, att slå ner arslet på sadeln efter längre vila efter målgång och cykla hem kändes). Inget som kändes jobbigt under rundan dock. Lite ömt men fullt hanterbart. Och nej, rundan har inte helt inneburit ren lchf. Energiprodukter har förekommit samt två muggar blåbärssoppa och en och en halv banan. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag hade behövt mer salt. Lite skallebank under rundan och nu efteråt.

Minuten kommer jag fortsätta störa mig på men när jag tänker efter att jag faktiskt cyklat 15 mil med tre depåstopp (fyra totalt och en vätskedepå) får jag nog känna mig skapligt nöjd! :-)

2 kommentarer:

  1. Men hallå!!
    Kanonbra jobbat ju :)
    Skit i minuten nästa gång klår du den ;) för jag misstänker att det blir en nästa.....lr?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man vet aldrig Annica men jag lovar inget :-)

      Radera

Linkwithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...