torsdag 3 april 2014

Spontantur runt pölen


Efter Österstad. Här tuffade det ändå på bra. 



Jag skulle ner till cykelhandlaren för att få chims monterade i mina bromsar samt spana på cross - handtag. Inga chims inne som passade och cross - handtag lades undan. Nästa vecka får Scott byggas om. Svaga fingrar och en tumme som börjar bli helt ur spel funkar inte att bromsa med.

Vidare till gymmet för att göra mig skuldfri, lyftarskor har inhandlats (och ska väl invigas nån fin dag?).

Turen gick vidare mot Karlsby - korset som vi Motalabor säger. Tanken var att svänga höger in mot stan men istället for en spontantanke genom skallen och det blev en vänstersväng (stannade inte ens för stoppskylten, shame on me!) Ibland tänker jag inte logiskt. Spontanryck kommer ofta och de verkar logiska där och då. Sen kan tanken ifrågasättas både en och flera gånger om i efterhand. Jag tänkte sisohär:

"Jag cyklar till Borensberg, blir det jobbigt vänder jag hem." 


Plättlätt.

Längs vägen undrade jag ibland vad 17 jag höll på med? Vad jag flåsar! Ska jag verkligen cykla Boren runt? Hur tänkte jag här? Eller ja, jag tänkte sisohär: orkar jag inte längre än till Borensberg så vänder jag hem. Ja alltså ... Det är lika långt att cykla hem från Borensberg som det är att cykla Boren runt. Logiskt var det ja. Fullkomligt logiskt där och då. Doh!

Stundvis motvind, närgångna bilar som gav sug och vingel men värst av allt var faktiskt mitt egna flåsande. Herrejösses! Ibland slängde jag ett getöga bakåt. Tänk om det ligger någon där och hör mig? Pinsamt värre. Minsta lilla uppför och orken for i botten. Backar är min akilleshäl. Jag jobbade dock hårt med att växla ner i tid och trampa lätt för att slippa trötta ben. Med bra resultat förutom på slutspurten hem. Som inte blev någon spurt.

Fram till Borensberg gick det ändå skapligt lätt. Uppförsbacken in i staden gick förvånansvärt lätt. Åhå! Den sluttande långa backen ut ur staden gick också förvånansvärt lätt. Åhåhå! Sen jäklar i mig tuffade jag på över slätten och låg runt 27-34 km/tim och bara gled fram. Helt underbart! Cykla är ju tamigtusan riktigt härligt! Och sittknölarna känns ok. Det går bra nu!

Någonstans innan Österstad sjönk mitt mod kort och därefter gick det smått utför. Jag började frysa, känningar mellan skulderbladen, vänsterhandens handled ömmar nog?, höger ben känns inte helt ok, kissnödig, hemlängtan, trött, idioti. Det mentala och jag arbetade inte riktigt jämsides. Dumma tankar, bort, bort, bort! Ut på riksvägen (stannade inte för stoppskylten denna gången heller, dubbelshame on me!) och det kändes lätt men ändå tungt. I höjd med Ulvåsa svischade en tjutfärdighetstanke förbi i några sekunder och efter det kändes det mest som att jag kom mer bakåt än framåt fastän jag tuffade på i 25 km/tim. Jag ville bara hem. Jag kliver av. Jag gråter en skvätt. Men på riktigt, vad fan hjälper det??!

"Ett två, ett två, ett två!" Mental pepp. Ett tramptag närmare hemmet. För varje tramptag kommer du närmare hem. Bit ihop, kämpa på! Har jag gett mig ut får jag fan ta mig hem också. På ett eller ett annat sätt och gå är inget alternativ.

De sista två backarna sög musten ur benen. Den sista backen rätt rejält. Här kom faktiskt en fundering på att kliva av och gå men sånt nederlag tar jag inte (hur i helskotta ska jag klara Ombergsbacken på Halvvättern??!!). Jag kan säga så här: jag har sprungit fortare (visserligen relativt kort sträcka) men ändå. Jag har sprungit fortare än vad jag trampade på med en racer! Katastrof. Är det så här soppatorsk känns? När backen var klämd rullade det på fint. Jag flåsade visserligen som en jagad gnu men sen gick det lätt. En sväng höger, en sväng vänster, lite tramp, rulla nerför backen, en sväng vänster och HEMMA! :-) Både ben och rumpa kändes fräscha (tills jag skulle nerför källartrappen, benen fladdrade åt alla håll.)

Årets första "långtur" blev 34 km (stadscyklingen inte inräknad) i både med- och motgång. Överlag medgång. Det kommer bli fler turer, fler spontanryck och fler ifrågasättande. Men ut ska jag. Det mentala ska byggas upp och brytas ner och benen ska pressas. Backar ska besegras och den stora frågan är: när inträffar min spd - vurpa?

2 kommentarer:

  1. Bra kämpat. Det kan vara tungt att trampa på tidiga våren.
    Richard H - Vätternrundan

    SvaraRadera
  2. Bra gjort!!! Hoppas lite spontantankar smittas hit så jag snörar på mig skorna snart igen ;)
    Ha en fin helg <3

    SvaraRadera

Linkwithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...