söndag 18 maj 2014

Superior Race 2014

Igår var det dags för loppet Superior Race i Norrköping! 10 km löpning, 21 (20) hinder. Full bil körde vi mot Norrköping, taggade och nervösa men glada och nyfikna.



Bild lånad från Superior Race


Nummerlappar hämtades ut, span på hindren från köplatsen och en smått besvikelse över att hindren verkade mesiga. Vi konstaterade att hindren blir vårt minsta problem, det största problemet blir löpningen.

Längs vägen och i ett hinder, troligen Bermuda Triangle, låg en tjej på backen med nackkrage och ambulanspersonal. Det kändes sisodär att kliva upp i det hindret med megabrett mellan balkarna. Korta ben var ingen höjdare här och rangligt värre blev det på toppen när flera var på väg över men det gick, sakta men säkert.

Isvaken som jag fasat en del över var dagens bästa hinder! I värmen och utan vätskedepåer var det så GRYMT skönt att hoppa ner i containern full med kallt vatten. Jag ångrar att jag inte dök under och vad läskigt det var att simma med skor.




Vi kom i mål helskinnade!



I näst sista hindret stod gladiatorn till vänster på bilden nedan och barrikaderade min väg med typ 10 brottare bakom sig. Jag sprang in ensam och kände att jag orkar inte ens ge mig på ett försök att springa förbi så jag sprang fram, landade i hans famn och gav honom en kram! Publiken skrattade gott, han slog undan mina ben och vippade mig över axeln och en kullerbytta senare var jag på fötterna med näsan mot brottarna och tänkte "Shit ... de också?" men jag sprang bara förbi. De gav sig inte på mig tack och lov.





Sista hindret var framför mig, K2. En lutande vägg med två kortare rep på sidorna och ett längre i mitten. En tjej framför mig höll på i det långa repet så jag väntade på henne. Hon kom upp, nådde kanten, tappade greppet, gled ner, kom upp igen och upp till kanten där hennes ben gled ner, hon smackade hårt rakt ner i hindret och gled hela vägen ner. Ajajajaj vad det måste ha känts, det var en rejäl smäll! Hon stod med händerna på knäna och jag gav mig upp. Faktiskt inga problem alls, ett fast grepp i det leriga repet så knallade jag uppför. Det måste bero på mina excellenta Fivefingers som har ett suveränt bra grepp!




På avsatsen fick jag se kanten och nätet ner och fick höjdskräck. "Ska jag ner där!?" Jag frågade funktionären om jag inte kommer ner någon annan stans men se, det fanns ingen annan väg ner. Jag satte mig på knä och övervägde starkt att ta mig nerför repen igen när jag hörde hejarklacken och kompisarna i mål som vrålade på mig: Kom igen Heléne!!

Ner på mage och med hjälp av funktionären kravlade jag mig över kanten och tog mig ner utan problem. Vad var jag så rädd för?? Men där och då var det så vansinnigt högt och otäckt. 1:42:34 blev min sluttid.



Jobbigast var all löpning men oj så fin löparväg det var på båda sidor av ån! Jag ömsom gick, ömsom lunkade och det kändes som en hel evighet! På Himmelstalundsfältet gick slingan fram och tillbaka i gräset och det var psykiskt knäckande att se framför sig att man ska springa där fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka ...

De hinder jag inte klarade var dipsgången. Räckena var alldeles för brett isär och jag fixade några flytt med händerna sen gav jag upp. Monkeybar flyttade jag händerna några gånger innan jag tappade greppet och åkte ner. Klättra i rep gick inte heller. Tredje greppet fick jag inte tag med fötterna och åkte ner. Sen gav jag mig på ett rep med kutar men äh, lägg ner och vidare. Över en plankvägg fick jag putthjälp. På andra sidan planket hände något i magen, det kändes som om något brast och det gjorde satans ont! Hejarklacken blev oroliga men jag kutade vidare. Det släppte sen.

Med tre löprundor sen januari kan jag konstatera att det var otroligt tungt i värmen men kul! Jag klarade mitt mål att ta mig igenom banan. Hindren var ingenting mot all löpning. I september blir nästa hinderbana MVLT Extreme Run i Skänninge.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Linkwithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...