Årets tripp till Sälen är avklarad och vi har en ny erfarenhet med oss hem. Det hade vi inte riktigt räknat med men det blir som det blir och man får göra det bästa av situationen.
Skidsemester har sin tjusning och vi gillar verkligen att åka skidor men vad mycket packning man måste ha med sig! För att inte tala om att man är helt genomsvett efter att man knölat på sig pjäxorna.
En timme och typ 6 - 8 åk senare gör lilltjejen en vurpa och kommer inte upp. Jag var i en annan backe och såg dem sitta i sin backe så jag åkte dit. Hon gråter och vägrar stå på benen.
Fraktur. tänker jag men bort med det negativa, hon har säkert bara dragit till sig i knät. Jag bar ner henne till Ski Lodge och hon gråter för minsta lilla. Vi måste kolla upp foten/benet men först intar vi lite lunch eftersom jag misstänker att vi blir kvar ett tag med att kolla upp detta.
Maken och sonen stannar kvar i backarna och vi åker ner till Sälen by. Dubbel dos Alvedon intas och vidare till röntgen. Hur 17 ska de få av pjäxan?? Hon vrålar ju för minsta lilla ...
De grejar lite och några tårar och skrik senare åker pjäxan av. Jag hade förväntat mig än värre och riktigt hjärtskärande skrik! Alvedonen gjorde nog susen.
Sköterskan tittar på benet, petar lite och säger:
Spiralfraktur, klassiskt när de inte vill stödja på benet.
Va? Nä. Tror du? Hon har ju gjort värre vurpor?
Hon ligger i röntgenrummet och visslar, slickar på klubban hon fick av sköterskan, vi skrattar och fnissar om vartannat och slutligen ligger hon och sjunger och garvar åt sin egna sång. Undrar vad det var i den där Alvedonen? Nåja, hellre skratt och fniss än ledsna tårar.
Jodå. En spiralfraktur var det. Brottet börjar vid knät och går ner till fotleden. Jag kikade på röntgenbilderna och blir ändå glad över vad jag ser. Frakturen ser "fin" ut och benen ligger nära. Det kändes skönt. Men, hur hände detta? Hon har ju som sagt gjort värre vurpor innan.
Läkaren förklarar att det räcker med en liten vridning när foten sitter fast i en pjäxa för att benet ska gå av, speciellt på små barn. Han jämför det med ett vinglas: du kan klara många stötar med ett vinglas men vrider du på foten så går foten av väldigt lätt.
Tavla i gipsrummet.
Jag började skratta :-)
Benet gipsas, lilltjejen blir ledsen när hon ser att skelettet i gipsrummet har gips på sitt underben. Hon vill inte ha ett sånt. Lite tröst, skämt och skratt senare går det bra och de gipsar henne och vi båda kikar nyfiket på. Tänk, man kan ju rita på gipset sen!
När vi är klara lastas hon in i bilen och vi hämtar upp pappa och brorsan i backen. Det må inte blivit som tänkt men vi kan inte deppa ihop fullkomligt på grund av detta. Vi får göra det bästa av situationen som blivit. Skidorna lämnas tillbaka i shopen och vi byter dem mot en fjällpulka.
Att ta sig ner i en fjällpulka som inte gick att öppna upp helt blev ju ett smärre företag med mycket skratt och fniss. Med benen lyfta i vädret ålas det in i pulkan från fotänden och under överdragsskyddet. Sicken syn! När hon satt på plats kläcker hon ur sig:
Hur ska jag komma ut nu då? Lilla hjärtat :-)
Vi tog oss en promenad dagen efter för att handla lite. Åka pulka var ju attans kul! Och frisk luft gör gott. Hon somnade :-)
Vi varvade att vara hemma med lilltjejen och rastade sonen i backarna. Han tuffade på sig rejält!
Från att enbart åka i barnbackar gav han sig ut i en blå backe och körde på. Vi testade ankarlift. Efter två åk med morsan ville han åka ankarlift själv. Han hoppade i de uppkörda vallarna i backen, blev nerlurad i en röd backe. Hur hände detta??
Sista dagen vi åkte tillsammans var det +4 och blött i backen. Två åk gick sen åkte vi hem. Har man pumpat snö i fyra dagar så är benen trötta.
Ja, så här hade vi ju inte tänkt vår resa men det blev till att tänka om och se positivt, optimistiskt och hitta lösningar istället för att vara negativ, deppa ihop och se problem. Även med ett brutet ben kan man vara i fjällen men med lite andra premisser :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar