måndag 8 juni 2015

Till min man

Jag har inte alltid visat det och jag har definitivt inte sagt det jag borde och det är inte alla gånger jag uppskattar det. Vi tycker och tänker inte alltid lika och har fel röstläge mot varandra emellanåt men igår under Halvvättern såg jag min man med lite andra ögon. Jag vet att han gör allt för mig och att han älskar mig även om jag är dålig på att se det.

Jag har tidigare blivit smått irriterad på hans "tjat", när han "tvingat" ut mig på rundor. Måste han alltid vara så jäkla klämkäck? Han fattar ju inte hur taskig kondis jag har och hur mycket allergin tar ner mig. Kan han inte bara ha medlidande och ömka med och säga: "Men älskling, är du trött så stannar du hemma och vilar." Nähä, här smeks det inte medhårs! "Jag tycker du ska ge dig u t." Med en dov, mullrande betoning på UT. Jag har försökt beklaga mig men icke. Det biter inte på honom. Hårdnackade jäkla typ. Inget medlidande i kroppen. Jäkla karl. Men ... i efterhand, när jag kommit hem, har jag varit SÅ glad att han inte varit medlidande utan faktiskt puttat iväg mig ut. Det har han bokstavligen gjort också. Mer eller mindre slängt ut mig och smällt igen dörren. Ja, ni vet. Ursäkter är ju bara ursäkter.

Igår hojtade jag upp honom där jag låg halvt utslagen i sängen. Skönt trött i kroppen men inte så trött så jag skulle somna. Ligga här själv liksom. Två hojt krävdes det för att han skulle komma. Där låg vi och myste, pratade om rundan, skrattade åt kommentarer som killen som svarade när maken ropade. "Går det bra älskling?!" Jag sa hur imponerad jag var av hans styrka och att jag också vill vara så stark. När han klämde ur sig att då det blir backträning för hela slanten kändes det inte lika mysigt längre ;-) Han har fanken svar på allt!

Ja, jag är stolt. När han igår väntade in mig på första parkett i Borghamn, med papper i högsta hugg då jag hade näsblod, smått orolig, när han tog motvinden mot Ödeshög och efter, när han puttade mig uppför en backe så jag flög iväg, när han stadigt tog de hemska kastvindarna och motvinden efter Skänninge och när han glatt trampade in mot Motala och hurtade på mig. Under rundan insåg jag hur mycket han faktiskt gör för MIG. Jag är alldeles för långsam för honom men ändå är han vid min sida. Jag har flera gånger sagt åt honom att cykla med andra som håller hans tempo, att han ska lämna mig så ses vi i mål men inte. Han stannar. Det måste vara skittråkigt.

Idag skrev jag ett inlägg på min Facebook - sida. Jag skrev även ett annat inlägg i gruppen Cyklande tjejer som jag är med i. De tjejerna som var med i klungan var väldigt tacksamma över hans jobb och draghjälp och hade föredragit att han stannat hos dem före att leta efter mig. Han gör så mycket gott för många och jag är tacksam för att ha honom vid min sida!

Och ja, jag kan tänka mig fler rundor :-)




2013


2014


2015


2015 blev en väldigt kämpig runda med kraftig blåst men på många sätt en bättre runda än de övriga två. Jag ifrågasatte aldrig var 17 jag gett mig in på och jag blev aldrig knäckt av motvinden. Trött men inte så trött att jag gav upp. Det finns inte riktigt på min världskarta.



"Jag är så imponerad och mäkta stolt över min älskade man Fredrik Löfvendahl!

Igår hamnade han längst fram i CT-klungan med start 8.42 och drog i motvinden. Sånt älskar han. Jag tappade klungan efter Vadstena och körde solo till Borghamn där han väntade lite oroligt på mig. Han hade visst släppt klungan och letat efter mig (till de andras förtvivlan) när han fick höra att jag tappat. Ombergsbacken är bara en liten aptitretare för honom. Han cyklar upp på typ 3 tramp, väntar och när jag ser honom står han där och hänger mot cykeln, frågar glatt hur det går, pushar, låter mig passera och kommer sen ifatt med ett svisch.

Han tar min vind, hade stenkoll på vart jag var, minsta lilla och han sänkte hastigheten för att hämta upp mig. Han pushar och peppar och visar vart jag ska vara. Innan Boet hoppar han in i skogen och jag cyklade vidare för att fylla på vattenflaskorna. En kille smällde i diket så han kollade till/hjälpte honom innan han får möjlighet att pressa på till depån. Jag hade i stort stannat när han svänger in leendes och frågar om jag är klar? Han var så nöjd, han hade fått lite intervall och spurtat på i 42 km/h.
 
Mellan Rök och Skänninge blåste vi på som bara den i medvinden och han har ju betydligt mer i sig än vad jag har. Det sög till i hans ben så fort en klunga kom och han blev sprallig. Jag sa flera gånger att han skulle haka på men näpp, han skulle cykla med mig. I några backar försökte han lura mig till att pressa fortare men jag suger verkligen på backar och dyker rejält i hastighet! Han har nu ordinerat backträning deluxe (jag vet inte än om jag bestämt mig för att lyssna ;-) ) Raksträckor kan jag dock konstatera är min grej.

Efter Skänninge pekar han vart jag ska ligga och ligger stadigt och tar all sidovind och alla kastvindar åt mig utan att vare sig flåsa eller knota. För honom är det plättlätt och jag kämpade mer eller mindre järnet. Jag har aldrig hört honom flåsa. Så fort han såg att jag tappade så höll han in, så fort vinden tog mig stack han framför och tog allt. Det är tredje gången vi kör HV tillsammans och han är en riktigt klämkäckt energiknippe som verkligen hjälper mig. Ibland uppskattar jag inte alls hans hjälp ska medges. Första HV var inte rolig, det var ner med huvudet och bara köra. Jag kämpade hela rundan och njöt inte alls. Han var jobbig och påfrestande. Alldeles för glad och ärtig. Jag svor i huvudet och pekade även finger åt hans jäkla hurtighet bitvis. Han drog väldigt många som sen cyklade om och inte ens tackade för draghjälpen. Förra året gick det bättre men jag kroknade och var trött, kände mig ok i kroppen efter halva rundan och kom igång först efter Rök. Jag var stundvis irriterad när han påpekad att vi året innan hade varit snabbare en sträcka, jag var helt slut där. Mutter, mutter. I år funkade vi verkligen som team och för en gångs skull vågade jag mig på att ligga så nära som jag bör istället för att kämpa galet ½ - 1 m bakom honom. Då körde vi på och det flöt så bra. Tills det gick lite uppför dvs ;-)

När han glatt hojtar "Är du med älsklingen?" så trampar jag en bit bakom och svarar inte alls, "Jag kommer." eller "Nej." :-) Igår var det en kille som svarade honom när han hojtade. Jag blev full i skratt. Det är verkligen god stämning runt banan! :-) Jag vet inte hur många gånger han säger till andra att han väntar in sin fru eller frågar om de har sett hans fru? Ni vet, hon denna där i rosa med vit hjälm längre bak :-D

Sista biten in berömde han mig för att jag kämpat på bra. Vi stressade verkligen inte och han pratade skit med några i depåerna. Hade vi skyndat på så hade vi fått bättre tid men äh. Vi siktade på att komma runt, inte slå någon tid.
Igår låg vi i sängen, jag var trött men ändå inte trött i kroppen, och jag berömde honom och sa att jag är mäkta imponerad av honom och hans styrka! Jag vill också vara så stark. Sista biten in i Motala låg han på näst tyngsta växeln i blåsten och trampade hur lätt som helst, han åkte omkring och pratade om ditten och datten i alldeles för långsamt tempo mot vad han gillar. Nästa år gör vi visst ett nytt försök. Efter mål igår var jag inte alls övertygad om att det blir en runda till men man ska ju aldrig säga aldrig :-D"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Linkwithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...